Det finns absolut skäl till att vi borde arbeta längre än till 65 år ålder. Vi lever längre i dag än människor gjorde tidigare. Vi är alltså pensionärer längre än vad tidigare generationer varit. Vi kommer också ut allt senare på arbetsmarknaden.
Det blir ett allt kortare yrkesliv däremellan som ska finansiera alltihop. Dessutom är vi på grund av en institutionaliserad massarbetslöshet också färre som ska tjäna ihop det som behövs.

Men det finns dock ett litet problem med argumentationen att vi ska pensionera oss senare.
Det är nämligen så att vi i dag inte ens är i närheten av att gå i pension vid 65 års ålder om man ska se till snittet. Den faktiska pensionsåldern är i dag drygt 63 år.

Värst är det i LO-yrken där snittåldern då man lämnar arbetsmarknaden är 61 år. Bland medlemmar i Livsmedelsarbetareförbundet är den 59 år.

En höjd pensionsålder skulle inte hjälpa de som ändå måste gå hem i förtid med en kropp härjad av belastningsskador efter ett hårt arbetsliv.

Vill vi att människor ska arbeta längre måste vi också ge dem faktiska förutsättningar att göra det.

Dagens arbetsliv präglas för många – även långt utanför LO-grupperna – av dålig arbetsmiljö, underbemanning och stress. Vi har en arbetsplatsideologi i dag som i allt större utsträckning innebär att färre ska göra mer.

Inspirerade av så kallade leanmodeller ska allt onödigt i arbetsprocessen trimmas bort. Varje moment ska kunna klockas och tempot vrids hela tiden upp.

Men när händerna blir färre och utrymmet för andhämtning blir mindre är det de som blir kvar som får betala priset. LO-medlemmarna med utslitna axlar och värk. Tjänstemännen med utbrändhet och känslan av att aldrig räcka till när jobbet aldrig tar slut.

Problemet är att samma regering som nu talar om att människor ska arbeta längre har gjort sitt bästa för att montera ned förutsättningarna för ett hållbart arbetsliv.

Nedläggningen av det världsledande forskningsinstitutet Arbetslivsinstitutet var en av den moderatledda regeringens första beslut. Förmodligen gjorde man det för att institutet av borgerliga politiker och ideologer uppfattades som en statsfinansierad socialdemokratisk tankesmedja.

Men förmodligen också för att man ville röja kritiska röster ur vägen när man påbörjade sin omvandling av svensk arbetsmarknad. I den omvandlingen fanns det inte plats för världsledande forskningsinstitut som konstaterade hur fel man hade.

Sedan drog man ned på antalet arbetsmiljöinspektörer så att Sverige i dag inte når upp till de nivåer som FN-organet International Labour Organization (ILO) kommit överens om. Sverige har i dag färre arbetsmiljöinspektörer i förhållande till arbetskraftens storlek än Uganda.

Försämring och fördyring av arbetslöshetsförsäkringen ledde till att många lämnade facket och därmed utarmade grunden för det fackliga arbetet på arbetsplatserna.

Den nu lagda utredningen föreslår att Arbetsmiljöverket ska få i uppdrag att mer noggrant undersöka varför folk slutar jobba tidigt och vad det beror på, samt att skyddsombud ska få bättre utbildning om belastningsskador.
Lovvärt, men hur det ska gå till utan en rejäl upprustning av Arbetsmiljöverkets resurser och förbättrade förutsättningar för facket att verka kan man fråga sig?

Det stora problemet är alltså att människor i dag inte klarar av att arbeta ett helt arbetsliv. I stället för att börja med att diskutera höjd pensionsålder borde vi börja med att diskutera hur de som är i arbetslivet ska orka till 65 och hur de som hamnat utanför arbetsmarknaden ska komma in och få chansen att bidra till välståndet?

Fredrik Jansson
2013-04-10