När den moderatledda regeringen för fyra år sedan beslutade att avreglerade apoteksmarknaden och sålde ut en stor del av de statliga apoteken var det med budskapet att det dels skulle öppna nya apotek på orter där det tidigare inte funnits apotek, och att avregleringen skulle skapa förutsättningar för mängder av farmaceuter att starta egna företag.
Privatiseringen av en gemensam nyttighet beskrevs som en frihetsreform som skulle låta tusen blommor blomma. Statliga apoteksmonopol fanns ju bara i diktaturer som Kuba och Nordkorea var budskapet.
I det ursprungliga lagförslaget stod det att ”Den omreglerade apoteksmarknaden skall präglas av goda förutsättningar för mångfald där både små och stora aktörer kan etablera sig och verka på likvärdiga villkor.”

Verkligheten blev inte så. Det har öppnats nya apotek där det redan fanns apotek, men för ett år sedan hade det bara öppnats apotek på två apotekslösa orter i Sverige. I år lades dessutom det första privatiserade apoteket ned efter det att den övergångsperiod då de nya ägarna måste garantera driften är över.

Det har inte heller blivit någon mångfald av nya ägare. Redan från början koncentrerade sig det privata apoteksägandet till fem framför allt riskkapitalägda koncerner.

Och nu när tidsgränsen för övergångsperioden som reglerade ägandet av de privatiserade apoteken är över har också två av dessa koncerner köpts upp av konkurrenter. Det finns inte någon anledning att tro att den utvecklingen kommer att avstanna. Resultatet blir att den svenska apoteksmarknaden allt mer börjar likna ett privat oligopol.

Idag domineras den privata svenska apoteksmarknaden av tre apotekskedjor. Det är knappast förvånande, exempelvis dominerades den avreglerade norska apoteksmarknaden vid tiden för den svenska avregleringen av just tre stora apoteksbolag som tillsammans kontrollerade 93 procent av marknaden.

Det är inte en utveckling som varit gratis för skattebetalarna, det vill säga de som ägde det statliga apoteket. När den moderatledda regeringen avreglerade och sålde ut apoteken höjde man också den så kallade handelsmarginalen som reglerar ersättningen till apoteken för försäljning av receptlagd medicin med nästan en halv miljard kronor om året. Det gjorde man för att det skulle bli mer attraktivt för de potentiella apoteksägarna att driva apotek.

Eftersom vi har ett högkostnadsskydd som garanterar att vi inte betalar hur mycket som helst ur egen ficka för den medicin vi behöver blev kostnaden i stället högre för skattebetalarna som kollektiv.

Många av de apotek som finns i glesbygd drivs i dag av den privata apotekskedjan Kronans Droghandel som vill ha ett särskild ersättning för att driva dessa vidare. Valet står alltså mellan ytterligare kostnader för skattebetalarna eller nedlagda apotek på glesbygden.

Dessutom kan vi konstatera att den senaste tidens försäljningar av apotekskedjor tyder på att det pris som betalades för de tidigare statliga apoteken var alldeles för lågt. Riskkapitalbolaget Priveq Investment som sålde apotekskedjan Vårdapoteket till konkurrentkedjan Hjärtat dubblade de satsade pengarna på tre år.
Pengar som om de statliga apoteken sålts till ett verkligt marknadsvärde hade tillfallit skattebetalarna.

Man kan ställa sig frågan om den moderatledda regeringen helt enkelt inte förstod att det här skulle hända, eller att den var medveten om vad som skulle hända, men ändå valde att genomföra privatiseringen?
Det borde betyda att man antingen varit naiva på gränsen till korkade, eller att man medvetet valde att föra det svenska folket bakom ljuset.

Innan avregleringen hade Sverige ett av världens effektivaste system för att hantera och sälja medicin, och att priserna var bland de lägsta i Europa. Lönsamma apotek i tätorter subventionerade mindre lönsamma apotek i glesbygd. Det var ett sätt för, om vi lånar en slogan från näringsminister Annie Lööfs parti, hela Sverige att leva.

Det finns saker som blivit bättre. Öppettiderna har på många ställen blivit längre och man kan i dag köpa receptfria mediciner även i den lokala matbutiken.

Men det är knappast giltiga skäl för att vara nöjd med avregleringen. Det finns ju ingen anledning till att det inte skulle gå att kombinera ett apoteksmonopol för receptbelagd medicin med försäljning av receptfria mediciner på Konsum. Öppettiderna hade vi kunnat reglera politiskt eftersom det var vi gemensamt som ägde apoteken. Idag får vi i stället hoppas att apoteksoligopolisterna tycker att det är lönsamt att ha kvällsöppet.

Fredrik Jansson
2013-05-06