Vi behöver mer statligt riskkapital

Socialdemokraternas senaste förslag om att öronmärka en miljard i sitt vårmotion till riskkapital för innovationsbolag – så kallade innovationskatapulter – väcker givetvis ont blod hos högerns marknadsliberala ideologer.

Statskapitalism skriker man och menar att marknaden ska sköta riskkapitalförsörjningen. Staten ska ägna sig åt sitt. Vilket underligt nog är just de branscher där många privata riskkapitalister gör sina riskfria investeringar.
För samtidigt som marknadsfundamentalisterna sällan har något emot att riskkapitalbolag täljer guld med smörkniv i den skattefinansierade välfärdssektorn så är det uppenbarligen otänkbart för övervintrade nyliberaler att tänka sig att staten har en roll att spela i ekonomin.
Det är dock en position som blir allt mer omodern i en värld där stater de senaste åren har fått städa upp efter det globala finanskapitalets härjningar.

I Svenska Dagbladet skriver analytikern Per Lindvall om det faktum att världsekonomins stora problem är att det i dag investeras alldeles för lite i den reella ekonomin. Framgångsrika storföretag parkerar sina vinster i skatteparadis i stället för att investera i framtiden.
Han skriver att de ”senaste uppgifterna visar att amerikanska storföretag har kassor på över 1 000 miljarder dollar på dessa utlandskonton. Av dessa svarar IT-företag som Apple, Google med flera för runt 40 procent och läkemedelsindustrin för 15 procent.”

Det är exempelvis de här innovationstunga branscherna – informationsteknologi- och läkemedelsbranscherna – som borde vara de som var bäst lämpade och lockade att investera i nya innovationsbolag, investeringar där risken visserligen är hög, men där även vinsterna kan vara gigantiska.
Men uppenbarligen klarar inte de stora privata aktörerna av att göra dessa investeringar. Och som resultat ser vi alldeles för lite av den typ av återhämtning i de reella ekonomin som vi behöver, det skapas alldeles för få nya jobb och därför är inte efterfrågan på nya innovationer så hög som den skulle kunna vara.

Det socialdemokratiska förslaget löser knappast hela det här problemet som mer har att göra med en alldeles för stark global finanskapitalism som inte är särskilt intresserad av investeringar i den reella ekonomin.
Men det är ändå en bricka i ett större spel för att rikta investeringarna mot branscher som har potential att vara jobbskapande och bidra till ekonomisk tillväxt i den reella ekonomin i Sverige.
Tanken är att pengarna för detta ska tas från en del av det statliga riskkapital som redan i dag finns men som ofta konkurrerar med snarare än kompletterar det privata riskkapitalet.
I stället för att bara vara ytterligare en aktör så ska de här resurserna i stället rikta in sig mot några större kapitalintensiva projekt. Det är nog bra. Det kan behövas lite spets om Sverige ska ha möjlighet att konkurrera på en global och allt mer kunskapsorienterad marknad.

Ska man rikta kritik mot det socialdemokratiska förslaget så är det att det som så många andra förslag lider av en viss försiktighet när det gäller den ekonomiska omfattningen. En miljard är trots allt inte jättemycket pengar.
Dessutom kan möjligen fråga sig om det här måste vara något som finansieras i den löpande statsbudgeten. Nyligen kom den så kallade pensionsgruppen bestående av de borgerliga partierna och Socialdemokraterna överens om att AP-fonderna ska ha större möjligheter att investera i onoterade tillgångar – det vill säga i annat än det vanliga spelet på börsen.
Att använda delar av vårt gemensamma pensionskapital för att säkra utvecklingen av innovationer i Sverige borde vara en självklarhet.

Fredrik Jansson
2014-04-09 

Sidan uppdaterades senast: 2014-04-09 06:57