Jämlikhet och utveckling - tal av Peter Weiderud på Första maj i Arboga 2011
(det talade ordet gäller)
Partivänner,
Det är en ära att fira arbetarrörelsens högtidsdag i Arboga.
Här har socialdemokrater demonstrerat för jämlikhet och utveckling i mer än 100 år.
Här har socialdemokratin obrutet haft människors förtroende att styra sedan 1919.
Här har jag själv upplevt vad ett jämlikt samhälle betyder för människors möjlighet att förverkliga sina drömmar om frihet och ett gott liv för de människor man älskar.
Arbogaborna har gett oss socialdemokrater förtroende att leda Arboga så länge alla nu levande kan minnas därför vi har visat att ett jämlikt samhälle är bra för alla.
I resan från brutalt klassamhälle till modernt folkhem organiserade vi dem som fanns på samhällets botten att kräva sin rätt. Vi vävde samman arbetarnas och den växande medelklassens intressen.
Vi visade att det är möjligt att bygga ett samhälle nerifrån upp. I motsats till högerns vision, som är att bygga samhället uppifrån och ner.
Människor vill ha ett jämlikhet. Om man tror jämlikhet är möjligt, röstar man för jämlikhet.
Om man inte tror att jämlikhet är möjligt, finns risken att man röstar för ojämlikhet.
Socialdemokraterna i Arboga har i generationer lyckats hålla tron på det jämlika samhället levande. Vi har varit i takt med tiden.
Partivänner,
På första maj för 50 år sedan cyklade jag på min trehjuling på Rådhusgatan där jag bodde med min mor i en etta i Kungsgården. När första majfirandet var över satte vi oss på mopeden för att åka till torpet i Hästnäs som min mor lyckats hyra när hon som ensamstående småbarnsmor slog sig ner för att börja ett nytt liv i Arboga i början av 1960-talet.
Hon kom från små förhållanden. 50 år tidigare hade hennes mor tagit sig igenom en svår barndom på fattighus och fosterhem, efter att ha blivit föräldralös vid 8 års ålder.
Hon fick senare fyra barn med min morfar som kom till byn för att öppna konsumaffär. De hade råd att låta två få utbildning, och min mor drog vinstlott.
Medan mina morföräldrars horisont begränsades av Hedareds by och bygden mellan Alingsås och Borås, vidgades min mors. Hon flyttade till Vetlanda, Strömstad, Karlstad och Arboga.
I Arboga fick vi smaka folkhemmets frukter. Min mor gifte sig med en metallarbetare och flyttade in i en modern trea i Vilsta. Mopeden byttes mot bil. I slutet av 1960-talet flyttade vi in i en nybyggd villa på Gitarrvägen och köpte en egen sommarstuga i Röfors.
Mina barns horisonter är annorlunda än mina. De äldsta har tillbringat delar av sin tonårstid med en ensamstående pappa i Genève och ser på världen som min mor såg på Sverige och mina morföräldrar på Västergötland. En dotter bor på Irland, en annan har studerat i Kanada.
Min fru kommer från Cypern och är armenisk ortodox. Vår gemensamma dotter växer upp med fyra språk – armeniska, grekiska, engelska och svenska. Hon har två hemländer, är döpt i ortodox tradition, får konfirmeras i Svenska kyrkan och har möjligheter att som tonåring vara mer språkligt och kulturellt kompetent än båda sina föräldrar.
På hundra år och fyra generationer har min familj gjort en fantastisk resa.
Från jordbrukssamhälle genom industrisamhällets folkhem in i kunskapssamhället.
Från en homogen gammalkyrklighet genom sekulär modernism in i mångfacetterad ekumenik.
Från byn genom Sverige och ut i världen.
Från sexårig folkskola genom grundskolereformer till internationella universitet.
Denna resa påverkar allt i våra liv. Hur vi jobbar, bor, tänker och hur vi försöker få livet att hänga ihop. Grundvärderingarna och längtan efter frihet, jämlikhet och rättvisa är desamma, men de praktiska lösningarna blir annorlunda.
Alla vi som demonstrerar idag har varit med i en liknande resa.
Vi har upplevt hur världen krympt ihop. Hur Arboga kommit ut i världen och hur världen kommit till Arboga.
Delar av resan är lätt. Vi åker gärna på solsemester till Medelhavet. Vi gillar hamburgare, pizza och tacos. Det är kul att handla billiga möbler på IKEA eller verktyg på Claes Ohlsson.
