Krönika publicerad i VBK

Under sommaren har det förts en intensiv debatt om omsorgen av våra äldre i Smålandsposten. Debatten sattes igång av två moderata politiker som bland annat menade att kommunen bara skulle ha råd att utföra rent omvårdande insatser i framtiden, och att allt det där andra - som vi förknippar med dagens hemtjänst - ska skötas av privata företag och/eller anhöriga.

Av den intensiva debatten att döma var det fler en jag som satte morgonkaffet i halsen när man läste det.

 

Debatten visar på olika saker. Dels att de här frågorna är viktiga och att de väcker ett stort engagemang, men också att man värjer sig mot tanken på att lägga ytterligare ansvar på - redan tungt lastade - anhöriga eller kommersialisera omsorgen mer än den redan är.

 

Jag har själv vårdat anhöriga.

Jag har själv balanserat på den fina gränsen mellan att orka och att bryta ihop. Det är inte enkelt att se en nära och kär person bli allt sämre och hantera alla de känslorna, samtidigt som man plötsligt ska anta en helt annan roll som kan innebära allt från att hjälpa till vid toalettbesök till att vara "tolk" vid samtal med läkare etc.

De som är anhörigvårdare idag gör ett fantastiskt jobb, som inte går att mäta på något sätt. De är helt enkelt hjältar i det fördolda.

 

MEN ingen ska tvingas att vårda en anhörig, man ska alltid känna att det finns ett annat val.

OCH - vad som är ännu viktigare - ingen ska tvingas att vårdas av en anhörig om han eller hon inte vill!!!

Relationen mellan par eller mellan föräldrar och barn blir radikalt förändrad när någon plötsligt, i vuxen ålder blir helt beroende av den andra.

En kommun kan aldrig sköta mellanmänskliga relationer, men kommunen ska alltid finnas där som en god möjlighet när det gäller vård och omsorg.

 

Sommarens debatt har också fått mig att fundera på hur jag vill ha det när jag blir gammal. Det jag har kommit fram till är följande; inte speciellt annorlunda från hur jag har det nu!!! Varför skulle jag plötsligt bli annorlunda bara för att jag uppnår en viss ålder?! Nej, förmodligen kommer jag vilja gå promenader, läsa böcker, umgås med vänner, gå på bio och ta en shoppingtur på stan precis som jag gör nu. Den enda skillnaden är att jag vill ha en hund också - det tillåter inte min livssituation just nu.

 

Och skulle jag bli en helt annan person, som plötsligt vill båtluffa i den grekiska övärlden, börja spela basket och bo i kollektiv ska inte någon få ifrågasätta det heller.

 

Om jag så småningom behöver hjälp med vård och omsorg ska jag kunna få det via kommunen. Jag har inga egna barn, så dem kan jag inte be. Och även om jag hade haft några hade jag kanske hellre valt att låta någon annan hjälpa mig med mina dagliga behov. Möjligtvis skulle jag kunnat be sonen eller dottern att rasta mina tre hundar någon gång ibland....!!!

Sidan uppdaterades senast: 2012-08-29 09:14