Motion om kärnvapen

Händelserna i Nordkorea och Iran “belyser det faktum att världen står vid avgrunden av en ny och farlig nukleär era“ skrev G. Shultz, W. Perry, H. Kissinger och S. Nunn i början av det nya året. Några månader innan hade också Blix-kommissionen understrukit risken för en ny våg av kärnvapenspridning.

Ett diplomatiskt fiasko både vid NPT-gransknings konferens (2005) och vid följande FN-toppmöte blev svaret på Kofi Annans och Mohamed ElBaradeis energiska ansträngningar att öppna vägen mot en säkrare världsordning som löper genom en progressiv distansering från alla sorter kärnvapenparaplyer.

När alla kärnvapenmakterna envisas med att behålla sitt kärnvapenmonopol och när supermakten USA väljer att lita bara på egna militära makten, vilken man använder i preventivt syfte utan FN-mandat, så är tiden riktigt mogen för att folkopinionen inträder på den internationella politiska arenan.

Men vad händer nu i Sverige?
Efter det att utrikesministern Anna Lind, i strävan att hitta “nya vägar” för ett mera aktivt EU-engagemang i Icke-spridningsfrågan, inrättade Blix-kommissionen, har vi fått veta via Laila Freivalds utrikespolitiska proposition (februari 2006) att “regeringen ser nu framemot förslag från Hans Blix internationella kommission vilka kan utgöra grund för förnyade initiativ på detta oerhört viktiga område.” Men i 2007 års utrikespolitisk deklaration nöjde sig det socialdemokratiska utrikesutskottet, efter ha påmint oss att “den socialdemokratiska regeringen var aktiv i nedrustningsarbetet” stolt med att konstatera att den “tillsatte bland annat Blix-kommissionen för att få fram nya initiativ och idéer. Ett föga beundransvärt sätt att förvalta partiets arv i denna “oerhört viktiga” fråga!

Men Blix-kommissionens rapport är värd den största uppmärksamhet. Den utgår ifrån den allmänna principen att icke-spridningen och nedrustningen bäst kan uppnås genom globala bindande och verifierbara avtal samt globala institutioner och fokuserar på tre huvudmål: reducering av de aktuella kärnvapenarsenalerna, förebyggande av spridning och förbud av alla massförstörelsevapen. De mera omedelbara stegen borde innebära radikala minskningar av strategiska kärnvapen (vapen med interkontinentala räckvidd) och tillbakadragande av ickestrategiska kärnvapen (vapen med kortare räckvidd) till centrala lager endast på kärnvapenstaternas territorier. Medan de ovannämnda fyra vise männen också vill ha substantiella nedskärningar av alla strategiska kärnvapenarsenaler, pläderar de för en eliminering av kortdistanskärnvapen utplacerade i Europa.

Som vi ser på saken, finns det trots allt tre svaga punkter i rapporten:

1. Så länge dessa kortdistans kärnvapensystem existerar kan de alltid återinföras i europeiska NATO-länder vid kris/krigssituationer (samma vapenbärande flygplan har nämligen både konventionell och nukleär kapacitet). Därför skulle ett tillbakadragande, även tillsamman med ett formellt förbud mot utplacering av kärnvapen utanför kärnvapenstaternas territorier inte kunna garantera en reell kärnvapenfrihet. Inget tredje land skulle därför sätta sin tillit till denna av rapporten rekommenderade åtgärd, med negativa konsekvenser speciellt för NPT-frågan (icke-spridningsavtal).

2. Om vi, enligt rapporten, ska uppfatta kärnvapenstaterna och i synnerhet USA och Ryssland som de enda som kan och måste ta initiativ så får vi, givna de aktuella förhållandena, vänta på, med Hans Blix ord, “a greater general readiness to return to a cooperative multilateral system” innan rapporten skulle bidra till den praktiska agendan! Om vi istället utgår från att NATOs kärnvapenarrangemang kan ifråga sättas och avvecklas och på initiativ av de europeiska icke-kärnvapenstater som också är NATOs medlemsstater, så kan dessa stater fungera som startmotor av nedrustningsprocessen.

3. Vi får, slutligen och framför allt, inte förbise, vilket rapporten gör, det faktum att interkontinentala kärnvapen också kan, inom ramen för NATO:s kärnvapengarantier, användas för taktiska uppdrag (speciellt de interkontinentala flygplan bärande kryssningsmissiler) och därför är det återigen hela kärnvapenarrangemanget som ska bort. Det räcker inte att ett vapensystem försvinner.

Det hela leder till att de europeiska icke-kärnvapenstaterna ska utnyttja möjligheten att välja en säkerhetsordning utan kärnvapen och därmed avsäga sig NATOs kärnvapengarantier och i och med detta avveckla alla former av nukleärt samarbete. Genom att beröva de icke-strategiska kärnvapen all funktion, skulle dessa länder skapa en ny situation i vilken de helt konsekvent kan ställa kravet på eliminering av hela denna vapenkategori.

Men fortfarande med hänsyn till de egna säkerhetspolitiska valen, ska samma stater samtidigt kräva att de strategiska kärnvapenarsenalerna reduceras, som första steg, under en nivå som gör det rent fysiskt omöjligt att utsträcka kärnvapenparaplyer utanför kärnvapenstaternas gränser. Och då skulle bli fråga om ett tiotal kärnvapen i stället för dagens 27.000, i rent avskräcknings syfte, enligt Kofi Annans uppfattning.

Det som krävs är återigen att det europeiska folket mobiliseras och övertygar sina regeringar att inom EU definiera och förverkliga en europeisk nedrustningsstrategi vilken inte bara bidrar till att minska kärnvapenarsenalerna i världen utan också utgör ett nödvändigt villkor för att EU ska föra fram med tillräcklig politisk trovärdighet sin redan antagna välformulerade icke-spridningsstrategi. Hur skulle annars EU kunna samla alla icke-kärnvapenländer bakom en effektiv och universell icke-spridningsregim som i extrema fall legitimerar bruket av tvångsmedel? Det är just denna “enforcement capability” som både EUs säkerhetsstrategi (2003) och Blixkommissionens rapport (rekommendation 57) efterlyser.

Vill nu Broderskapsrörelsen övervältra ansvaret för denna avgörande fråga på fredsrörelsen eller vågar den vara “stenen i det socialdemokratiska partiets sko”?

Vi tror att Broderskapsrörelsen kan engagera sig i att väcka den debatt om en europeisk nedrustnings- och ickespridningspolitik i enlighet med beslutet från förra kongressen (se motionen 8.7 - IV ändrad och genom votering godkänd att-sats, även om protokollet missat det) och därför föreslår vi kongressen

Att ge förbundsstyrelsen i uppdrag att förmedla kontakter mellan alla intresserade broderskapsgrupper och ledamöterna både i den svenska riksdagen och i EU-parlamentet för att utveckla ett gemensamt arbete vars mål är att föra in en europeisk nedrustningspolitik i EU:s säkerhetspolitiska agenda som oundgängligt komplement till dess icke-spridningspolitik.

Stockholm den 21 mars 2007

Gildo Emanuelli                                 Bo Pehrsson
Stockholms stads broderskapsdistrikt  Sigtuna Broderskapsgrupp

Fair Trade
Nyfiken på Sosserian?
Anna Lindhs minnesfond

Broderskap på webben: