Hur jag än gör, gör jag fel!

När jag går ut ur butiken efter att ha storhandlat för helgen sitter hon där. Med stora bruna, ledsna ögon håller hon fram en skrynklig pappersmugg och säger ”please madam”. Jag säger hej, rotar i fickan, och hittar ett par mynt som jag lägger i muggen. Hon tackar och jag går mot bilen. Det känns inte bra. Ibland har jag bara gått förbi och det har inte heller känts bra. Hur jag än gör, känns det som att jag gör fel.

 

Jag läser att antalet fattiga som tigger i Sverige har fördubblats det senaste året. Det är svårt att veta exakt hur många dom är, men enligt SVT:s senaste undersökning är det ungefär 4000 personer. 40 kommuner uppger att de har tiggare nu, men inte hade det för ett år sedan. De är ett vanligt inslag i snart alla kommuner utanför butiker, vid kiosker, vid rastplatser eller till och med vid återvinningsstationer, där man hoppas få en pantburk.

 

Det gör ont att se fattigdom. Det gör ont att tänka att de kanske lämnat familj och barn där hemma för att åka till Sverige och tigga. Samtidigt får jag dåligt samvete över att jag inte gör något mera för att hjälpa, jag som har det så bra.

 

Jag försöker lära mig mera. Jag läser om Shaban Ibram som sitter utanför SVT varje morgon. Han är pappa till tre pojkar, de är 8, 10 och 11 år. Han är här för tredje gången och ska snart åka hem. Men han tänker komma tillbaka. När jag läser det funderar jag om det är rätt att ge pengar. Kanske lockar det hit människor om man ger för mycket? Men om man inte ger, vad händer då?

 

Några ropar efter tiggeriförbud. Det skulle ju göra att vi slipper se dem. Att vi slipper dessa jobbiga känslor av att göra fel hur man än gör. Att vi i lugn och ro kan leva i vår lyckliga vardag utan att ägna fattigdomen en tanke. Jag känner inte att det är rätt väg att gå, att liksom sopa problemen under mattan.

 

 Jag läser om olika hjälporganisationer som gör insatser både här hemma, men också på plats i t.ex. Rumänien. Ute i kommunerna arbetar man på olika sätt för att hitta lösningar i olika situationer, men det är inte så lätt att veta hur man ska göra, och det skiljer sig åt över landet.

 

Regeringen har tillsatt en nationell samordnare för att arbeta med frågan, och en handlingsplan ska presenteras. Det är väldigt bra, för det behövs en nationell samordning. Kommunerna behöver vägledning och samarbete behöver stärkas. Vi behöver också agera internationellt för att försöka förbättra för de här människorna i deras hemländer. För de som har det allra sämst tar sig knappast hit för att tigga.

 

Nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag tänker fortsätta att lägga en liten slant i en mugg då och då, men lägga en större slant till en lämplig hjälporganisation. För om många gör så, kan vi så småningom göra tiggeriet onödigt, men inte omöjligt! Det tror jag är rätt väg att gå!

 

Kristina Nilsson (S)

Riksdagsledamot Västernorrland

Sidan uppdaterades senast: 2015-05-04 15:48