I måndags varslade fackförbundet Kommunal om nyanställningsblockad i samtliga kommuner och landsting. Dessutom varslades det om strejk i ett stort antal kommuner och landsting.
I Västerbotten innebär det att arbetsplatser i Dorotea, Lycksele, Skellefteå, Storuman, Umeå, Vindeln, Vännäs och Åsele är berörda.
Kommunals krav handlar framför allt om att kollektivavtalen inte endast ska omfatta en procentuell uppräkning av lönerna utan även ett påslag på 1 740 kronor över tre år för de avtalsområden där snittlönen är under 25 000 kronor i månaden.

Det är ett högst rimligt krav. Skillnaden mellan procent och kronor gör reell skillnad i plånboken hos den enskilda löntagaren.
Under lång tid har industrins så kallade märke, det vill säga den procentuella löneökning som industrins parter kommit överens om, varit vägledande i den svenska avtalsrörelsen.
Det har haft fördelar. Löneutvecklingen har inte varit inflationsdrivande, och har därmed inte heller urholkat de framförhandlade inkomstökningarna.
Men det har också haft nackdelar. I och med att exempelvis Kommunals kvinnliga medlemmar har lägre löner än exempelvis IF Metalls manliga medlemmar så vidgas också inkomstklyftan när löneökningarna sker i procent.
Kommunal räknar med att en löneökning som sker i procent lågt räknat skulle innebära en vidgad inkomstklyfta på 800 kronor i månaden på tre år om man ser till genomsnittslönen för Kommunals medlemmar respektive mansdominerade yrkesgrupper.

Det är också högst rimligt att alla de politiker som talar vackert om jämställdhet ställer sig bakom Kommunals krav.
De bör göra det därför att det faktiskt är omöjligt att förespråka ett jämställt samhälle om man driver en linje som samtidigt leder till att löneklyftorna vidgas.
Men de bör också göra det för att överhuvudtaget kunna locka personal i framtiden. När den gemensamma sektorn expanderade kraftigt under 1970-talet gjorde den det framför allt genom alla de kvinnor som då kom ut på arbetsmarknaden.
Den svenska välfärden byggdes sorgligt nog ut med föreställningen att alla de kvinnor som arbetade i den inte var riktiga arbetare. Att arbetet var något som de gjorde som ett komplement till de ”riktiga” kvinnosysslorna, hem och barn. Att omsorgsarbetet egentligen bara var en förlängning av hemarbetet.
Och så har det fortsatt. Förutom låga löner ser vi mängder med ofrivilliga deltider och arbetsdagar som innebär delade turer i den kommunala sektorn. En begränsning av det senare är för övrigt också ett krav som Kommunal ställer.
Det politikerna måste fråga sig är om de verkligen tror att framtidens välfärdsarbetare är beredda att arbeta under sämre förhållanden och till lägre lön än andra? Kommer de kvinnor som ser förvärvsarbete som en självklarhet att acceptera de villkor som deras mödrar och mormödrar fick när de gick ut på arbetsmarknaden?

Trots dessa hårda ord har den gemensamma välfärdssektorn varit ett fantastiskt befrielseprojekt. I kombination med avskaffandet av sambeskattningen och utbyggnaden av barnomsorgen – som i sin tur var en del av den gemensamma välfärdssektorn – skapades förutsättningarna för hundratusentals kvinnor att leva sina liv efter eget huvud.
En egen inkomst gav självständighet och möjlighet för kvinnor att bryta upp från destruktiva äktenskap då de inte längre var lika beroende av sina makars inkomst.
Det ledde till att Sverige är ett av de länder där sysselsättningsgraden bland kvinnor är absolut högst, men det har också inneburit att svensk arbetsmarknad är väldigt könssegregerad.

Ska vi kunna sluta klyftorna på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor, både när det gäller hur mycket man tjänar och var man arbetar måste vi komma till rätta med lönenivåerna för välfärdsarbetarna.
Men vi vet av erfarenhet att det är svårare för Kommunal att strejka än för andra fackförbund. När de lägger ner arbetet förlorar inte arbetsgivaren intäkter, de sparar pengar samtidigt som det är allmänheten som får finna sig i driftsstörningarna. Det är därför centralt att Kommunal får stöd av så väl allmänheten, som av den övriga fackföreningsrörelsen för att lyckas i sitt uppsåt.
Det är därför glädjande att alla LO-förbund står bakom Kommunals krav. Nu gäller det bara att politikerna gör det också.

Fredrik Jansson
2013-04-17