100 års jubileum

 

 

Osby Socialdemokratiska Arbetarekommun har firat sina fösta 100 år som politisk kraft i Osby. Inför Jubiléet har en särskild jubileumsskrift publicerats vilken följer här.

 

 

 

 

Socialdemokratin

i

Osby

 100 år

1910 – 2010

 

  
Osby Socialdemokratiska Arbetarekommun och förening firar sitt 100-årsjubileum i ljuset av att medlemmarna och företrädare för partiet vunnit respekt för sina insatser långt utanför de egna leden. Vägen till framgång och respekt har under resans gång varit mödosam och fylld av både fram- och motgångar. Men hur började det och hur har vägen fram varit?

En jubileumsskrift kan naturligtvis endast fragment av historien beskrivas. Allt arbete som lagts ner i det fördolda syns aldrig. Arbetarrörelsens historia i Osby kommun är så mycket mer än vad som får plats i denna skrift.

Sedan järnvägen 1862 dragits genom Osby kyrkby kom socknens huvudort, Marklunda, allt mer i skymundan. Tätorten växte upp på ”ömse sidor av järnbanan”.

Åren strax efter sekelskiftet kom att kännetecknas av en stark framåtanda. Municipalordningen, som införts redan 1900, påverkade politikens möjligheter. En segsliten tvist gällde folkskolans placering. Frågan var om den skulle byggas vid sjön eller i Smiths backe. Segrare i den kampen blev sjön och den röda skolan, som ännu idag finns kvar.
Ett kommunalhus byggdes vid Östra Järnvägsgatan men det fick under 60-talet lämna plats för ett mer givande affärshus.
Sparbanken hade också blivit byggd. Man hade öppet några timmar en dag i månaden så att de som hade pengar kunde placera dem så att de ”förökades av sig själv”. En och annan fattig torpare fick stå med mössan i hand för att beviljas ett lån på 30-40 kr för att köpa något djur till torpet.
Marknadsplatsen flyttades också från Marklunda till den plats där nuvarande Centralparken ligger.
För den allmänna välfägnaden fanns ”Svensagården” där Lindhem i dag ligger. Här sålde man brännvin i både kannor och kaggar.

På kyrkans område hade Osby fått en präst som inte bara predikade Guds ord utan lika mycket sin egen lag och religion. Samhället och bygden blomstrade. Nya industrier såg dagens ljus. Samtidigt växte arbetarklassen fram och började kräva inflytande över samhället och gemensamma resurser. Socialismens idéer och tankar började spira och så småningom slå rot. Tanken på organiseringen av arbetarrörelsen började sprida sig. Snart kom tanken på att bilda fackföreningar. Det gällde för arbetarna att kunna uppträda enigt mot arbetsgivaren. Den första fackföreningen bildades troligen redan 1904, då grovarbetarna beslöt att bilda en förening. Någon aktivitet av större omfång kom aldrig till stånd. Det blev dock en interimsstyrelse.

Nu hade emellertid det politiska intresset vaknat. På hösten 1906 inbjöds riksdagsman Gustav Nilsson från Kristianstad till att hålla ett politiskt föredrag i Osby. Det fanns ingen ledig lokal eftersom Godtemplarsalen, som normalt var arbetarnas samlingsplats var upptagen. Talet hölls i det fria på en allmänning vid kyrkan.

Någon socialdemokratisk arbetarekommun kom emellertid inte till stånd vid detta tillfälle. De nya signalerna var fortfarande en aning främmande. De som hade tagit fasta på de socialistiska idéerna gav inte upp. Redan 1907 bildades en socialdemokratisk ungdomsklubb och därmed var grunden för socialdemokratin i Osby lagd.

Genom ungdomsklubbens försorg besökte Kata Dahlström Osby 1907. Hon talade då i Godtemplarsalen över ämnet ”Kan en kristen vara socialist?”. Mycket folk hade infunnit sig. Församlingens prost var också inbjuden, men infanns sig inte. Prosten ordnade i stället ett föredrag i kyrkan med sig själv som talare. Prosten fastslog i sitt tal att ”Socialismen var ett av djävulens påfund”, varför det var helt omöjligt för en kristen att vara socialist.