Men globaliseringen innebär också påfrestningar. Jobb flyttar till andra länder. Ekonomin känner inte längre några gränser, medan politiken som ska skapa ramar för ekonomin finns kvar på nationell nivå.
I en global värld krävs flexibilitet hos både samhället och den enskilda människan. Då finns det två olika politiska vägar att gå.
Den till höger handlar om att öka det ekonomiska trycket på människor, genom växande löneskillnader och minskad trygghet tvinga fram flexibilitet.
Den till vänster handlar om att hålla ihop samhället. Bära förändringarna gemensamt. Ge människor trygghet att möta förändringen. Skapa broar mellan gamla och nya jobb. Göra det möjligt att behålla huset, även om jag blir långtidssjuk.
Vägen till höger lockar den som vill sköta sig själv och struntar i andra.
Den till vänster kan värna och utveckla ett människovärdigt samhälle. Ett samhälle där den ekonomiskt och socialt mest utsatte har störst möjlighet till ett värdigt liv.
Här går den grundläggande skillnaden mellan höger och vänster i svensk politik idag. Den borgerliga regeringen ser inte ökade klyftor som ett problem, utan som en del av lösningen.
Därför skär de ner på Komvux och yrkesutbildning – istället för att möta arbetslöshet med utbildning och omskolning. Så växer klyftan mellan dem som har eller inte har arbete.
Därför inför de en fallucka i sjukförsäkringen – istället för att satsa på rehabilitering och trygghet. Så växer klyftan mellan sjuka och friska.
Partivänner,
I höstas gjorde vårt parti det sämsta valet sedan vi fick allmän rösträtt. Vi var inte i takt med tiden. Vi lyckades inte övertyga en majoritet av väljarna att ett jämlikare samhälle är möjligt.
Vi har varit så fångna av vår egen framgång att vi blundat för att samhället har förändrats.
Arbetarklassen har krympt, blivit medelklass och även om vi fortsatt driva de kollektivanställdas intressen har de som främst valt oss av eget intresse sökt sig både till moderater eller sverigedemokrater i hopp om att få det egna intresset mer bekräftat.
Vi har fått en ny underklass. Invandrare och ungdomar, som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, har vi inte förmått organisera. De röstar på kredit. Det borgliga alternativet är värre och de hoppas att vi ska se deras behov trots allt. Blir vi inte bättre på att formulera ett svar på en tilltagande segregation eller möta ett mångkulturellt samhälles religiösa, sociala och mänskliga rättigheter kan även dessa röster gå förlorade.
Vi har fått en välutbildad medelklass som ställer höga krav. Många vill ha ett samhälle som håller ihop socialt och ekonomiskt, men är inte beredda att kompromissa med det som är viktigt för dem. De vill ha eget inflytande på sina barns skolgång eller föräldrars åldringsvård.
När moderaterna förändrade sin retorik, stal våra honnörsord och framstod som mindre hotande, var många ur denna medelklass beredda att rösta blått.
Att slutresultatet blir ett samhälle med ökade klyftor, att även Sverige måste vänja sig vid en permanent underklass, kan vi inte lasta väljarna för. I en demokrati har väljarna alltid rätt.
Däremot har vi som socialdemokrater ett ansvar, som sett utvecklingen komma, förstått konsekvenserna av den borgliga politiken, men inte orkat formulera en modern vänsterpolitik.
De stora problemen har vi inte i Arboga, utan i storstäderna där förändringarna gått längre. I Stockholm röstade 13 procent av de som har arbete på det socialdemokratiska arbetarepartiet.
Däremot har socialdemokraterna i Arboga ett eget intresse att läsa och förstå det förändrade Sverige. För det räcker inte med att vi har ett stort förtroende i Arboga. Ett jämlikt Arboga kan bara förverkligas med en regering som vill ett jämlikt samhälle.
Senast i torsdags fick fullmäktige i Arboga besluta om ytterligare 250.000 kronor för att rädda ungdomars sommarjobb, efter att regeringen dragit bort statsbidragen.
En röd kommun i ett blått Sverige kan sätta plåster på de sår en ojämlik politik skapar, men i längden inte upprätthålla tron på att ett jämlikt samhälle är möjligt.
Och den utveckling vi har i storstäderna, kommer på sikt också i Arboga. När jag växte upp fanns inte segregation. Idag spelar det roll var man bor och i vilken skola man sätter sina barn.
Därför har socialdemokraterna i Arboga ett ansvar att bidra till en bra socialdemokratisk politik för hela Sverige. En politik som kan attrahera väljare i både Lunger och Lund, i Götlunda och Göteborg eller i Arboga och Alby.
