Vad hände med utanförskapet?

 

I valrörelsen 2006 var utanförskapet ett begrepp på allas läppar. I den moderata retoriken så omfattade den i augusti det året hela 1 582 760 svenskar som på grund av ondsinta socialdemokrater inte fick vara en del av samhället.

Det var också på ett mandat att bekämpa detta utanförskap som Fredrik Reinfeldt tog sig till statsministerposten. Nu har det gått sju och ett halv år. Vad har hänt med utanförskapet så som Moderaterna definierade det?

När tidningen Arbetet i förra veckan gjorde en genomgång är resultatet nedslående. Det har inte skett någon trendmässig förbättring. Siffrorna för augusti 2013 visade att det var nästan 19 000 fler som befann sig i det moderata utanförskapet samtidigt som att många i den stora 40-talsgenerationen försvunnit ur utanförskapet genom att de blivit ålderspensionärer.
Däremot har sammansättningen förändrats. Idag är det betydligt färre som är förtidspensionerade och sjukskrivna. Men det har mer att göra med att de utförsäkrats än att de är friska och ”närmare arbetsmarknaden” som Reinfeldt kallar det, eller att de i någon reell mening har ”förts in i arbetskraften”.
Det senare innebär givetvis att man i formell mening står till arbetsmarknadens förfogande. Men det är långt ifrån detsamma som att faktiskt ha en chans att få ett arbete. Eller för den delen att överhuvudtaget kunna utföra ett arbete.

De flesta i den här gruppen får i stället sälla sig till den växande gruppen långtidsarbetslösa. En grupp som dessutom på grund av försämringar i arbetslöshetsförsäkringen ofta är hänvisade till socialkontoren för sin försörjning.
När Arbetsförmedlingen presenterade sina siffror för december 2013 så var antalet långtidsarbetslösa 10 000 personer flera i jämförelse med ett år tidigare. En tredjedel av de sammanlagt 411 000 arbetslösa har varit arbetslös i mer än ett år.
Utöver det är det många som tvingats in i dåliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder som framför allt har till syfte att dölja arbetslöshet snarare än att ge den arbetslöse kompetens och erfarenhet för att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden.
Sammanlagt var 104 000 var inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantin i december förra året. En ökning på ett år med 7 000 personer på ett år. 35 000 av dessa är placerade i det vid det här laget ökända fas 3. Fem procent fler än året innan. Och snabbast växer fas 3 bland ungdomar. Bland de under 25 år har inskrivningarna i fas 3 ökat med 70 procent.

Det mesta tyder alltså på att utanförskapet har fördjupats under Fredrik Reinfeldts regim. Det borde vara ett jättelikt misslyckande som leder till att den högst ansvarige krälar i stoftet och ber om ursäkt på sina bara knän.
Men icke. Statsminister Reinfeldt anser i stället att det är en seger för arbetslinjen att långtidsarbetslösheten har ökat från en fjärdedel av de arbetslösa till en tredjedel.
För arbetslinjen verkar i dag snarare vara en hänvisning till köerna på arbetsförmedlingen än till att människor de som kan arbeta ska arbeta.

En verklig arbetslinje måste handla om att ge människor verktygen för att kunna ta de jobb som finns, men också att skapa nya arbetstillfällen.
Det handlar bland annat om att se till att det finns arbetsmarknadsutbildningar som är anpassade till behoven. Behövs det svetsare eller undersköterskor måste det finnas utbildningar som snabbt kan skola om arbetslösa med lämplig bakgrund.
Men det handlar också om att skapa anställningar. Exempelvis kan man följa Sigtunas exempel och anställa samtliga som har försörjningsstöd på grund av arbetslöshet i kommunen under ett år så att de dels får arbetslivserfarenhet och dels kvalificerar sig till arbetslöshetsförsäkringen.
Utanförskapet lever och har hälsan. För att göra något åt det krävs något helt annat än regeringen Reinfeldt.

Sidan uppdaterades senast: 2014-01-16 10:30