Fattigdom av Emöke Bokor


Alice Teodorescu, ledarskribent på Barometern-OT gör 110219 en analys på Barometerns ledarsida, av frågan om fattigdomens innebörd. Hennes slutsats är att relativ fattigdom inte finns! Argumenten kan sammanfattas med att relativ fattigdom är en dogmatisk slutsats utifrån ett socialistiskt perspektiv, som påminner henne om Östeuropas kommunistiska förflutna. Hon menar att barn som känner skam för att de inte har samma levnadsstandard som sina kompisar är inte samma sak som att vara fattig. Alice Teodorescu skriver, citat: ”För mig, som föddes i ett av kommunismens mest perverterade samhällen, framstår vänsterns besatthet vid att peka ut det skadliga med inkomstskillnader som direkt kontraproduktivt.” Det är alltså inte inkomstskillnaderna som är skadligt i ett samhälle, utan påpekandet av detta faktum! Nej, människor ska vara fria att välja själv att ha den ekonomiska standard de vill ha, utifrån egna prioriteringar.

Jag är född i samma kommunistiska diktatur som A. Teodorescu, men min bakgrund tillsammans med mina egna studier av barnfattigdomen i Sverige resulterar i en annan tolkning. I motsatts till Sverige, var den absoluta fattigdomen väldigt hög och den relativa fattigdomen låg i mitt födelseland. Det innebar att även om vi dagligen var medvetna om våra stora ekonomiska begränsningar, fick glädjetårar varje gång man fick smaka på en apelsin eller banan, efter flera timmars köande, så fanns det aldrig en känsla av skam, i denna upplevda fattigdom. Paradoxalt nog var de negativa sociala effekterna av vår absoluta fattigdom minimal, eftersom alla andra omkring oss levde i samma situation.

Det finns olika sätt att mäta fattigdom på och därmed fånga upp olika perspektiv, som är starkt kopplade till skilda politiska ideologier. Ideologierna vägleder de politiska ställningstaganden och beslut som får konsekvenser för människors liv. Den stora skiljelinjen mellan Sveriges ”vänster” och ”höger” är tydlig på denna punkt och frihet är ett centralt begrepp i sammanhanget. Problemet med den borgerliga tolkningen är att när vi tittar på fördelningen av fattigdom i samhället, framträder det ett mönster som motsäger påståendet att det är självvalt. Varför skulle ensamstående kvinnor med barn vilja leva med lägre ekonomisk standard än andra? Svaret är: för att tillståndet inte är självvalt, utan det är ett problem på strukturell nivå. Därför har välfärdsstatens omfördelningssystem en viktig roll att spela för jämlikhet och jämställdhet avseende livschanser.

Enligt ett socialdemokratiskt perspektiv är växande inkomstklyftor är varken något självvalt, välkommet eller nödvändigt. Den relativa fattigdomsdefinitionen belyser det och visar hur familjens ekonomi orsakar viktiga sociala konsekvenser. Hur utanförskap och skamkänslan skapar uppdelning mellan de som har och de som inte har.

Mitt svar på vad fattigdom är, är inte en standardiserad siffra (enbart), utan vad tillståndet av fattigdom för med sig för konsekvenser inte enbart i termer av köpkraft, utan även för människan som social varelse. Eller som ekonomen, statsvetaren och skribenten Daniel Lind säger: Den svenska välfärdsmodellen bygger på en allians mellan individ och stat, inte dess tillskapare. Bakgrunden är en kombination av individualistisk människosyn och en stark jämlikhetstradition. Av dessa skäl har staten varit den motvikt som har kompenserat för barn med ojämlika uppväxtvillkor, mindre gynnsamma ekonomiska och sociala omständigheter. I slutet av 1980- och början av 1990-talet har en ny vision alltmer börjat ta över, med ett starkt avståndstagande från att samhället är en frihetsskapande makt. Det här ett medvetet och ideologiskt förankrat politiskt beslut. Ett beslut som har inverkan på barns uppväxtvillkor och därmed även den sociala rörligheten i samhället.

Emöke Bokor
socialdemokrat
Sidan uppdaterades senast: 2011-02-23 10:27