Vi måste åter hitta den hållning som gjorde att människor i Arboga sökte sin tilltro till oss för 90 år sedan. Tron på att det är möjligt att bygga ett samhälle nerifrån och upp.
Väljarna vill ha ett jämlikt samhälle. Tror man inte ett jämlikt samhälle är möjligt, kan man rösta för ojämlikhet.
Partivänner,
En modern socialdemokrati måste se samhällsförändringarna och ställa frågan vilka som är vårt folk. Låt mig ta ett exempel som ligger nära Broderskapsrörelsen.
I den tid socialdemokratin fick makten i Arboga motsatte sig kyrkorna delar av de förändringar arbetarrörelsen ville driva igenom och arbetarrörelsen var ideologiskt sekulär.
Kristna socialister, för vilka tron var en kraft att bidra till ett bättre samhälle, blev hemlösa. De var för radikala för kyrkan och för religiösa för partiet. Broderskapsrörelsen blev ett hem för dessa arbetarrörelsens styvbarn, och bidrog till att minska spänningen.
Ändå har vi under många val bara nått 20 procent av dessa väljare, hälften jämfört med medelsvensken. Men i höstens val gick 60.000 av kyrkobesökarna från höger till vänster, från kd till s, och vi nådde totalt 28 procent i denna grupp.
Denna grupp har stor känslighet för växande klyftor. Kyrkorna möter utförsäkrade, hemlösa och nyfattiga barnfamiljer. Oron för ett framväxande två-tredjedelssamhälle fick en grupp som har stark känsla för människors utsatthet att gå på tvärs mot den allmänpolitiska trenden.
Det var ingen tillfällighet att det var Sveriges kristna råd som organiserade demonstrationer på annandag påsk mot förändringarna i sjukförsäkringssystemet.
Denna överströmning säger något vilka som är framtidens socialdemokrater. Vårt folk är inte bara den minskade gruppen av kollektivanställda i industrisamhället.
Vårt folk är alla som behöver politiken för att kunna förverkliga sina drömmar om ett bättre samhälle – ett bättre liv för sig själva och andra.
Det är nya och gamla svenskar. Det är unga och äldre. Det är kvinnor och män. Kristna och muslimer. Minoriteter i allt från samer och romer till HBT-personer och dyslektiker. Också de med bra jobb och utbildning, som vill ha ett samhälle som håller ihop ekonomiskt och socialt.
Det är en betryggande majoritet av Sveriges befolkning, som vill ha ett samhälle med socialdemokratiska ideal, men där några tvekar om vi är partiet som kan förverkliga detta.
En svensk majoritet hoppas på en frihetlig och framtidsorienterad socialdemokrati, som måste lyssna in men också göra upp med både vänstertraditionalisternas nostalgi och högerförnyarnas marknadsiver. De söker ett parti som har anledning att vara stolt över vad vi har åstadkommit, men som nu måste organisera den nya underklassen, den klassiska arbetarklassen och en ansvarskännande medelklass.
För att lyckas med det behöver vi identifiera en ny huvudmotståndare. Vår huvudmotståndare är inte moderaterna. Det fungerade när moderaterna var tokhöger och inte regeringsdugliga.
Vår huvudmotståndare är orättvisorna, en växande ojämlikhet och människors ofrihet att kunna förverkliga sina drömmar.
Vi ska sikta mot stjärnorna. Då når vi trädtopparna.
Siktar vi mot det rörliga målet moderaterna, når vi ingenstans.
Valförlusten 2010 var kulmen på en trend som vi sett i 20 år. Väljarna övergav oss därför att de upplevt att vi lämnat dem. De har inte uppmanat oss att ompröva vår bärande idé – att bygga ett jämlikt samhälle nerifrån och upp. Men de har på goda grunder uttryckt misstroende mot vår förmåga att genomföra den samhällsmodell vi talar om.
Klyftorna ökade även under den tid vi satt vid makten.
Istället för att lyssna in människors önskan till större inflytande och utveckla en modell som både rymmer ökad frihet och samtidigt värnar en sammanhållen skola och fungerande sjukvård för alla, försvarade vi ett system. Det lämnade fältet fritt för borgarna att införa friskolesystem och vårdval som river sönder och skapar ojämlikhet.