För övrigt var 1907 ett år fullt av olika aktiviteter. Riksdagsman Gustav Nilsson återkom och talade i Godtemplarsalen om det socialdemokratiska partiprogrammet. Enligt protokollen från den tiden var diskussionerna både långa och livliga. Händelserna följde nu slag i slag. De mekaniska verkstäderna växte upp och metallarbetarnas fackförening bildades 1908.  Därmed var ännu en pusselbit i grunden för skapandet av en Socialdemokratisk Arbetarekommun lagd.

Kanske var det den allt mer tilltagande klasskampen, kanske var det storstrejken 1909 och samhörigheten arbetarna emellan eller var det kanske Kata Dahlströms tal på marknadsplatsen hösten 1909 – mitt under den pågående storstrejken, då hon talade om ”Vargaflockens moral” - som till slut gjorde att en socialdemokratisk arbetarekommun bildades 1 januari 1910.Under den fösta månaden kunde 48 medlemmar räknas in.

Under den tid som sedan har förflutit har en mångfald namn skrivits in i arbetarekommunens medlemsmatrikel. Många har stannat kvar i rörelsen under hela sin livstid. De har ägnat sina idéer ett hängivet arbete och verksamt bidragit till att hålla den röda fanan högt. De har skött sina uppdrag på ett sådant sätt att inte bara den egna arbetarekommunen utan hela den socialdemokratiska rörelsen har haft heder av deras medlemskap.

Det skulle föra för långt att ens nämna en bråkdel av pionjärerna vid namn. Men det finns emellertid två personer som särskilt bör nämnas: Anfred Ekstrand och A.J. Appelkvist, som 1910 stod i spetsen för den framväxande arbetarrörelsen. Ytterligare två namn som har stått i spetsen vid omformandet av vår kommun till en betydande industriort var Edvard Hallberg, en torparpojke från Visseltofta, och Fridolf Larsson, en Osbypojke, som började sin väg i samhällets tjänst med att säljas på offentlig auktion. Edvard Hallberg kom innan hans medlemskap upphörde genom dödfall att representera partiet i landstinget under många år. Som ett hedersuppdrag var han representant i Skånes kulturhistoriska förening. Fridolf Larsson avslutade sin gärning i samhällets tjänst som kommunfullmäktiges ordförande och Överförmyndare. Och nu 100 år senare kan vi ägna en tacksamhetens tanke åt dessa pionjärer för deras arbete i partiets tjänst och all dem som hängivet och fortfarande arbetar för frihet, jämlikhet och broderskap i socialismens tecken.

För många av arbetarna var fattigdomen ett stort problem. Arbetarkommunen engagerade sig tidigt i frågan. Nyårsafton 1911 beslöt man att starta en skattebyrå, där inte bara arbetarkommunens medlemmar utan även allmänheten skulle kunna sätta in pengar för skattebetalningar. Pengarna skulle förvaltas av en bank och bara kunna tas ut för skattebetalningar. Stadgar antogs av arbetarkommunen den 4 oktober 1913 - två år efter att frågan väckts. Redan två månader senare den 7 december 1913 avfördes frågan då man inte kunna få tag på någon föreståndare.

Den 5 januari 1913 beslöt arbetarekommun, på förslag från F.O. Pettersson, att motionera till kommunalstämman att betalning av kommunalskatten skulle fördelas på tre terminer över året.

Arbetarekommunen börjar nu intressera sig för kommunalpolitiken. Vid ett möte den 1 september 1913 diskuterade arbetarekommunen om det lämpliga i att arbetarna tecknade aktier i Osby Samskola under bildande. Frågan föranledde inte något beslut.

Redan tidigare, den 3 november 1911 beslöt arbetarekommunen att försöka placera Edvard Hallberg, som partiets förste representant i kommunalnämnden och den 27 september 1913 även placera honom i pensionsnämnden. Edvard Hallberg satt kvar i dessa nämnder så länge krafterna och hälsan stod honom bi.

Samtidigt som det inre arbetet pågick inom arbetarekommunen försummades inte den offentliga agitationen. På sommaren 1912 fattades beslut om att försöka få Hjalmar Branting till Osby.  Försöket misslyckades då Hjalmar Branting valde Hässleholm och Älmhult i stället. Uppslutningen från Osbyborna på dessa möten var emellertid stor.

I december 1912talade Kalle Kilbom i Osby och midsommardagen 1913 besökte ”den röda bilen” Osby med Zäta Höglund som talare. På hösten 1913 återkom Kata Dahlström till Osby. Den 1 mars 1914 är ”den röda bilen” åter i Osby denna gång med Ivar Wennerström och David Flood som talare.

