Det ska löna sig att arbeta. Det har varit den moderatledda regeringens mantra sedan valrörelsen 2006. Jobbskatteavdrag, försämrad arbetslöshetsförsäkring, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och omfattande skattesubventioner för hushållsnära tjänster har varit receptet.
Det har inneburit att många har fått mer pengar i plånboken, medan några har fått mindre. Allt under den övergripande rubriken att att det ska löna sig att arbete (och att det tvärtom inte ska löna sig att inte arbeta).
Men är det verkligen så att den borgerliga regeringens reformer på arbetsmarknadspolitikens område har gjort att det lönar sig bättre att arbeta än tidigare?

Till att börja med kan man konstatera att den borgerliga arbetsmarknadspolitiken har inneburit en massiv överföring av ekonomiska resurser från skattebetalarkollektivet till enskilda företagare.
Vi har sett gott om exempel på hur franschiseföretagare i snabbmatsbranschen har mångdubblat sina vinster på grund av den sänkta restaurangmomsen och den sänkta arbetsgivaravgiften för unga, utan att för den skull vare sig anställa fler ungdomar eller att konsumentpriserna har blivit lägre.
Trots att dessa två riktade subventioner till ägare av hamburgerrestauranger tillsammans beräknas kosta statskassan nästan 20 miljarder kronor om året i förlorade skatteintäkter så är deras inverkan på sysselsättning knappt registrerbar.

Under förra året betalades det ut 14,6 miljarder kronor i rot-avdrag och byggbranschens propadagandister påstår att det skapats 25 000 vita jobb i branschen.
Men samtidigt kunde man exempelvis för någon månad sedan höra i radioprogrammet Kaliber om hur det permanentade rot-avdraget gett utrymme för en organiserad brottslighet som genom att de verkar på små arbetsplatser – som enskilda hem naturligt är – och använder sig av underentreprenörer har satt i system att använda svart arbetskraft och underminerar marknaden för seriösa byggföretag.
De som köper tjänsterna tror givetvis att de köpt en vit tjänst. Men ofta om att de företag som konkurrerar med lägre priser kan göra det för att det i slutändan är svartanställda byggnadsarbetare som i slutändan gör jobbet till väldigt låga löner.
Medan vissa företagare har gynnats av riktade skattesubventioner riskeras att konkurreras ut av att det skapats en marknad för organiserad brottslighet kring systemet med skattesubventioner.

Om syftet med den moderatledda regeringens ”det ska löna sig att arbeta”-politik var att fler skulle komma i arbete kan man konstatera att den borgerliga arbetsmarknadspolitiken har varit ett misslyckande.
Trots att det bara är en av tio svenskar som i dag omfattas av en arbetslöshetsförsäkring som skulle motsvara 80 procent av den tidigare inkomsten vid arbetslöshet, och att var tredje arbetslös svensk inte har något skydd överhuvudtaget från a-kassan, så ligger den svenska arbetslösheten i dag på 8,7 procent jämfört med 5,5 procent sju år tidigare.
Om den borgerliga dogmen att det ska löna sig stämde borde det vara så att fler arbetslösa skulle ha kommit i arbete om det åtminstone relativt sett blev lite jäkligare att vara arbetslös i förhållande till att ha ett arbete.
Men så har det alltså inte blivit. Förutom att arbetslösheten överlag har stigit har dessutom har långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten bitit sig fast. En tredjedel av alla arbetslösa är långtidsarbetslösa, det vill säga att de har varit utan arbete i minst sex månader, och var fjärde ung svensk är i dag arbetslös och arbetssökande.

För långt över 30 000 svenskar innebär det att man tvingats in i förvaringsåtgärder i form av Fas 3. Åtgärder som inte har några som helst positiva effekter på den arbetslöses chanser att få ett riktigt jobb. Drygt tio procent av dessa står helt utan ersättning och får förlita sig på anhöriga eller det kommunala försörjningsstödet – det som tidigare kallades socialbidrag – för sin försörjning.
Enligt en undersökning från Arbetsförmedlingen som kom för en månad sedan är det 77 000 svenska ungdomar mellan 16-29 år som varken är i arbete eller i utbildning. Drygt 20 000 av dessa har ingen kontakt med arbetsförmedling, försäkringskassa eller kommun. De står i praktiken helt utanför samhället.
Förutom att regeringen talar om att det ska löna sig att arbeta har man vunnit val på att bryta utanförskapet. Det verkar onekligen inte ha lett till några förbättringar för dessa ungdomar.
För dem som tillhör de grupper som räknats upp ovan har regeringens politik inneburit en såväl relativ som absolut försämring av inkomsterna. Den fattigaste tiondelen av svenskarna har fått se sina inkomster sjunka under den moderatledda regimen.

