Vi måste bli bättre arbetsgivare

 

I går presenterade Sveriges Radio en undersökning som man gjort i 100 kommuner om hur personal i kommunerna köps ut från sina tjänster. Totalt rör det sig om 5 500 personer som köpts ut i de 100 kommunerna.
Av 100 undersökta kommunerna finns det fem kommuner i Västerbotten med bland de 50 kommuner som köpt ut flest anställda i förhållande till befolkningsmängd. Dorotea, Norsjö, Vännäs, Lycksele och Umeå. På grund av att det framför allt rör sig om små kommuner handlar det om relativt få fall i flera av dessa kommuner. Men det gör inte mindre problematiskt.

För det rör sig inte i första hand om chefer och arbetsledare som köps ut. Sådana finns också med i statistiken, men de utgör en minoritet och brukar landa mjukt. I dessa grupper handlar det ofta om utköpesummor som motsvarar ett par årslöner samtidigt som de ofta har förutsättningarna att hitta nya arbeten.
De flesta som köps ut av kommunerna är lågavlönade kvinnor som jobbar i skola och omsorg. Ibland handlar det om att arbetsuppgifterna har rationaliserats bort eller att den anställde har samarbetssvårigheter.
Men det handlar ofta om anställda som varit sjukskrivna och inte orkar med sina tidigare uppgifter, eller att kommunerna inte tycker att rehabiliteringen hjälper.
Arbetsgivare har ett ganska långtgående ansvar för att omplacera personal till andra arbetsuppgifter under förutsättning att sådana finns och att den anställde är kvalificerad för de nya arbetsuppgifterna.
Det är givetvis lättare för stora arbetsgivare med många arbetsuppgifter än för små arbetsgivare. Det är därför inte konstigt att det finns många små kommuner i toppen på Sveriges Radios lista. Ibland finns det ingen annan utväg än att köpa ut anställda.
Priset är som regel några få månadslöner.

Men frågan är om vi inte borde ställa högre krav på kommunerna? Det är ju ändå vi som medborgare som i slutändan är arbetsgivare. Det finns tre problem med kommunernas agerande i dessa frågor.
För det första kan man fråga sig varför det anses självklart att en kommunchef med samarbetssvårigheter ska kunna räkna med ett par årslöner i avgångsvederlag, medan en kvinna som jobbat femton år i hemtjänsten och därför har belastningsskador i rygg och nacke ska nöja sig med ett par månadslöner?
Inte minst med tanke på att den förre tjänar många gånger mer än den senare.
För det andra kan man fråga sig varför vi – för det är alltså vi som kommunmedborgare som i sista hand har ansvaret för den här utvecklingen – har accepterat en kommunal organisation som är så slimmad att människor får ont i ryggen av lyft som de måste göra på egen hand och går in i väggen på grund av att allt färre ska göra allt mer?
Dessutom en allt mer slimmade kommunorganisation som leder till att det inte längre finns plats för människor som inte kan gå på helfart på grund av att den allt mer slimmade kommunala organisationen har slitit ut dem i förtid.
För det tredje kan man fråga sig om inte kommunerna borde ta ett större ansvar för att se till att de som drabbats av arbetsskador faktiskt kommer tillbaka i arbete?
Det är alldeles för enkelt att köpa ut de som man har slitit ut och sedan två sina händer från vad som händer sedan. Om kommuner ska kunna ta sig den rätten borde köpeskillingen snarare handla om några årslöner än några månadslöner så att den utköpte har en rimlig chans att omskola sig eller hitta annan sysselsättning.

Kommunen borde vara allas vårt ansvar. Men tyvärr ser vi den i allt för stor utsträckningen som en ren serviceorganisation som ska leverera mesta möjliga kommunal service till minsta möjliga skattekostnad.
Vi får det vi betalar för, men vi glömmer ofta bort att det är en ekvation som kommer med en prislapp. Idag är det i stället personalen i den kommunala välfärden som får betala priset i form av utslitna kroppar och utbrändhet. Och när de inte längre klarar av att göra det jobb som vi betalat dem alldeles för lite för att göra, då kan vi för en billig slant förpassa dem till arbetsmarknadens sophög.

Att köpa ut personal som inte längre kan göra sitt jobb på grund av att arbetet i sig har gjort dem oförmögna att göra det ska vara så dyrt att det inte längre är lönsamt att se på sin personal som slit-och-släng-varor.
Arbetsgivarna – vilka alltså i den kommunala sektorn i sista hand är vi medborgare – måste fås att förstå att personaltäthet, arbetsmiljöarbete och rehabilitering av arbetsskador är investeringar i en bättre välfärd, inte onödiga kostnader

Fredrik Jansson
2013-04-25

Sidan uppdaterades senast: 2013-04-25 11:06