Det är visserligen viktigt att riksdagsledamöterna – som av naturliga skäl inte omfattas av normal anställningstrygghet – har vettiga villkor när partiorganisationen eller väljarna tycker att de gjort sitt på Helgeandsholmen. Men det är samtidigt orimligt att riksdagsledamöternas villkor skiljer sig allt för mycket från de villkor andra människor lever under.
Att någon efter sex år i riksdagen ska ha rätt till försörjning i upp till 15 år för att gå hemma går stick i stäv med den skötsamhetsmoral som är starkt förankrad hos det svenska folket.
Att reglerna ska förändras är samtliga riksdagspartier överens om. Och därigenom borde allt vara frid och fröjd. Om det inte var för att de stora partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, anser att de nya reglerna endast ska gälla från och med de som väljs in för första gången vid riksdagsvalet 2014.
De som redan sitter i riksdagen ska alltså undantas från de nya, striktare reglerna. Ewa Thalén Finné, den moderata representanten i Villkorskommittén som bereder frågan, säger i en kommentar till tidningen Riksdag & Departement:
”Vi tycker att det är rimligt att man inte retroaktivt går in och ändrar de här villkoren för riksdagsledamöter. Man måste ha respekt för de avtal som fanns när man gick in i politiken.”

Det är en problematisk position att inta. För det första på grund av att en majoritet i riksdagen – inklusive Ewa Thalén Finné – faktiskt har gått in retroaktivt och förändrat de villkor som gäller för alla andra svenskar om de blir av med sin arbetsinkomst.
Den borgerliga majoriteten röstade nämligen hösten 2006 igenom flera förändringar av arbetslöshetsförsäkringen som gjorde att villkoren förändrades jämfört med hur de var när de flesta arbetande människor började betala in pengar till a-kassan.
Arbetslöshetsförsäkringen har blivit både sämre och dyrare under den moderatledda regimen. Så det verkar som om det är skillnad på folk och folk när det gäller att ha respekt för ingångna avtal om trygghet vid arbetslöshet.

För det andra är det problematiskt i och med att kommentaren tyder på att det skulle vara de ekonomiska villkoren som gör att människor ställer upp och tar politiska uppdrag. Men vi vet ju att 97 procent av alla politiker i Sverige är fritidspolitiker. De kräver inte att ha rätt till arbetsfri inkomst i över ett decennium för att ta på sig tuffa uppdrag i nämnder och fullmäktige.
Dessutom är det lite underligt att riksdagens majoritet väljer att se på sig själva som om de under sin tid i riksdagen varit långtidsarbetslösa och omöjligt skulle kunna få ett riktigt jobb när de väl kommer ut.
De flesta hade väl ett yrke innan sin tid i riksdagen och det borde väl rimligen vara så att man lärt sig ett och annat under sin tid som riksdagsledamot som kan omsättas i yrkeslivet? Om det inte är så borde vi nog fundera på vilka det är vi skickar till Stockholm för att representera oss.

Slutligen är det så att riksdagsledamöter faktiskt har ganska bra förutsättningar att själva spara för framtiden. Arvodet är i dag 58 300 kronor i månaden.
Det innebär att en riksdagsledamot skulle kunna lägga undan över 10 000 kronor i månaden, eller en halv miljon per mandatperiod, och ändå ha mer i nettolön än vad en svensk medelinkomsttagare har i bruttolön.
Det är självklart att man ska ha bra villkor när man sitter i landets högst beslutande församling. Men det vore samtidigt klädsamt om riksdagens ledamöter såg hur deras villkor trots allt skiljer sig från andras och funderade på vilka de faktiskt representerar.

När moderater och socialdemokrater nu säger att man visserligen är beredd att förändra reglerna, men bara för de som ännu inte är invalda, späder man på ett pyrande politikerförakt. Den bild som förmedlas blir den av ett kast som berikar sig på systemet. Så är det inte. Politiker av alla färger vill efter övertygelse och förmåga skapa ett bättre samhälle. Det borde de visa i det här fallet också.

Fredrik Jansson
2013-06-19