Ligger och funderar på varför jag är socialdemokrat. Jag tror inte det enbart beror på att jag är född och uppväxt i ett socialdemokratiskt hem. Jag tror mer på att jag tycker om partiprogrammets tankar om människors lika värde, solidaritetstänkandet, att den starke skall hjälpa den svaga. Att den friske skall hjälpa den sjuke och den arbetande skall hjälpa den som för tillfället är utan jobb.
Har också upptäckt vilken nedmontering av detta som skett de fyra senaste åren. Nedmonteringen kallas av de styrande för arbetslinjen medan de som styr kallar vårt hjälpsamhetstänkande kallas för bidragslinjen.
Om arbetslinjen innebär att sjuka, handikappade och arbetslösa på något sätt mer eller mindre skall klara sig själva, alltså i klartext sparkas på och de som har arbete framförallt de som har ett bra arbete skall få fortsatta avdrag och skattesänkningar, kommer klyftan att öka oerhört.
Funderar på om jag verkligen vill ha ett sådant samhälle och vad konsekvenserna kan bli i förlängningen.
Om hjälpsamhet där mobbning och trakasserier inte förekommer heter bidragslinjen tänker jag skryta med att det är min linje.
Om bidragslinjen innebär tolerans när det gäller oliktänkande, att vi tillsammans hjälps åt efter förmåga att forma framtiden.
Ett samhälle där vi alla kan verka utifrån våra egna förutsättningar där vi gemensamt sätter målen.
Då kommer jag att skryta över bidragslinjen men jag kommer först och främst att skryta över mitt parti och vår ideologi.
Glöm nu inte valdagen och tänk på att en icke röst är en röst till mobbarna.
Med hälsning
Mats Gustavsson