Moderat regeringsoduglighet

När Olof Palme tillträdde som statsminister lär han lite småsurt vid något tillfälle ha fällt kommentaren att han inte visste att det redan fanns en regeringschef i regeringen när han accepterade att bli partiledare.

Gunnar Sträng – som hade varit finansminister i 15 år, statsråd i 25 år och dessutom hade varit en kandidat till posten som partiledare och statsminister efter Tage Erlander – var van att bestämma över den ekonomiska politiken på egen hand och ledde en regeringsfalang av äldre ministrar, inte sällan på koalitionskurs med ungturkarna kring Palme.
Det är inte särskilt underligt att en regering – liksom andra politiska sammanslutningar – består av motstridiga viljor. Om politik är att vilja – för att låna ett uttryck av Olof Palme – så politisk praktik att få igenom sin vilja, och att kompromissa med andras politiska viljor för att säkra stöd för bästa möjliga linje.

Den svenska regeringen fattar beslut kollektivt. Man kan givetvis vara oense om hur politiken ska utformas. Men dessa skiljaktigheter bör i så fall stanna på regeringssammanträdet. Om ett enskilt statsråd inte kan stå bakom ett kollektivt beslut bör denne lämna regeringen.
Och så brukar det oftast vara. Konflikterna om utformningen av regeringens linje brukar vara något som kan uppmärksammas först i de enskilda ministrarnas memoarer.
Därför är det lite förvånande att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och utrikesminister Carl Bildt (M) väljer att signalera två helt olika linjer i en så allvarlig fråga som Ukraina.
Där Reinfeldt å ena sidan meddelar att ”det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar,” så har Bildt sagt att han inte tror ”att det har varit så mycket rysk minoritets oro” och att ”vi är nu tillbaka i en situation där vi har en invasion och övergrepp mot internationella rätten.”

Hur man ska förhålla sig till det som händer i Ukraina är långt ifrån självklart. Även om den nu avsatte presidenten Viktor Janukovytj knappast är att betrakta som ett demokratiskt underbarn – både han och hans motståndare i presidentvalet 2010, Julia Tymosjenko, företrädde olika falanger av den ukrainska oligarkin – så var han trots allt folkvald.
Detta samtidigt som det ingår fascister med uttalat antisemitiska, homofoba och antiryska målsättningar i den nya ukrainska regeringen som kommit till makten efter de omfattande så kallade Euromajdanprotesterna.
Till det tillkommer Rysslands intressen på Krim – ett historiskt ryskt område där en knapp majoritet är rysktalande och där stora delar av den för Ryssland strategiskt viktiga Svartahavsflottan fortfarande är baserad.

Men egentligen är inte frågan om Sverige eftergivet – eller realpolitiskt om man så vill – ska betrakta östra Ukraina som en självklar del av den ryska intressesfären, eller om vi ska betrakta de ryska aggressionerna som en folkrättsvidrig inblandning i en annan stats inre angelägenheter. Det finns gott om exempel för båda traditionerna i svensk politik.

Det stora frågetecknet är hur en statsminister och utrikesminister kan vara så osynkroniserade i en fråga som är av helt avgörande betydelse för säkerhetspolitiken i vårt närområde?
Avståndet mellan Stockholm och Kiev är bara 128 mil. För övrigt samma avstånd som mellan Stockholm och Bryssel.
Att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt inte är de närmaste allierade är ingen hemlighet. När en yngre Reinfeldt kritiserade bunkermentaliteten kring dåvarande partiledaren Bildt hamnade han i den politiska kylan under flera år.

Carl Bildt utsågs förmodligen till utrikesminister för att han ansågs ha en internationell gravitas som skulle hjälpa Moderaterna att framstå som regeringsdugligt och statsbärande.
Frågan är om det är statsbärande regeringsduglighet man tänker på när man nu hör de moderata företrädarnas skilda åsikter om Krimhalvön

Fredrik Jansson
2014-03-03 

Sidan uppdaterades senast: 2014-03-04 18:18