Lite i skymundan av frågor som vinst i välfärden och föräldraförsäkringens utformning antogs ett nytt partiprogram på Socialdemokraternas partikongress.
Det är ingenting som görs på varje kongress, senast det hände var på partikongressen 2001. Totalt har det sedan Axel Danielsson skrev ihop det första programmet 1897 – enligt partihistoriken inlåst i en garderob – bara blivit nio stycken (tio om man räknar 1905 års reviderade program).

Därför kan man konstatera att det är lite synd att processen med att ta fram ett nytt partiprogram inte fick större utrymme. Både på kongressen och dessförinnan. Det händer ju trots allt inte så ofta.

Det beslutades redan på partikongressen 2009 att det skulle antas ett nytt partiprogram under den nu genomförda kongressen. Ändå dröjde det ända till november 2011 innan det tillsattes ett sekretariat – det vill säga de huvudsakliga författarna – bestående av Lars Engqvist och Marika Lindgren Åsbrink.

Sedan tog det ett år innan den socialdemokratiska partiorganisationen hade ett förslag att förhålla sig till. Ett förslag som de socialdemokratiska medlemsorganisationerna bara hade en månad på sig att lämna remissvar på.

Ett reviderat förslag kom sedan tillsammans med några tusen andra sidor text sex veckor innan kongressen.
Man behöver inte vara någon tidspessimist för att konstatera att det inte funnits särskilt mycket tid att diskutera innehållet i detta socialdemokratiska grunddokument.

Man kan givetvis tycka att det inte spelar så stor roll. Kongressombud var ju valda och hade därmed fått medlemmarnas uppdrag att vara deras representanter i utformandet av det nya partiprogrammet. Dessutom kan man fråga sig hur många som överhuvudtaget orkar läsa det antagna partiprogrammets 35 sidor.
Men processen med att ta fram ett nytt partiprogram borde vara något mer än en färd mot att ordförandeklubban faller. Att anta ett nytt partiprogram borde vara en lång resa där partimedlemmar har möjlighet att verkligen diskutera vad socialdemokrati innebär.

Men många är ovana att diskutera de frågor och svar som ett partiprogram ska innehålla. Därför måste det få ta tid.
Tid som kan användas till studiecirklar, föreläsningar och diskussioner.
Tid som kan användas för skriv- och analysövningar.
Tid som kan användas för att publicera böcker och essäer.
Det är trots allt inte så lätt att tänka och skriva om politik och värderingar.
Nu blev det inte så. Processen hamnade vid sidan om. Partiet gick miste om en jättechans att diskutera ideologi.

Nu sitter Socialdemokraterna där med ett partiprogram som få partimedlemmar har varit delaktiga i. Och då bör man ju bedöma det på egna meriter, vad som står där snarare än hur det som står där hamnade där.
Man kan till att börja med konstatera att partiprogrammet är för långt, visserligen aningen kortare än det förra, men fortfarande över 12 800 ord långt. I jämförelse kan vi konstatera att det första partiprogrammet var drygt 600 ord.
Det kan också vara på sin plats att konstatera att partiprogram är texter med många författare som vill ha in sina hjärtefrågor. Därför får de också ett drag av de många kockarnas soppa.

Att göra någon genomgående recension av programmet låter sig inte göras utan att det blir allt för snuttifierat.
Men det kan vara på sin plats att göra några nedslag på områden som varit centrala för arbetarrörelsens framväxt och samhällssyn, kapitalismen och klassamhället. Områden som är ganska problematiska i sin analys.

Programmet gör en åtskillnad mellan begreppen marknad och kapitalism där det senare ses som ”marknadens destruktiva sida. Den betecknar ett maktsystem, där den som äger kapitalet ges rätten att bestämma över alla andra intressen, och där människors värde och rättigheter bestäms av deras ekonomiska lönsamhet. Detta maktsystem skapar ofrihet för alla andra än de stora kapitalägarna. Det skapar en ojämn fördelning, stora orättvisor och kraftiga sociala spänningar inom och mellan länder. Det leder till allvarlig exploatering av miljö och naturtillgångar. Därför är socialdemokratin ett antikapitalistiskt parti.”
Det är ingen dålig beskrivning av det kapitalistiska systemet. Men samtidigt förklarar man inte vad den goda kapitalistlösa marknad består i, mer än att den är ”en kraftfull katalysator för människors uppfinningsrikedom och kreativitet”.

