DE SENASTE VECKORNA har vi kunnat ta del av en het debatt om kungens privatliv, riksdagsledamöternas bjudresor och om USA:s övervakning av svenska medborgare.
Kungahuset är minerad mark för den svenska pressen. Någon granskning att tala om har aldrig förekommit; däremot en hel del skvaller. Men när det så skrivs en någorlunda genomarbetad bok som avslöjar mindre goda sidor hos vårt statsöverhuvud läggs locket på. Kungen får inte störas utan ska behandlas hovsamt.
Sveriges riksdag får inte vara minerad mark för journalisterna. Om inte makten granskas kan vi dra ett streck över journalistiken. I Arkelsten-affären gjorde journalisterna ett bra jobb, men möttes av locket på från politiken.
Riksdagsledamöterna behöver minsann inga särskilda regler som förhindrar mutor, blev beskedet. Häpnadsväckande och skrämmande!
USA-affären är ännu i sin linda. Men regeringen har inte gjort mycket för att lyfta på locket.
EN FRI PRESS är en förutsättning för en levande demokrati. I Sverige har vi tack vare medierna varit ganska förskonade från maktmissbruk, mygel, mutor och ohämmad lobbyism. Men på senare tid har något hänt: vi ser en tydlig tendens till att den politiska och ekonomiska makten börjat samspela. Även allvarlig kritik riktad mot maktens företrädare riskerar att ebba ut till ingenting när makteliten sluter sig samman.
Göteborgshärvan är en allvarlig varningssignal, men det är också den försvarsattityd som riksdagen kollektivt har visat i Arkelsten-affären.
KORRUPTIONEN sprider sig även i det svenska samhället. De senaste två åren har Sverige halkat ned från delad första plats till fyra på Transparency Internationals lista med 178 granskade länder.
Mot den här bakgrunden är det häpnadsväckande att så många inflytelserika personer tagit så lätt på Arkelstens Shell-resa. Något åtal väcktes inte och flera debattörer, däribland även socialdemokratiska, har viftat bort anklagelserna. I stället har det förts fram en rad argument varför det är så viktigt för våra politiker att resa och ta lärdom av andra. En något banal ursäkt när det faktiskt gäller gränslandet mellan den politiska och ekonomiska makten.
Ingenting hindrar våra politiker att resa; på egen bekostnad som de flesta andra yrkesutövare gör. Om man nu har gjort av med den budget för utlandsresor på 50 000 kronor per mandatperiod, som varje riksdagsledamot har tillgång till.
I DE FLESTA YRKEN finns behov att tillföra ny kunskap. Men de flesta har ingen budget som någon annan betalar utan resandet får du betala själv. Även våra förtroendevalda kan använda den egna plånboken.
Riksdagspartierna och deras ledare verkar över lag ganska ointresserad av några nya gemensamma regler. Vi medborgare förväntas lita blint på våra förtroendevalda.
Jag kan inte undgå att jämföra med hur regering och riksdag stramat åt tyglarna när det gäller arbetslösa och sjuka. Här används ordet fusk flitigt och individen förväntas kunna bevisa sin rätt att lyfta ersättning. Många tvingas föra långa processer för att få sin rätt.
Arbetslösa och sjuka kan hunsas, men riksdagsledamöterna antas tydligen stå för en högre moral och etik. Jag tvivlar på att det stämmer.
THORSTEN CARS, före detta hovrättslagman och tidigare ordförande i Institutet mot mutor, IMM (inrättades 1923) skrev på DN Debatt (5/11) att det avgörande är inte om resan är till glädje eller nytta för den förtroendevalda, utan hur förmånen uppfattas av allmänheten. Väcker alltför vidlyftiga resor misstro skadas vår demokrati. Därför hoppas jag att åtminstone vänstern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, ser över sina regelverk och klargör vad som är acceptabelt eller inte. Locket på i den här frågan känns inte rätt.
VAD GÄLLER kungen och hans eventuella eskapader bakåt i tiden ser jag inget fel i fortsatt granskning. Ett statsöverhuvud måste tåla ganska hård bevakning i en öppen demokrati. Och detsamma gäller förstås USA:s övervakning av svenska medborgare på vårt eget territorium. Journalisterna får inte falla undan om makten försöker mörklägga.
Ingenting tyder just nu på att vi lever i ett land som hålls ihop och där alla behandlas lika.
Lars Bodén
2010-11-10