Den 8 mars är egentligen inte en dag att fira utan en dag för manifestation mot ojämställdheten. Den internationella kvinnodagen är också ett tillfälle att uttrycka erkänsla för alla de kvinnor (några män har också bidragit) som har drivit kampen och flyttat fram positionerna i riktning mot ett jämställt samhälle.
Den 8 mars är också ett tillfälle att se tillbaka och betrakta hur utvecklingen sett ut det senaste året när det gäller kvinnors rättigheter, i Sverige och globalt. En positiv förändring, om än blygsam, ger alltid visst hopp om fortsatta framsteg och ökad fart.
Den 8 mars 2009 finns inte mycket att hänga upp ett optimistiskt förhållningssätt på. Den borgerliga regeringen har spätt på en växande oro för att jämställdhetsarbetet ska tappa mark. Regeringen har undergrävt strävandena att utjämna levnadsvillkoren mellan kvinnor och män genom införande av vårdnadsbidrag, avdrag för hushållsnära tjänster, försämring av A-kassan och har visat en oförmåga att anlägga ett genusperspektiv på orsaken till och följderna av finanskrisen och lågkonjunkturen. Allt detta är exempel på borgerlighetens cementerade ovilja att se samhälleliga strukturer som starkt och ibland exklusivt bidragande orsaker till enskilda människors tillkortakommanden. Individen får ta sig i kragen och ordna upp sin situation, är receptet.
För oss socialdemokrater är rättvisa och solidaritet grunden för det politiska arbetet, ett förhållningssätt som känns särskilt aktuellt och viktigt den 8 mars. Vi tänker inte överlåta till enskilda individer att slåss mot de samhällsstrukturer och ojämna maktförhållanden som hindrar faktisk jämställdhet mellan kvinnor och män. När vi återfår regeringsmakten kommer vi att driva en aktiv jämställdhetspolitik med konkreta insatser inom hela samhällsområdet. Den 8 mars 2011 kommer utvecklingen att ha vänt.