När man dessutom menar att ”valet mellan marknad och demokrati kommer [...] att skifta mellan olika sektorer och mellan olika tidpunkter” samtidigt som man skriver att socialdemokratin har sina djupaste rötter i ”uppfattningen om demokratins företräde” undrar man hur detta går ihop? Är det möjligt att välja bort demokratin?
Den svenska socialdemokratins kanske främste ideolog Ernst Wigforss formulerade det som att ”den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden”. Ett svar så gott som något.

Problemet är att socialdemokratin i försöken att balansera kapitalismens positiva sidor (som här kallas ”marknaden”) och de negativa sidorna (”kapitalismen”) skapar en skvader som ligger och skaver i analysen.
Dessutom slirar man på den egna uppdelningen mellan marknad och kapitalism. Exempelvis kan man läsa att:
”Allt fler områden av den mänskliga tillvaron omfattas av marknadens logik. Samtidigt som demokratin vinner mark i världen, så har också marknadens omkrets utökats, på demokratins bekostnad.”
Är inte den marknad som koloniserar allt fler av den mänskliga tillvarons områden med sin logik på demokratins bekostnad identisk med kapitalismen? En marknad som dessutom ”premierar vissa egenskaper hos människan, medan den undertrycker andra”?

När programmet ska beskriva klasstrukturerna i samhället skriver man att ”de klassmönster som skapas i det ekonomiska livet är centrala för förståelsen av ojämlikhetens problem. Klassbegreppet beskriver de systematiska skillnader i människors livsvillkor, som skapas av produktionslivet.”

Sedan är det inte mycket mer. Vad består dessa klassmönster i? Vad är klass i den socialdemokratiska berättelsen?
Det borde inte vara någon omöjlighet för den socialdemokratiska kongressen – som ju i egenskap av beslutande organ är de som i sista hand är ansvariga för texten – att göra en grundläggande klassanalys.
Det står ju trots allt att ”arbetarrörelsens ideologi [är] också ett sätt att analysera samhällets utveckling. Grundläggande är den materialistiska historiesynen, det vill säga insikten att faktorer som teknik, kapitalbildning och arbetsorganisation har avgörande betydelse för samhället och människors sociala villkor.”

Här brukar en socialdemokratisk klassanalys ha sin början. De materiella förutsättningarna, industrialismens framväxt, skapade förutsättningarna för en huvudsaklig klassuppdelning i en kapitalägande klass och en arbetarklass.
Och i texten kan man i förbigående vid flera tillfällen läsa om ”skiljelinjen mellan arbete och kapital” och ibland dyker arbetarklassens organiserade uttryck – fackföreningsrörelsen – upp.
Men ingenstans kan man läsa om den klass vars framväxt är helt avgörande för att det överhuvudtaget finns ett socialdemokratiskt parti och en arbetarrörelse. Vad är det som skapar den, hur har den förändrats över tid, vad innebär den i dag?

På dessa frågor har inte det socialdemokratiska partiprogrammet några svar och blir därför en stympat samhällsanalys. ”Maktskillnaderna i samhället låter sig inte fångas in på något enkelt sätt” står det. Det må så vara, men det kan ju inte innebära att man inte försöker fånga in och analysera dem.

Frågan är om lösningen på gåtan går att finna i den tillkrånglade åtskiljandet mellan marknad och kapitalism. I beskrivningen av kapitalismen som citeras tidigare finns det ett embryo till klassanalys. Men den är ofullständig just eftersom den aldrig bryr sig om att definiera de klasser som måste sälja sin arbetskraft för att ha en inkomst.
Vilka som är motmakten mot ”den som äger kapitalet [och] ges rätten att bestämma över alla andra intressen” är höljt i dunkel.

Fredrik Jansson
2013-04-13