Ingen väljare tvivlade på vår ambition i höstens val att återställa anständigheten i sjukförsäkringen eller sänka a-kasseavgifterna. Men vi har fortfarande inget svar till de 500.000 människor som står utanför a-kassan, därför att samhället har förändrats. Man är egna företagare eller jobbar i sektorer som inte lika enkelt täcks av den ordning som vi organiserade som framgångsrikt med hjälp av ett system kopplat till fackanslutning.
Kan vi inte snabbt svara på den utmaningen, kommer moderaterna och miljöpartiet att finna majoritet för en obligatorisk arbetslöshetskassa, och vår stolta modell blir historia.
Väljarna var heller inte övertygade om vår förmåga att skapa jobb, trots att regeringens tomma retorik om arbetslinjen bara lett till ökad otrygghet och massarbetslöshet.
Här har vi lärt oss läxan. Ingen ska betvivla vår vilja och förmåga att sätta sysselsättningen och konkurrenskraften främst. Arbetslinjen ska försvaras. Arbete ska alltid löna sig.
Vår prioritering är glasklar: Nu behövs investeringar som bygger Sverige starkt, modernt och konkurrenskraftigt. Investeringar som leder till jobb, både på kort och på lång sikt.
Vi behöver investera i utbildning och kompetensutveckling så att människor kan ta de nya jobb som växer fram.
Vi behöver rusta upp vår järnväg så att industrin får fram sitt gods och människor kan ta sig till arbete och studier.
Vi behöver investera i nya bostäder, framför allt upprustning och klimatsäkring av de hus som byggdes under miljonprogrammet.
Vi behöver investera i en modern kunskapsskola med kvalitet och kreativitet i centrum.
Vi behöver investera i ett miljömässigt hållbart samhälle, som tar klimathotet på allvar och som bäddar för framväxten av nya och gröna jobb.
Vi sätter inte skogen, haven och vidderna i pant. Vi spelar inte roulett med kommande generationer. Vi accepterar inte att fler förpassas till samhällets skuggsida för att vi i solen ska få mer plats. Vi tar kamp mot dem som hävdar att vägen till ökad tillväxt går via lägre löner och slitigare arbetsmiljö.
Den varma omtanken om varandra, vår natur och kommande generationer är ingen lyxkonsumtion. Solidariteten är en förutsättning för ekonomisk utveckling.
Partivänner,
Det är färre som demonstrerar idag än för 50 år sedan. Men människor är inte mindre engagerade. Det är formerna för demokratiskt deltagande som förändrats.
Titta bara på Tunisien och Egypten, där unga, med ny teknik och fredliga medel, har kastat ut årtionden av diktatur och nu kan bygga frihet och demokrati. I hela arabvärlden söker människor vägar att själva ta den makt över sin framtid, som de under lång tid förnekats.
Vi har anledning att glädjas och vara självkritiska. Inte för att vi haft kontakt och samarbete med Mubarak eller Assad. Kontakt, dialog och utbyte ska alltid vara huvudvägen i internationella relationer. Isolering och bojkott fungerar bara när berörda folk själva kräver det och behöver yttre påtryckningar för att själva skapa nödvändiga förändringar.
Däremot måste vi fundera över hur vi använder relationerna. Europas, och inte minst Sveriges utrikesministers, prioritet av stabilitet framför demokrati och mänskliga rättigheter är ett misstag vi ska lära av.
Den omfattande svenska vapenexporten till några av diktaturerna pekar på vikten att se över den svenska exportlagstiftningen. Tiden är kommen för införande av ett demokratikriterium i den svenska lagstiftningen.
Vi måste stödja demokratiutvecklingen i arabvärlden. Vi får inte upprepa misstaget efter det palestinska valet 2006, där även vi socialdemokrater i regeringsställningen vägrade acceptera resultatet av de fria och rättvisa valen.
Isoleringen av Hamas och det dåvarande palestinska försöket till samlingsregering bidrog till ett palestinskt inbördeskrig och en fruktansvärd utveckling i Gaza. Beskedet häromdagen, att Fatah och Hamas kommit överens om en ny samlingsregering och val i Palestina, kan undanröja det viktigaste hindret för ett svenskt erkännande av en självständig palestinsk stat.
Beslutet av FN:s säkerhetsråd, på förslag av Libanon, att uppdra åt internationella samfundet att skydda civilbefolkningen i Libyen är en oerhörd framgång för FN:s princip om ansvaret att skydda civila när de hotas av egna barbarer. Sverige ska vara med i detta viktiga arbete.
