Uppgifterna om att Volvo Lastvagnar nyanställer 250 personer i Umeå kommer givetvis som en positiv nyhet. Inte minst med tanke på att tidigare uppgifter snarare handlat om att tillverkningen riskerade att läggas ned helt och hållet.

Den internationella krisen slog hårt mot den svenska tillverkningsindustrin och många arbetstillfällen försvann. Trots att allt fler av oss uppfattar att samhället runt om oss i allt högre grad förvandlats till ett postindustriellt tjänstesamhälle så spelar svensk tillverkningsindustri fortfarande väldigt stor roll för svensk ekonomi.

Över en fjärdedel av Sveriges BNP kommer därifrån.
Det är inte heller som statsminister Fredrik Reinfeldt påstod på det internationella toppmötet i schweiziska Davos i vintras att de svenska industrijobben var ”basically gone”.
Fortfarande arbetar en bra bit över en halv miljon människor i den svenska industrin.

Men det finns ändå något i nyheten om de nya arbetstillfällena på Volvo Lastvagnar som grumlar vattnet. Samtliga nyanställningar sker via bemanningsföretag.

Det borde inte komma som någon överraskning. Redan tidigare var en stor del av arbetarna där anställda genom bemanningsföretag. I mars meddelade man exempelvis att ett 90-tal personer skulle tas in via ett bemanningsföretag för att möta en ökad efterfrågan.
Men det är också en kontroversiell fråga bland Volvoarbetarna. För ett år sedan röstade 85 procent av de anställda nej till nyanställningar via bemanningsföretag.

På ett individuellt plan kan man tycka att det inte spelar så stor roll vem som anställer den enskilde arbetaren. Han eller hon omfattas av kollektivavtalen och har förmodligen en lön som är aning högre än om anställningen låg direkt hos Volvo Lastvagnar.
Men den här typen av anställningar driver på ett antal samhällsförändringar som underminerar hela arbetarkollektivets förutsättningar till bra arbetsförhållanden.

Det riskerar att skapa en uppdelning av arbetskraften där det å ena sidan finns en kärna av tillsvidareanställd personal som kan utföra mer komplicerade arbetsuppgifter, och å andra sidan finns en växande grupp arbetare som just tas in via bemanningsföretag och som får göra de allt mer standardiserade och enahanda arbetsuppgifterna.

Just dessa standardiserade och enahanda arbetsuppgifterna gör både arbetarna mer utbytbara och gör det lättare för företaget att driva upp tempot. Det senare till den milda grad att människor faktiskt får skador för livet.
Men det är ju inte företagets ansvar. Den anställde är ju anställd av en annan arbetsgivare som tar betalt för att vara just buffert mellan företag och arbetare.

Att en del arbetare är lättare utbytbara än andra fungerar också som en tryckventil för företaget. Det blir betydligt lättare att dra ner på personalen i nedgångar. På just Volvo Lastvagnar i Umeå fick 58 bemanningsföretagsanställda lämna sina jobb med kort varsel så sent som förra hösten.

Det behövs inga förhandlingar med det lokala facket. Det räcker med att säga upp avtalet med bemanningsföretaget.

Det är bra för såväl de anställda som för Umeå att det tillkommer arbetstillfällen på Volvo Lastvagnar. Men om vi verkligen vill ha hållbara och utvecklande arbeten under trygga förhållanden måste vi kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.
De allt mer otrygga arbetsförhållandena som breder ut sig i samhället riskerar att underminera mycket av det vi tycker är självklart på svensk arbetsmarknad.

Att ta in tillfällig personal för att klara av korta produktionstoppar är en sak, att permanenta det i en allt större del av arbetsorganisationen är en helt annan.

Fredrik Jansson
2013-08-14