Då är det dags för Socialdemokraternas kongress i Göteborg. Framtidskongressen har man döpt den till.

En del beslut kommer att vara helt oproblematiska. Stefan Löfven kommer till exempel att väljas till partiordförande på riktigt. Hittills har han bara varit utsedd av partistyrelsen.

Förmodligen kommer man att känna igen det föreslagna partiprogrammet som ska antas. Det kommer inte ske utan debatt och ändringar. Det kommer att bli betydligt längre än vad den här ledarsidan tycker att ett partiprogram ska vara. Det kommer att blanda svepande och otydliga formuleringar om jämlikhet och socialism med detaljfrågor som snarare hör hemma i dagspolitiken. Men i slutändan kommer man nog känna igen det mesta.

De stora stridsfrågorna är tre.

För det första handlar det om SSU och LO:s skarpare förslag om hur fort arbetslösa ungdomar ska komma i sysselsättning. De föreslår inom 90 dagar jämfört med partistyrelsens ovilja att sätta en tidsgräns.

Detta är en stridsfråga som det knappast kommer att bli strid om. Det är nog till och med så att partiledningen ser det här som frågan där man helst åker på stryk eftersom en förlust bara skulle visa att Stefan Löfven har rörelsen bakom sig när det gäller att sätta jobben i främsta rummet.

Den andra frågan är föräldraförsäkringen. Under lång tid har Socialdemokraterna av valtaktiska skäl valt att hålla frågan om en ökad individualisering av föräldraledigheten stången.

Men samtidigt har det funnits ett starkt och växande stöd för ett jämnare uttag. Det kommer inte bli en total individualisering. Men en tredelad föräldraförsäkring är nog ingen omöjlighet. Något som bland annat LO föreslår.

Den tredje frågan handlar om vinsterna i välfärden. Det blir förmodligen den stora stridsfrågan. Ledarsidan gjorde sin ståndpunkt klar i går. Även i den här frågan har LO en klok kompromisslinje.

Den socialdemokratiska partiledningen har intagit en väldigt försiktig linje. Om den skulle få råda på egen hand verkar det som om det mesta skulle få vara som det är. Förutom att arbetslösheten ska ner och välfärden ska bli bättre.

Dock med en snävare budget än den Anders Borg presenterar. Trots att det knappt finns en ekonom som tycker att budgetreglerna är sakrosankta har den socialdemokratiska partiledningen svårt att erkänna att det faktiskt behövs ekonomiska muskler för att driva en socialdemokratisk politik.

Rädslan för att stöta sig med den i politiska kretsar mytologiserade medelklassen går nästan att ta på. Vilka denna medelklass utgörs av är oklart.

Det är förmodligen inte de som tjänar mellan 75 och 125 procent av medianinkomsten och har mellan 15 000 och 25000 kronor i plånboken efter skatt. För när Löfven talar om vilka som inte ska få höjd inkomstskatt så ingår de som i dag har 38 000 kronor kvar efter skatt.

Rut-avdraget har förvandlats till en ”frihets- och välfärdsreform” trots att många av de äldre som använder sig av avdraget gör det för att hemtjänsten är för dålig och många andra gör det för att avdragets utformning gör att flytthjälp blir billigare om man samtidigt köper subventionerad flyttstädning.

Det verkar finns en syn hos partiledningen som går ut på att om folk använder sig av något som politikerna beslutat om så betyder det också att det är viktigt för dem.

Men folk använder nog snarare det som finns där att använda. Att barnen går på en profitdriven friskola innebär inte att man är för profitdrift.

En framtidskongress kan inte bara handla om att bevara status quo. Den måste våga gå före. Det finns knappt någon reform som det finns en klar opinion för i folkdjupet innan den är genomförd.

Människor är i den meningen konservativa. Eller så är det så att folk i allmänhet inte går och funderar på exakt hur samhället ska vara utformat. De är upptagna med annat: familjen, jobbet och sina fritidsintressen. När barnagan förbjöds fanns det en klar opinion som tyckte att den var en självklar del i barnuppfostran. Det är knappast läget i dag.

Det finns en rädsla för att politisk vilja ska skrämma bort väljare. Men det är knappast med verkligheten överensstämmande. Det finns ett överväldigande folkligt stöd för den socialdemokratiska välfärdsstaten.

Det som riskerar skrämma bort väljare är snarare om det uppfattas som att politikerna inte är beredda att sätta kraft bakom sina ord och faktiskt levererar en politik för framtiden.