Brett finpapperssortiment

När jag började på finpapperslagret 1959 var de fem våningarna i Magasin 110 fyllda med diversifierande artiklar. När jag nu 50 år efter tänker tillbaka på alla artiklar som salufördes framstår fabriksledningen som samhällsorienterad och slutade eller började med artiklar i takt med utvecklingen. Spännpapper levererades i hårda rullar. Tillverkningen upphörde när man började måla taken direkt på spånskivor.

Brevportföljer tillverkads på kuvertavdelningen. Där tillverkades kuvert, linjerat skrivpapper, extra elegant var det brevpapper som skars i en maskin så det såg handrivet ut. Allt lades i eleganta brevportföljer. Dessa hade strykande åtgång under andra världskriget.

In på 1950-talet minskade intresset för dessa produkter när alla hade tillgång till telefon. En annan artikel på avdelningen var tillverkning av dokumentpost. Ett linjerat A3 som veks till A4 ofta försedda med vattenstämpel. Packades i flotta kartonger då detta papper användes av advokater, läkare och direktörer och skulle pryda deras eleganta kontor. I takt med att skrivmaskinerna kom minskade intresset för att skriva för hand. Nu dikterade cheferna till sekreterare som skrev ner det på maskin. Då togs artikeln skrivmaskinspost fram. Vissa kvaliteter var präglade och hade vattenstämpel. Allt lades i flotta, men diskreta kartonger. En liten artikel som producerades var läskpapper.

Maskinförare, massabärare, mekaniker såg ner på verksamheten på kuvertavdelning som de betraktade som ”pappslöjd” Men folket som arbetade på kuvertavdelningen hade stor yrkesstolthet. Att köra linjer- och skärmaskiner krävde stor noggrannhet. En skicklig bokbindare fanns också på avdelningen liksom alla kvinnor som limmade kuverten, packade portföljerna och lade färgglade omslag omkring portföljerna ofta med foto på filmstjärnor för att i bokhandlarnas fönster locka kunder.

När marknaden inte längre efterfrågade kuvert, brevpapper och läskpapper, tömdes inneliggande lager genom att anställda flera år i följd fick brevportföljer som julklappar.

Det tillverkades också damastborddukar och servetter i papper. De levererades i rullar om 25 meter medan servetterna bands in med färgade banderoller.

En period tillverkades också små hårda rullar till räknemaskiner. När de elektroniska miniräknarna kom lades produkten ner.       
  
Spelkortskartong tillverkades i kromofabriken (måleriet) i en ”klister-maskin” . Processen gick till så att man limmade ihop två tämligen styva ark med ett svart klister. När de skars ner i spelkortsformat skulle de hålla sin spänst i flera hundra kuperingar. Man kunde inte se genom korten på grund av det svarta klistret. Det skulle vara möjligt att trycka rött och svart för hjärter, ruter, spader, klöver och flerfärg för de ”klädda” korten samt färgat mönster på baksidan.
Processen hade provats ut av en äldre kemiingenjör som tillsammans med intresserade verkmästare och arbetare testat och provat tills man fick en kvalitet som Öbergs Spelkortfabrik var mycket belåtna med och ständigt gjorde nya beställningar.

Allt gick bra tills den gamle kemisten pensionerades och den nya ingenjören ville snabba på processen. Han lyssnade inte till sina verkmästrare eller arbetare när de sa att de kemikalier och maskininställningar han ville använda inte skulle fungera.

Resultatet blev att flera järnvägsvagnar levererades med nya färdigtryckta och paketerade spelkort som bara höll i 10 kuperingar. Spelarna satt med 104 kort istället för 52. Det nya klistret och förändringen på klistermaskinen gjorde att baksidorna släppte. Detta fick Mölndalsborna lära sig då julklapparna nu byttes från brevportföljer till Öbergs ”kvalitetskort”

Stora mängder gavs till LIONS Club som många år hade kort till försäljningen på sina marknader. Öberg återkom aldrig med beställningar och ”klistermaskinen” skrotades.

Björn Wall

Sidan uppdaterades senast: 2011-06-17 13:38