Men samtidigt som agitationen synes ha haft framgång, fanns andra trender i samhällsutvecklingen. Orosmolnen började hopa sig ute i världen. En fredsförening bildades i Osby den 3 februari 1912. Arbetarekommunen beslöt att inge en skarp protest mot de socialdemokratiska riksdagsmän som förordat en försöksmobilisering till försvaret. Resolutionen skulle tillställas tidningarna Arbetet och Stormklockan.  Arbetarkommunens styrelse tycks emellertid ha saboterat detta och aldrig sänt iväg skrivelsen. Vid nästa möte i arbetarekommun framfördes kraftiga protester mot styrelsen egenmäktiga förfarande.

Oroligheterna ute i världen började bli alltmer allvarliga och den 28 juni 1914 ljuder krigssignalerna genom ”skotten i Sarajevo”. Första världskriget var ett faktum. De olika organisationernas verksamhet mattades av och efter 1915 verkar det som om verksamheten helt låg nere. På initiativ av Algot Mårtensson och hans bror Josef kallas till möte den 29 maj 1917. Med 24 närvarande medlemmar beslöts att verksamheten i arbetarekommunen skulle återupptas. Initiativtagaren valdes också till ordförande i Osby arbetarekommun.

Den 31 augusti 1917 talade F.W. Thorson i Osby, men den lokala verksamheten handlade i stor utsträckning om livsmedelsnämndens verksamhet och hanteringen av ransoneringskort.  Verksamheten i denna nämnd resulterade i att man beslutar att Fridolf Larsson skall ingå i nämnden. Man beslutar också att eventuella klagomål och önskningar från allmänheten skulle tillställas direkt till Fridolf Larsson. Det finns inga uppgifter om det verkligen inkom några skrivelser från allmänheten.

Den 2 december 1917 bifaller arbetarekommunen metallarbetarnas förslag om att försöka förbjuda sommargäster att komma till Osby och ”roffa åt sig” allt löst och fast. Samma år diskuterades också frågan om bildandet av en Folkets Hus- och parkförening.

År 1918 kan betraktas som det stora revolutionsåret i Osby när det gällde den kommunala förvaltningen. Då valde man Kommunfullmäktige för första gången. Från och med 1 januari 1919 besatte Socialdemokraterna 8 av de 25 platserna.

1918 valde kommunalstämman sin första självständiga fattigvårdsstyrelse. Från arbetarekommunen utsågs F.O. Pettersson, Fridolf Larsson och Edvard Hallberg till ledamöter. Det kan utan överdrift sägas att här kom de socialdemokratiska ledamöterna utföra sin största banbrytande gärning inom kommunalpolitiken. När det nya ålderdomshemmet 1926 var färdigt att tas i bruk, då var ett stort mål nätt i kampen för ett bättre mänskovärde.

Depressionen efter världskriget 1914-1918 satte svåra spår efter sig även i Osby. Hjulen stannade i verkstäderna och arbetslösheten steg. De arbetslösas förening bildades den 13 februari 1921. Redan från början var anslutningen till föreningen stor. Ett resultatlöst arbete med hänvändelser till kommun och stat med krav på arbete eller andra hjälpinsatser inleddes. Men man kan trots det se att viljan att föra kampen vidare fanns hos medlemmarna.

Mellankrigstiden var trots allt en tid då anslutningen till arbetarrörelsens organisationer hela tiden var i stigande. Ett högtidstillfälle inföll 1936 när chefredaktören för Läns-Demokraten i Kristianstad Nils Elofsson invigde arbetarekommunens nya fana.

Allteftersom 30-talet fortskred infann sig en dyster stämning inför de faror som hotade med nazisterna maktövertagande och krigsutbrottet 1939. Men till skillnad från perioden under första världskriget hölls verksamheten i arbetarekommunen uppe. När männen var ute i beredskap för försvar av landets gränser upprätthölls ställningarna på hemma plan av Anna Eriksson, som organiserade och genomförde aktiviteterna i Osby. I maj 1945 ställde man upp i femdubbla led och under fanorna tågade man ner till kyrkan för att lyssna till kyrkklockornas budskap om fred. I 1-majdemonstrationerna dominerade uppropen om fortsatt kamp för ett rättvisare samhälle i fred och frihet.

