Det pågår en ganska underlig diskussion i samband med Socialdemokraternas kongress som drog i gång i går.

Den går ungefär så här: Stefan Löfven måste vinna varje fråga – möjligen med undantag för SSU och LO:s förslag om att arbetslösa ungdomar ska komma i sysselsättning inom 90 dagar – annars kommer han att bli ”stukad” i den allmänna debatten, framstå som en förlorare, och därmed vara en förlorare.

Det är för det första en väldigt märklig syn att en partikongress – partiets högsta beslutande organ – skulle vara tvunget att vara ett rent transportkompani för att partiledningen inte ska framstå i dålig dager.

En kongress som bara klappar händerna och tar alla beslut med acklamation är inte en kongress som hör hemma i en svensk folkrörelsetradition, det är ett reklamjippo. En kongress ska snarare vara den instans som kan justera de förslag som partistyrelsen kommer med så att de går i takt med partiets gräsrötter och väljare.

Dessutom är man ute och cyklar om man tror att Stefan Löfvens förtroende i den socialdemokratiska rörelsen skulle bli kantstött av att han förlorar en eller ett par av kongressens stridsfrågor. Till skillnad från sina närmaste företrädare har han ett grundmurat stöd i hela socialdemokratin. En sådan företrädare klarar att alla beslut inte går med honom och accepterar kongressens beslut.

Om kongressen går på en annan linje så beror det inte på att den vill utdela nålstick mot partiledaren som en del av partiinterna intriger. Det handlar helt enkelt om att de vill justera partiledningens förslag.

Det är som poeten Svante Foerster vid flera gånger konstaterat, svenska språkets vackraste ord är ”votering är begärd, och skall verkställas”.

Men det är inte konstigt att de som värnar riskkapitalisternas rätt till att göra profit på välfärden vill få det till att en omröstning om vilken politik Socialdemokraterna ska stå för är en kabinettsfråga. De har nämligen skäl att vara nervösa.
I går publicerade Expressen siffror från opinionsinstitutet Demoskop som visar att 59 procent av väljarna vill ha någon form av begränsning av profituttaget. Bland socialdemokratiska väljare är siffran 76 procent. Och det är inte så att siffrorna bland kongressombuden är så annorlunda. Enligt initierade siffror lär bara cirka 100 av kongressens 350 ombud inledningsvis vara på partiledningens linje.

Med dessa siffror mot sig finns det givetvis de som är beredda att höja tonläget för att piska in fler i ledet och få dem att tycka ”rätt”.

I sakfrågan kan man givetvis tycka olika. Men det är viktigt att göra en sak klar. Frågan om profit i välfärden är ingen kabinettsfråga. Den handlar inte om det socialdemokratiska partiets förtroende för sin partiledare. Den handlar om hur det socialdemokratiska partiet ska ställa sig till frågan om profituttag i välfärden.

Med mandatfördelningen så som den är kommer frågan förmodligen inte ens att gå upp till omröstning. Det mest troliga är att redaktionsutskottet – kongressens verkliga maktcentrum – kommer att skriva ihop en kompromiss som är betydligt mer radikalt än partiledningens linje om regleringar. Men samtidigt inte lika absolut som många kongressombud vill att linjen ska vara.

För det är så socialdemokratiska kongresser fungerar. Ingen vill trycka igenom förslag med en knapp majoritet – och en eventuell majoritet för partiledningens linje i profitfrågan kommer att bli knapp. Det om något skulle ge bilden av ett splittrat parti.
Fram tills fredagskväll kommer påtryckningarna och förhandlingarna pågå mellan de olika distriktsdelegationerna och partistyrelsens tjänstemän. Sedan kommer kongressen att sluta sig samman kring en kompromiss.

Resultatet i profitfrågan kommer alltså med största sannolikhet att vara mer långtgående än den linje som partiledningen och Stefan Löfven driver. Men det resultatet kommer inte att påverka Löfvens ställning i arbetarrörelsen. Om något kommer den snarare att stärka honom internt eftersom det skulle visa på att han faktiskt lyssnar på rörelsen och är beredd att gå den och folkopinionen till mötes.

Den som väntar på ett blodbad väntar förgäves. Socialdemokratin kommer att göra som socialdemokratin brukar.
Den kommer att krypa fram i sakta snigelmak med sugpropparna tätt mot marken och med antennerna mot framtiden.

Fredrik Jansson
2013-04-04