Det finns något förmätet över att kalla sig intellektuell. Som att man ser sig som lite förmer än andra. Det finns en air av elfenbenstorn och långa dagar i dammiga läsesalar på universitetsbibliotek och djupa samtal om svåra saker på kaféer samtidigt som man kedjeröker franska cigaretter.
De intellektuella beskrivs helt enkelt som några vars vardag skiljer sig från andras för att de är mer bildade, gärna med en doktorshatt i ett ämne som de flesta inte riktigt förstår vad det innebär, och har mer tid än andra.
Bilden av den intellektuelle går inte riktigt ihop med stämpelklockor, lämningar på dagis, middagslagande, föreningsmöten, innebandymatcher i Korpen och fredagsmys med familjen framför tv:n.

Den intellektuelle blir därmed någon som lever ett liv skilt från det som folk i allmänhet lever, han – för det brukar vara en han – antas därför också vara en fritänkare som inte tyngs ned av de egenintressen och kollektiva bindningar som allmänheten antas ha.
Den traditionella bilden av den intellektuelle som en självständig atom är en borgerlig-liberal idé som växt fram först under de senaste århundradena. Den intellektuelle som denne presenteras ovan är ett resultat av den produktionsordning som råder och de intellektuella har ofta intagit rollen av de existerande makthierarkiernas försvarare.
Just idén om självständighet gör det svårt för borgerliga intellektuella att erkänna att deras arbete har en klasskaraktär. De slår bakut när någon hävdar att deras verk är politiska. Det är ju bara konst eller vetenskap, och som sådan placerad på en pedestal ovanför vardagslivets strider och småaktigheter.
Men vilka är det som skildras i litteratur, teater och film? Thomas Manns roman ”Huset Buddenbrook”, liksom Ingmar Bergmans film ”Fanny och Alexander” är givetvis stor konst. Men vilkas värderingar är det som görs allmängiltiga, och med vems blick ser vi på världen?
Det är frågor som vi även måste fråga oss när vi ser TV-komedier som ”Solsidan” eller dokusåpor där människor reduceras till ”white trash”.

Det är å andra sidan inte särskilt konstigt att liberala intellektuella inte ser en klasskaraktär i sitt arbete när de inte erkänner en klasstruktur där intressen står i konflikt med varandra. Klass reduceras i den mån de ser den hos liberaler till en fråga om personlig moral och identitet.
Det är svårt att tänka sig att förkapitalistiska intellektuella skulle skygga från klasskaraktären i deras arbete. 1500-talsförfattaren Niccolò Machiavelli, otvetydigt en intellektuell var arbete levt vidare genom tiderna, skrev sitt mästerverk ”Fursten” som en lärobok för härskare i konsten att bygga starka stater.
Hans samtida, konstnären Leonardo da Vincis mästerverk var alla beställningar av världsliga och kyrkliga furstar.
Deras, och andra förkapitalistiska intellektuellas, arbete i den härskande klassens tjänst var en självklarhet och ingenting att hymla om.

Men det finns ett annat sätt att se på vem som är intellektuell än det borgerlig-liberala.
Den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci använde mycket av sin tid i Mussolinis fängelsehålor till att fundera kring de intellektuellas roll i samhället.
Han började med att konstatera att alla människor har kapacitet att vara intellektuella, men att inte alla utför intellektuellt arbete. Han konstaterade också att alla intellektuella är knutna till en klass.
Den typ av intellektuella som beskrivits inledningsvis kallade han traditionella intellektuella. En grupp som trots sitt påstådda oberoende och allmängiltighet alltså är knutna till specifika klassintressen och genom sitt arbete nästan jämnt understödjer den dominerande samhällsordningen.

Å andra sidan fanns det som han kallade organiska intellektuella. Det är de som ger sin klass ”homogenitet och en medvetenhet om dess funktion inte bara på det ekonomiska utan även på det sociala och politiska fälten.”
Kort sagt, de organiska intellektuella är de som organiserar, utbildar, agiterar och leder sin klass på det politiska slagfältet. Här finns fackföreningsledare, folkbildare, ledarskribenter och politiker för att ta några exempel. Men även tidsstudiemän och de som formulerar new public managementlösningar i offentlig sektor är i den meningen organiska intellektuella, om än i kapitalets tjänst.