Samtidigt är det inte med flygplan vi bygger demokrati i Libyen, utan med politik och stöd till mänskliga rättigheter. JAS-planens främsta uppgift är att bana väg för ett aktivt svenskt deltagande där vi står upp för folkrättens viktiga principer. Inte minst måste vi se till att det finns en stark och aktiv arabisk närvaro i Libyenaktionen. De bomber som fälls, måste uppfattas som för araber, och inte mot dem.
Annars riskerar vi att det går lika fel som med den internationella närvaron i Afghanistan.
Kriget i Afghanistan har pågått i tio år och kan inte vinnas. Trots 150.000 västliga soldater vinner talibanerna terräng och hatet mot västerlänningar växer.
Det finns tre grundproblem med den militära aktionen i Afghanistan.
För det första är den folkrättsligt oklar. Det finns en internationell trupp, samordnad av Nato, på uppdrag av FN:s säkerhetsråd och med stöd i folkrätten. Plus en amerikansk närvaro, med hänvisning till självförsvarsrätten efter 11 september 2001, utan hållbart stöd i folkrätten.
Aktionerna går i varandra och afghanen kan inte skilja dem åt. Det borde varit ett svenskt krav att endast delta om också den amerikanska närvaron helt och fullt inordnas i FN-mandatet.
Det andra problemet är den massiva västliga dominansen i den Nato-ledda aktionen. Med större närvaro av muslimska länder skulle det vara svårare att blåsa upp hatet mot den internationella närvaron.
För det tredje, den totala obalansen mellan militära insatser å ena sidan, och politiska och civila å den andra. Enbart Sverige, som har stora humanitära program, satsar 5 gånger mer på militären än det civila i Afghanistan.
Kriget i Afghanistan har nått vägs ände. Det är ett svart hål som slukar all potential för västerländska bidrag till FN:s fredsbevarande operationer. Idag bär länder från Afrika och Asien 85 procent av FN:s egna operationer.
Afghanistankriget slukar också utrikesdepartementets resurser för medling och politisk konflikthantering.
Sverige ska inte lämna Afghanistan. Våra civila och politiska insatser behövs. Men vår militära närvaro är allt svårare att försvara.
För de 500 svenska soldaterna skulle man kunna få 25.000 välutbildade lärare. Och svenska soldater behövs på annat håll, inte minst i någon av konflikterna i Afrika.
Den rödgröna överenskommelsen inför valet var att påbörja trupptillbakadragandet i juli 2011 och att ha svensk militär ute ur Afghanistan 2013. Detta var ett löfte till väljarna som idag en majoritet av svenskarna vill att vi håller fast vid.
Partivänner,
Låt mig avsluta med ett av de viktigaste löftena vår partiordförande Håkan Juholt gav i sitt installationstal i mars. Att bekämpa barnfattigdomen i Sverige.
Barn väljer inte sina föräldrar. Det förpliktigar till solidaritet. Det är en skam att barnfattigdomen ökar i ett rikt land. Att barn aldrig får chansen att blomma ut, på grund av knappa ekonomiska resurser i hemmet.
Barnfattigdomen ska bekämpas med alla till buds stående medel.
Det handlar om breda insatser med jobben i centrum. Föräldrars fattigdom ger barnfattigdom. Vi ska titta på barnbidrag och bostadspolitik, men det är jobben och föräldrars möjlighet till egen försörjning som är viktigast.
Ofrivilligt deltidsarbetande föräldrar måste få möjlighet att arbeta heltid. Det behövs barnomsorg även under kvälls- och nattetid. En tredjedel av kommunals medlemmar kan inte jobba heltid på grund av öppettiderna inom förskolan.
Allra viktigast för barn från små ekonomiska förhållanden är en jämn och god kvalité på skolundervisningen, god skolmat och möjlighet till bra fritidsverksamhet.
Det är en erfarenhet jag har med mig från min uppväxt i Arboga. Om det vi förvaltar gemensamt håller god kvalité, minskar riskerna att fastna i fattigdomens utanförskap.
Med det, Partivänner, ber jag att få tacka för uppmärksamheten,
Vi har anledning att vara stolta och optimistiska. Inte därför att vi gläds åt opinionssiffror. Vår optimism går på djupet. Det handlar om att vi bryr oss om varandra och framtiden för Arboga, Sverige, Europa och världen.
Kyrkofadern Augustinus brukade säga att Hoppet har två sköna döttrar. De heter ilska och mod; ilska över att saker och ting är som de är, och mod att se till att de inte förblir som de är.
Låt oss bli Hoppets sköna döttrar i kampen för jämlikhet och utveckling.