Pionjärerna lade grunden för de framgångar partiet efter hand fick i samhällsbygget. Under slutet av 40-talet och under 50- och 60 talen blev på sitt sätten skördetid för vad som såtts tidigare. Framstående representanter för socialdemokraterna som Knut Bergstrand, Gösta Lundin och Manfred Månsson intog viktiga poster i den kommunala politiken. Perioden präglades också av konkurrensen mellan kommunens två delar. 1937 blev tätorten köping och omgivande landbyggd bildade Osby landskommun. Uppdelningen tycks inte ha orsakat några större kontroverser mellan representanterna för de olika kommundelarna. Sammanslagningen och återföreningen ägde rum 1962. Samregerandet var det normala under denna period. Blockpolitiken är av senare datum.

En kuriositet i sammanhanget är att ungdomarna i SSU 1947 tog initiativ till bildandet av en PRO-förening i Osby.

Med stöd av arbetarekommunen bildades en Unga Örnar – avdelning i Osby 1963.

Genom en landsomfattande kommunreform bildades 1974 Osby kommun av delarna Osby, Lönsboda, Loshult och Visseltofta församling. Organisatoriskt fick kommunreformen betydelse även för partiorganisationen. Från och med 1 juli 1975 upphörde de tidigare arbetarekommunerna och en gemensam arbetarekommun för hela Osby kommun bildades. Dess förste ordförande blev John Stark. För det lokala inflytandet skapades socialdemokratiska föreningar i de olika kommundelarna. John Stark insjuknade emellertid och redan 1976 tillträdde Lars-Olof Nilsson som ordförande.

Under 1970-talet ökade den politiska medvetenheten och aktiviteterna var många. För att fördjupa den demokratiska processen och förbättra partiarbetet tog socialdemokraterna initiativet till införandet av ett kommunalt partistöd.
Politiskt dominerade de sociala frågorna inte minst utbyggnaden av barnomsorgen. En fråga som orsakade stora slitningar inom partiet var kommunens subventioner till det privata gymnasiet i Osby. När omformandet av det svenska skolsystemet ägde rum hade ledningen för det privata internatet Osby Samskola hållit fast vid det gamla. Utvecklingen sprang förbi Osby som utbildningsort. I ett försök att rädda skolan socialiserades den och kommunen drev därefter skolan med kommunala medel. För många innebar detta att man betalade två gånger dels genom den statliga skatten dels genom den kommunala skatten för att få den gymnasiala utbildningen. Först i slutet av 1980-talet blev det en löning.

Under samregerandets tid hade socialdemokraterna innehaft flera framträdande ordförandeposter. Många gånger fick ordförandena i olika nämnder och styrelser klä skott för kritik från medborgarna trots att den borgerliga majoriteten egentligen var ansvarig. Efter valet 1973 beslöt partiet att man inte skulle besätta några ordförande- eller viceordförandeposter. På så vis skulle de verkliga maktförhållandena tydliggöras.

Under 1980-talet dominerade de stora rikspolitiska frågorna. Folkomröstningen 1980 om energifrågan satte sin prägel på debatten. Några år senare invigdes det nya Fjärrvärmeverket. Inför valet 1981 besökte vår partiledare Olof Palme Osby. Inför en publik på över 600 personer som stod i hällande ösregn eldade Olof Palme på om det borgerliga misslyckandet. Osby genomgick en av de värsta arbetslöshetskriserna i modern tid. Arbetslösheten uppgick till närmare 20 %. Stora företag som ATO, Osby Völund och Osby Radiatorfabrik var exempel på stora arbetsgivare som detta år började sin avveckling och nedläggning.
Den 26 februari 1986 mördades Olof Palme.

När man skall beskriva vad som har varit de viktigaste utvecklingstendenserna de senaste 20-åren är det betydligt svårare. De dagsaktuella frågorna dominerar så att de skymmer sikten. Det blir svårt att få ett riktigt perspektiv på närtiden. Vilka frågor och händelser har haft störst betydelse för framtiden?
Kunskap är makt och ju tidigare man blir delaktig i beslutsprocessen desto större inflytande. En av de viktigare förutsättningarna för detta blev inrättandet av en post som oppositionsråd. När partiet fick möjlighet att besätta oppositionsrådsposten ökade möjligheterna att visa på alternativen i politiken. Den förste att inneha posten blev Johnny Ahlqvist.

