Se medmänniskan i tiggaren

Det finns en skillnad mellan Umeå och större svenska kommuner i södra Sverige som blir uppenbar när man rör sig mellan olika delar av landet. Och det handlar inte om huruvida kommunen klarar av snöskottningen, eller vilka affärer man kan handla i. Den skillnaden är trots allt marginell när man rör sig mellan mellanstora svenska städer.

Den mest uppenbara skillnaden är att tiggare numera är ett stående inslag i den sydsvenska gatubilden. Romska kvinnor från framför allt Rumänien som med knäppta händer ber om allmosor är i stora delar av Sverige så vanliga att man inte längre reagerar på deras närvaro med mer än en krypande känsla av obehag.

Att det finns tiggare på svenska gator skaver mot vår självbild som människor och som samhälle. Djupt liggande skötsamhetsideal – att man ska göra sin plikt för att kunna kräva sin rätt – och den socialdemokratiska välfärdsstaten som många fortfarande tar för en självklarhet borde göra det som i dag är verklighet till en omöjlighet.
Det finns en förväntning om att alla ska försörja sig genom ett hederligt jobb och därmed bidrar till den gemensamma välfärden, och om det inte är möjligt ska det sociala skyddsnätet finnas där och fånga upp den som faller.
När tiggare blir allt vanligare på svenska gator signalerar det att allt inte är som det borde. Och vi har svårt att förhålla oss till det.

Med föreställningar om att de är delar av organiserade transnationella maffianätverk och latenta fördomar om lata och tjuvaktiga ”zigenare” har vi försökt slå bort deras närvaro.
Ibland genom att i praktiken försökt jaga bort dem – som när lokalpolitiker har försökt förbjuda tiggeri på offentlig plats, eller när butikschefer kastar en hink vatten över tiggare som sitter utanför butiken – och ibland bara genom att åtminstone jaga bort dem från våra samveten.
De angår inte oss. De utgör ett störande inslag i gatubilden. Något som kan städas bort som gatugruset på våren. Något som upphör att existera om vi inte längre behöver se det på våra gator, i våra städer.

Jag är inte annorlunda i det här fallet. Även jag har skjutit ifrån mig problemet genom att rationalisera bort det som maffiaverksamhet och modern slavhandel. Om jag inte ger någonting så föder jag inte det bakomliggande problemet.
Som alltså skulle vara att maffiabossar skickar människor härs och tvärs över Europa för att tigga ihop till deras lyxbilar och champagnefester.
Även jag har skjutit ifrån mig problemet genom att övertyga mig själv om att ingen behöver tigga för att överleva i Sverige – eller åtminstone att det borde vara så att ingen ska behöva tigga för att överleva i Sverige. Vi har ju en välfärdsstat och en socialtjänst som man kan uppsöka om man inte har andra försörjningsmöjligheter.
Det rationella argumentet har varit att jag i grunden känner avsmak inför möjligheten att välgörenhet ska tränga undan välfärden. Att jag genom att ge pengar till tiggare bidrar till en samhällsförändring där de som har det svårt måste förlita sig på andras goda vilja snarare än en fungerande välfärdsstat.

Jag kan inte göra det längre. Inte för att jag inte längre tror på ett samhälle där alla behövs och bidrar efter förmåga, eller för att jag inte längre tror på välfärdsstaten. Det gör jag och även i framtiden kommer fokus för mitt engagemang vara full sysselsättning och en generell välfärd som alla kan bidra till efter förmåga och få del av efter behov.
Men jag kommer att ge pengar till tiggare när jag har möjlighet. Det kommer knappast att förändra de strukturer jag anser är skeva i samhället. Men ibland måste man sänka blicken från de stora vyerna och titta på människorna runt omkring sig.
Vi måste se medmänniskan i tiggaren.

Fredrik Jansson
2014-03-20

Sidan uppdaterades senast: 2014-03-20 11:57