Enligt den moderatledda regeringen är jobbskatteavdraget ”den i särklass mest effektiva åtgärden” för att öka sysselsättningen. Men även Finansdepartementets långtidsutredning kunde för några år sedan konstatera att det inte gick att styrka några sysselsättningseffekter.
I den meningen är jobbskatteavdraget lika ineffektivt som den sänkta restaurangmomsen och den sänkta arbetsgivaravgiften för unga.
Dessutom visar en färsk undersökning från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering av bland andra professor Lars Calmfors, tidigare ordförande i den moderatledda regeringens finanspolitiska råd, att den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik med jobbskatteavdrag och försämrad arbetslöshetsförsäkring har haft en återhållande effekt på löneutvecklingen.
Svenskarnas inkomster hade alltså ökat mer om den moderatledda regeringen inte hade genomfört sin politik som skulle göra det mer lönsamt att arbeta.

Men många har ju ändå fått mer kvar i plånboken. Med tanke på att jobbskatteavdraget innebär ett inkomstbortfall för statskassan på 80 miljarder kronor om året vore något annat förvånande. Och dessa pengar har säkert gjort mycket nytta för den enskilde personen när denne kunnat ta en semesterresa till Thailand eller kompenserat för en frånvarande bostadspolitik genom att betala räntorna på ett allt för högt lån på villan eller bostadsrätten.
Med ett vulgärborgerligt synsätt är det givetvis enbart något positivt eftersom skatt är att betrakta som stöld. Jobbskatteavdraget skulle i så fall innebära mindre stöld. Vilket borde få varje laglydig medborgare att hoppa av glädje.
Men i ett välfärdssamhälle som Sverige fortfarande ändå är i någon mån är givetvis inte skatt något som stjäls från folket och sedan samlas på hög i någon skum rövarkula. I stället handlar det ju om inkomster som vi använder till gemensamma nyttigheter, exempelvis skola, vård, omsorg, infrastruktur eller sociala skyddsnät om olyckan är framme.
Det är dessa gemensamma nyttigheter som får mindre resurser när de cirka 115 miljarder kronorna om året dras bort.

115 miljarder kronor skulle om man vill att det ska löna sig att arbeta räcka till att anställa en kvarts miljon människor. Det motsvarar mer än varannan arbetslös person i Sverige i dag. Och då har vi givetvis inte räknat med de kostnader som försvinner för att människor inte längre är arbetslösa.
Nu är det väl inte särskilt troligt att pengarna skulle användas på det sättet, även om det skulle kunna innebära många fler händer i barn- och äldreomsorgen, även om det skulle kunna innebära att vi skulle kunna anställa betydligt flera lärare, höja deras löner och minska klasstorlekarna.
Men vi skulle också kunna använda pengarna till att rusta upp den svenska järnvägen. Trafikverket menar att det behövs 38 miljarder kronor extra fram till 2021 utöver planerade anslag för att Sverige ska kunna få en fungerande järnvägstrafik. Det motsvarar drygt fyra procent av vad jobbskatteavdrag, rot-avdrag, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och sänkt restaurangmoms kostar medborgarna i uteblivna skatteintäkter.
Inte för att vi borde behöva använda skatteintäkter för att finansiera järnvägsbyggen. Den svenska staten har utrymme och möjlighet att billigt låna till långsiktiga investeringar som ett utbyggt och effektiviserat järnvägsnät.

Men det svenska folket har inte valt ett samhälle där fler arbetar i vård, skola och omsorg. Vi har inte valt ett samhälle där tågen går i tid och vi har möjlighet att ta arbeten som ligger längre hemifrån.
Det svenska folket har inte valt ett samhälle där det lönar sig att arbeta. Vi har valt ett samhälle där vi prioriterar semesterresor till Thailand och nyrenoverade badrum.

Fredrik Jansson
2013-06-01