När Johnny Ahlqvist senare blev riksdagsledamot 1985 för vår valkrets vidgades det politiska perspektivet även mot frågor av nationellt intresse. De här förändringarna i det politiska landskapet ledde så småningom fram till ett maktskifte i Osby kommun. Efter valet 1994 kunde socialdemokraterna med stöd av VPK och Ungdomspartiet beträda ordförandeposterna i nämnder och styrelser i Osby kommun. Vårt första heltidsarvoderade kommunalråd blev Erland Nilsson. Därmed kunde partiet bryta den borgerliga dominansen i Osby.

Två andra reformer på det lokala planet var en omorganisation av den kommunala verksamheten: dels beslöts om att införa en beställare – utförarorganisation med ett minskat antal nämnder och styrelser, dels beslöts om ett införande av ett rambudgeteringssystem. Inom den ekonomiska ramen kunde nämnderna besluta om verksamheten. De här reformerna fick till följd att en allt större mängd frågor kom att fattas på tjänstemannanivå. De innebar också att antalet förtroendevalda minskade. Eftersom en förskjutning ägde rum mot mer ekonomisk styrning fick kommunstyrelsen en allt viktigare roll i utformningen av politiken. Ekonomin blev viktigare än det politiska innehållet. Trots det fick partiet igenom en ny och viktig omorganisering av skolans verksamhet i spår.

När Socialdemokraterna återtog makten efter valet 2002 blev en viktig uppgift att sanera kommunens ekonomi och ett särskilt kommissionsarbete utformades. 

Centraliseringen av politiska funktioner mot kommunstyrelsen och ledande tjänstemän fick till följd att intresset för det politiska vardagsarbetet minskade. I ett protokoll från ett styrelsemöte i mitten av 1990-talet diskuterades hur man skulle möta minskningen av antalet medlemmar och framförallt problemet med rekryteringen av unga förtroendevalda.

Det har naturligtvis funnits många fler händelser än som beskrivit i denna skrift under de senaste 100 åren som har haft betydelse för partiets utveckling och framgångar. Det finns naturligtvis även ett stort antal medlemmar som i det tysta lagt ner stor möda och engagemang för partiet - ett arbete som inte alltid har synts i protokoll och andra handlingar men som har betytt något i det sammanhang där det har ägt rum.  Även arbetet i partiets sidoorganisationer som kvinnoklubbarna, Unga Örnar m.fl. har spelat en viltig roll för utvecklingen.

Ett stort tack till alla som har bidragit till partiets utveckling under de gångna 100 åren.

 


Bilaga: Ordföranden i Osby Socialdemokratiska förening och Osby Socialdemokratiska Arbetarekommun

 

( Underlaget för denna jubileumsskrift har i huvudsak hämtats från tidigare jubileumsskrifter, men också från senare protokoll eller andra handlingar. Sammanställningen har upprättats av Lars-Olof Nilsson.)
Bilaga 1.

Ordföranden Osby Socialdemokratiska Arbetarekommun 1910-1974 och Osby Socialdemokratiska förening 1975 ----

1910 -          Alfred Ekstrand
1011 -          A.J. Appelkvist
1912 -          Rudolf Persson
1913 -          Alfred Ekstrand
1914 -          Edvard Hallberg
1915 -          Alfred Ekstrand
1917 – 1920  Algot Mårtensson
1921 – 1931  Fridolf Larsson
1932 – 1935  Rudolf Persson
1936 – 1939  Knut Bergstrand
1940 – 1942  Manfred Månsson
1943 – 1945  Gunnar Nilsson
1946 – 1948  Erik Johansson
1949 -           Verner Olofsson
1950 – 1951  Inge Carlsson
1952 – 1954  Sigurd Sandquist
1955 – 1958  Folke Svensson
1959 – 1967  John Starck
1968 -           Sixten Nilsson
1969 - 1970   Volmer Olofsson
1971 - 1974  Torsten Ahlin
1975 - 1976  Evald Persson
1977 - 1979  Siw Harrysson
1980 - 1981  Bertil Olsson
1982 - 1983  Siw Harrysson
1984 - 1995   Sten Andersson
1996 - 1998   Lennart Hansson
1999 -  -----   Erland Nilsson

 

Bilaga 2.

Ordföranden Osby Socialdemokratiska Arbetarekommun 1975 -- -----

1975 -          John Starck
1976 - 1987  Lars-Olof Nilsson
1988 - 2000  Johnny Ahlqvist
2001 - 2003  Erland Nilsson
2004 - -----   Sten Andersson

Sidan uppdaterades senast: 2010-05-02 09:46