Claes Borgström i Expressen debatt publicerad 2008-10- 26
Kvotering fungerar - se bara på Norge
Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har företagens och de statliga bolagens skyldighet att vidta konkreta åtgärder på jämställdhetsområdet minskat drastiskt. Utvecklingen är oroväckande. Norge har sedan två år en lyckad lagstiftning för att minst 40 procent av vardera könet ska vara representerat i de stora bolagens styrelser. Sverige borde välja samma väg. Det anser Claes Borgström, socialdemokraternas talesperson i jämställdhetsfrågor. Kan Norge så kan Sverige, skriver Borgström.
Spelar det någon roll att de stora bolagens styrelserum befolkas av män som med en osviklig precision ersätts av nya män, år ut och år in? Svaret är egentligen ganska enkelt. Om utgångspunkten är alla människors lika värde och lika rätt att styra sina liv så ska kvinnor och män ha samma möjligheter att delta i lika stor utsträckning på alla nivåer i samhället. I hemmet och med föräldraledighet, när det gäller utbildning, på politiska uppdrag, i arbetslivet och i företagens styrelserum. Alla delar av samhället måste bidra.
Om jämställdhet i arbetslivet ska kunna uppnås är det ett måste att arbetsgivare, såväl inom privat som offentlig verksamhet, på både små och stora arbetsplatser, deltar i detta förändringsarbete. Ett rättmätigt krav att ställa är att inte minst näringslivet, där jämställdheten i dag går bakåt, aktivt och konkret bidrar till att lika villkor för kvinnor och män uppnås. Ett viktigt led i detta är att åtgärda den ojämna könsfördelningen i de börsnoterade bolagens styrelser. Enligt SIS Ägarservice är andelen kvinnor i dessa styrelser 18,2 procent 2008. Bland de större bolagen ses en liten ökning till 23,2 procent i år, medan det är sämst ställt i de små börsföretagen. Där är andelen kvinnor bara 15,7 procent.
Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har skyldigheten att vidta konkreta åtgärder på jämställdhetsområdet minskat drastiskt. Utvecklingen är oroväckande. Regeringen har sänkt kraven på arbetsgivarens ansvar vad gäller upprättande av jämställdhetsplaner, lönekartläggning och handlingsplaner för jämställda löner. I Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring nämndes jämställdhet två gånger. Några förslag på åtgärder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män lanserades inte heller. Jag menar att regeringen inte bara sitter inne med möjligheten att själv förbereda en lag om kvotering och därmed också pressa företagen och styrelserna, regeringen har också mandat att utse styrelser i de statliga bolagen. Men regeringen använder inte något av sina verktyg för att påverka utvecklingen!
I Norge infördes för två år sedan lagstiftning som innebär att minst 40 procent av vardera könet ska vara representerat i de stora bolagens styrelser. Det målet är nu i det närmaste uppnått. Näringsminister Maud Olofsson deklarerade i våras att det är aktieägarna som måste ta sitt ansvar i frågan. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni sa senast till mig i tv-programmet Agenda i början av oktober, att traditionen i Sverige är att vi uppnått jämställdhet med genuin vilja, inte med lagstiftning. Det är ett märkligt och historielöst uttalande. Just för att parterna på arbetsmarknaden inte förmådde uppnå jämställdhet infördes jämställdhetslagen 1980. Just för att arbetsgivarna inte lyckades åstadkomma jämställda löner infördes skärpta krav på lönekartläggningsarbetet 2001.
Som ett argument mot lagstiftning upprepar näringslivets företrädare som ett mantra det självklara att styrelseledamöter måste ha kompetens för sitt uppdrag. Detta inlägg i debatten måste kännas kränkande för kvinnor. Det förstår ju var och en, att kan Norge så kan Sverige. Den norska erfarenheten slår dessutom undan benen på dem som hävdar att kvinnor kommer att utgöra ett B-lag och sakna legitimitet i styrelserna till följd av kvoteringsreglerna. I Norge är tvärtom de flesta, i alla läger, mycket positiva till den nya lagstiftningen. Efter två år med en moderatledd regering går jämställdheten bakåt. Näringslivet känner ingen press att agera för en jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna. Marknaden kommer inte att genomföra jämställdhet på egen hand, det krävs politiska åtgärder.
Glastaken finns kvar inom näringslivet och hindrar kvinnor från att nå styrelserummen. Då måste vi ta ansvar och agera. Förslag som syftar till att ge kvinnor och män lika rättigheter har genom historien alltid mött motstånd. Införande av rösträtt för kvinnor och rätten för kvinnor att prästvigas är några exempel. Jämställdhet har alltid krävt kamp, vilja och i många fall lagstiftning för att kvinnor och män ska ha lika rättigheter på områden där män ses som självklara aktörer. Det räcker inte med att sitta och vänta, som regeringen nu gör, och hoppas att näringslivet självt löser frågan.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen med dåvarande jämställdhetsministern Jens Orback tillsatte en utredare, Catarina af Sandeberg, som 2006 föreslog nya regler om minst 40 procent av vartdera könet i de större bolagens styrelser genom ändring i aktiebolagslagen. Inför hotet om lagstiftning skedde en viss skärpning inom näringslivet, som tyvärr nu avtagit. Vi hann inte presentera ett färdigt förslag före regeringsskiftet. Sker ingen radikal förbättring inom den närmaste framtiden är vi beredda att pröva en modell med könskvotering till bolagsstyrelserna. En sådan reglering främjar jämställdhet mellan kvinnor och män och är därmed ett led i att stärka demokratin. En sådan reglering främjar också en hållbar utveckling av det svenska näringslivet.