Krossa inte välfärden!


Socialdemokratins huvuduppgift är att steg för steg skapa ett mer jämställt och jämlikt samhälle.

Partiets politiska strategi för att nå detta har varit genom välfärdsstaten och dess institutioner. Medan rättsstaten garanterat individerna dess rättigheter har välfärdsstaten stått som garant för individernas ekonomiska och sociala standard.

Välfärdsstaten har på ett framgångsrikt sätt begränsat den ojämlikhet som marknadsekonomin skapar. Vår socialdemokratiska modell har utjämnat inkomstbortfall vid sjukdom, oförmåga att arbeta, arbetslöshet och ålderdom.

För våra ungdomar har välfärdsstaten bidragit med utbildning och studiestöd. Familjepolitiken har varit väl utbyggd, vården och omsorgen har varit välorganiserad och högkvalitativ och socialbidragssystemet har varit ett väl fungerande sista skyddsnät.

Den socialdemokratiska välfärden är ett kollektivt ansvar byggt på solidaritet och gemenskap, men välfärdens syfte, mål och strategier är i allra högsta grad individuella till sin karaktär.
Individualism och kollektivism förenas i den moderna socialdemokratiska välfärdsstaten.

Sverige och Norden, som haft väl utbyggda välfärdsstater, har även haft förhållandevis små klasskillnader, låga fattigdomskvoter och mindre inkomstklyftor än övriga EU-länder.

I SCB:s rapport ”Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv 1975–1995” förklaras detta just genom vår unika kombination av begränsade marknadseffekter, hög sysselsättning, låg arbetslöshet och små löneskillnader, och genom en omfattande och starkt omfördelande välfärdsstat.

Ett institutionellt arrangemang som varit av stor betydelse är den centrala men dispositiva skyddslagstiftning som arbetsrätten och arbetstiden.
Lagstiftningen har skyddat mer resurssvaga grupper men den har samtidigt varit dispositiv. Det har alltså funnits möjlighet för det lokala facket att förhandla med arbetsgivarna om olika avsteg från lagen.

Detta har givit många flexibla lösningar på arbetsmarknaden där man lyckats kombinera företagens önskemål med en bevarad trygghet för de anställda.
Förhandlingsprocessen har även inneburit ett engagemang ute på arbetsplatserna och att en levande demokratisk infrastruktur i Sverige upprätthållits.

Efter att högern 2006 intog regeringstaburetterna har attackerna mot välfärdsstaten avlöst varandra. Även om socialdemokratin varit mindre varsam med välfärdsstaten efter 90-talskrisen så är det ändå med högerregeringen som de stora attackerna genomförts.

Vi minns alla hur högern vann valet 2006 med löften om att bekämpa ”utanförskapet” och skapa fler jobb. Men syftet var hela tiden ett systemskifte oavsett vältalighet och retoriska krumbukter om att de gillade både kollektivavtal och välfärd.

Högern inledde med att försvaga fackföreningsrörelsen för att öppna möjligheterna till ett systemskifte. Ett försvagat fack rubbar nämligen maktbalansen till arbetsgivarnas fördel. Direkt efter valsegern attackerades därför hjärtat i den svenska fackföreningsrörelsen – medlemskapet. Två åtgärder som ökade kostnaderna för fackligt medlemskap genomfördes, dels avskaffades löntagarnas rätt till avdrag och dels höjdes egenavgiften till a-kassan kraftigt. Efter dessa åtgärder rasade fackets medlemssiffror precis som högern planerat.

Högern pratar om arbetslinjen för att sätta Sverige i arbete, men det enda det handlar om är egentligen attacker på sjuka och arbetslösa.

Deras sysselsättningspolitik bygger dels på myten om att en mindre generös arbetslöshetsförsäkring leder till lägre arbetslöshet och dels myten om att skattesänkningar skapar fler arbetstillfällen.

Högern har därför sänkt ersättningsnivåerna för sjuka och arbetslösa och de har sänkt skatten för företag och redan välbärgade.

Vi kan nu konstatera att högerns politik misslyckats totalt.

Det enda som hänt är att vi i dag förutom en hög arbetslöshet, ett stort utanförskap och ökade klyftor även har en försvagad fackföreningsrörelse, ett havererat socialförsäkringssystem och stora revor i välfärden.

Systemskiftet närmar sig! Vi håller på att lämna de socialdemokratiska principerna om frihet, jämlikhet och solidaritet bakom oss till förmån för pengarnas, konkurrensens och effektivitetens samhälle.

Vi håller på att lämna insikten om att varje människas rätt till ett gott liv i värdighet måste sättas främst.

I det samhällsbyggande arbetet måste varje ny idé och varje nytt förslag till politisk åtgärd prövas i jämlikhetens och solidaritetens vågskålar.
Olof Palme kommenterade detta när han tillträdde som socialdemokratisk partiordförande 1969:

”Jämlikheten är inte ett tillstånd, utan en färdriktning för politiken. Men färdriktningen är viktig. Den skall vi hålla fast vid. Den engelske socialisten Tawney sa en gång att det som betyder något för ett samhälles friskhet är det mål som dess ansikte är vänt mot.”

Socialdemokratin och Håkan Juholt har alla möjligheter att i höstens skuggbudget visa på alternativet till högerpolitiken, en gedigen socialdemokratisk välfärdspolitik.

Om det ska lyckas måste partiet göra upp med 90-talets politik, de måste våga ta diskussionerna om ”ålderschocker”, ”finansieringsproblem”, återbetalningstakt på statsskulden och budgetrestriktioner.

Lena Sandlin

2011-08-16

 

Sidan uppdaterades senast: 2011-08-16 11:39