De framväxande folkrörelserna under 1800-talet skapade förutsättningarna för en ny typ av intellektuell som på allvar kunde skapa alternativ till den dominerande samhällssynen. Agitatorer, föreningsmänniskor och tidningsmän agerade på arenor som delvis var skilda från andra delar av samhället och formulerade alternativa perspektiv och verklighetsuppfattningar som spreds bland medlemmar och anhängare.
Studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet, men även det praktiska föreningsarbetet i sig, gav de folkrörelseaktiva en demokratisk världsbild och verktyg att steg för steg ta kontroll över och omforma delar av det samhälle som tidigare dominerat dem.
När socialdemokratin kom till makten i Sverige blev det dock uppenbart att de inte hade särskilt många allierade i statsapparaten. Rickard Sandler konstaterade exempelvis när han blev utrikesminister 1932 att den enda övriga socialdemokraten i Arvfurstens palats var vaktmästaren.
Socialministern Gustav Möller konstaterade vid flera tillfällen på 1940-talet att såväl polisen som andra delar av den offentliga förvaltningen kunde behöva ett tillskott av personer ”med anknytning till de stora folkliga rörelserna”.
Bland annat fastslog man därför i och med etablerandet av Arbetsmarknadsstyrelsen 1948 att man inte skulle ställa upp formella krav på kompetens vid rekrytering. Vilket innebar att en betydande del av personalen hade en bakgrund som förtroendevalda i fackföreningsrörelsen.
Eftersom såväl Sandler som Möller var skolade marxister förstod de att statens klasskaraktär inte med automatik förändrades bara för att Socialdemokraterna vann val.

Varje rörelse är beroende av att lära upp sina egna intellektuella, använda intellektuella som är upplärda i andra sammanhang eller helt enkelt hyra in professionella intellektuella som ofta har begränsad lojalitet till rörelsens målsättningar och ideal.
Men även om det är lätt att fastna vid utredarna, ledarskribenterna, de politiska sekreterarna och andra som har det arbetarrörelseintellektuella som lönearbete så är det viktigt att komma ihåg att en betydande del av det intellektuella arbetet i en rörelse som syftar till att påverka samhället sker på frivillig basis.
I studiecirklar, på föreningsmöten, i diskussionen på fikarasten, och i skrivandet av motioner och debattartiklar bidrar tiotusentals människor till det intellektuella produktionen och påverkar därmed hur vi förstår samhället.
Alla är kanske inte intellektuella. Men betydligt fler än de som är medvetna om det är det faktiskt.

Samtidigt har det faktum att många folkrörelser blivit tröttare med åldern, och att allt färre samtal och diskussioner förs med utgångspunkt i de värderingar som de en gång förde fram, lett till att även de som borde vara rörelseintellektuella i stor utsträckning påverkas av de borgerlig-intellektuella som hävdar att deras åsikter är allmängiltiga.
I politiken ser vi exempelvis hur ett ensidigt fokus på åtstramningspolitik dominerar, och den new public management-ideologi som dominerar i den gemensamma sektorn får stå i princip oemotsagd trots att det borde finnas ett stort utrymme för att hävda en annan åsikt.
Det finns ett behov av fler intellektuella som vågar ifrågasätta förgivetagna sanningar i vardagen.

Att intellektuella verkar utifrån klassintressen är ingenting att moralisera över. Vi lever i ett klassamhälle och vi förhåller oss alla därmed till dess strukturer.
Det centrala är att förstå att intellektuella inte är oberoende, och att fråga sig varför de presenterar sitt arbete på ett visst sätt och i vems intresse det är att betrakta världen på just detta sätt.
Den brittiske historien Eric Hobsbawm konstaterade i intervjuboken ”On the edge of the new century”:
”Förr i tiden fanns det ett välkänt fenomen i brittisk politik: när någon ställde upp i ett lokalt val och sa ’Jag är inte en partikandidat, jag är oberoende, och jag är inte intresserad av att politisera det lokala styret,’ visste alla att han eller hon var en högerkandidat. Att avpolitisera politik försvagar därför automatiskt vänsterns potential.”

Fredrik Jansson
2013-05-25