Att lyda Gud mer än människor
Anförande vid Fredsfestivalen, Fristadstorget, Eskilstuna, 9mars 2009
När lägerkommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, i sina memoarer ser tillbaka på sina dryga tre år som verkställande direktör för historiens största massmord konstaterar han att han inte var lycklig.
Hans underlydande var en samling klåpare, vilket gjorde att man misslyckades med att nå de uppställda målen. De praktiska svårigheterna och fångarnas beteende i samband med utrotningarna fyllde honom med obehag.
Men han gjorde sin plikt, han agerade hängivet utifrån sin övertygelse och efteråt är det egentligen bara på en punkt han känner ånger. Att han inte tog mer tid för sin familj. Den överdrivna pliktkänslan gjorde livet svårare än nödvändigt för honom.
Den inre kompassen hos Rudolf Höss, samvetet, var kalibrerad utifrån den logik som en totalitär nationalsocialism erbjöd. Han var ett med det system han tjänade.
Det fanns inga humanistiska ideal som förmådde tränga igenom pliktmänniskans sköld och korrigera lägerkommendantens värdesystem. Inte heller hans kristna tro. Höss var uppfostrad i ett hängivet katolskt hem och från början var inställd på att bli präst.
De korrigerande impulser som Höss var mottaglig för var de som rymdes inom den nazistiska ideologin.
Var Höss en ond människa?
Helt klart är att han administrerade mer ondska än vad vi kan föreställa oss. Men hans problem är inte att han i grunden var ond, utan snarare svag och lydig i ett ont system.
”Allt som krävs för att ondskan ska triumfera är de godas tystnad”, formulerade en gång 1700-talsfilosofen och den konservative ideologen Edmund Burke.
200 år senare, i den amerikanska medborgarrättskampen formulerade Martin Luther King, liknande tankegångar när han konstaterade:
”Den stora tragedin är inte de onda människors ondska, utan de goda människornas tystnad.”
Det jag tror att Burke och King velat förmedla är ett mer reflekterande förhållningssätt till lydnad.
Som barn och goda samhällsmedborgare får vi lära oss att vara lydiga. Olydnad bestraffas och lydnad premieras. Och så bör det vara, eftersom motsatsen skulle försätta samhället i kaos.
Samtidigt är den blinda lydnaden ett av våra största historiska problem. Den lydnad som kortsluter samvetet kan bli ett omedvetet redskap för förtryck, krig och ofattbart mänskligt lidande.
När ska man då vara olydig och följa sin övertygelse? Eller för att använda Jesu ord: ”När måste man lyda Gud mer än människor”.
Det finns inget enkelt svar på den frågan. Frågan måste hela tiden prövas, eftersom det ytterst handlar att kalibrera det mest finkänsliga av människans politiska instrument – samvetet. I medborgarrättsrörelsens USA eller i den svenska fackföreningsrörelsens ungdom var civil olydnad – där man utan att använda våld medvetet bryter mot lagar som skapar orättvisor eller upprätthåller förtryck – nödvändiga metoder för att demokratin skulle utvecklas och fungera.
Idag står Anna Andersson och Martin Smedjeback inför rätta, åtalade för grov skadegörelse efter att ha förstört 14 granatgevär hos Saab Bofors i Eskilstuna på min födelsedag i höstas. De valde inte den 16 oktober för att jag fyllde år, men kanske för att det också är världslivsmedelsdagen.
Som ordförande för en svensk radikal organisation, men som entydigt valt att arbeta inomparlamentariskt – Sverige Kristna Socialdemokrater – anser jag det korrekt att de ställs inför rätta. De har begått en olaglig handling och det måsta man vara beredd att stå till svars för. Motsatsen skulle försätta samhället i kaos.
Men det ligger nu ett stort ansvar både hos tingsrätten och de åtalade att hantera denna olagliga handling, så att de övergripande etiska dilemman som Anna och Martin velat peka på kan tydliggöras och samhället utvecklas.
Om tingsrätten tar för lätt på frågan riskerar man att undergräva det allmänna rättsmedvetandet. Men om man omvänt slår tillbaka för starkt och repressivt riskerar man något mycket värre – att alienera ansvarskännande människor som vill ta ett ansvar för fred och rättvisa i världen.
Det är farligt att skrämma människor till lydnad. Just därför att det riskerar att kortsluta samvetets mekanismer.
Svensk vapenexport rymmer mycket svåra och allvarliga etiska dilemman. Även om lagen är tydlig och förbjuder export och bara kan ge undantag till länder som inte riskerar hamna i krig eller inte bryter mot mänskliga rättigheter, vet vi att frågan är mer komplicerad än så.
Om viljan till fred tynger ena vågskålen, finns det vinster, arbetstillfällen och kortsiktiga politiska relationsvinster i den andra.
Detta leder ständigt till svåra avvägningar i riksdagen som formulerar lagar och regler, men också hos regering, myndigheter och industrin som har att tillämpa dem. Och hos en engagerad allmänhet som har ett ansvar för att ytterst bedöma balansen i dessa svåra etiska avvägningar.
Anna och Martin utmanar oss genom sin handling i civil olydnad. För det ska de ha sitt straff. De har medvetet brutit mot lagen för att visa på något som är mycket och större och viktigare än den olagliga handlingen. Att svensk vapenexport också medverkar i krig. Eller att tillämpningen av de svenska vapenexportreglerna ibland gör att vapen hamnar hos diktatorer som bryter mot mänskliga rättigheter. Eller att svensk vapenexport ökar, i en situation där all politisk logik talar för att världens militära utgifter borde minska.
Vi har ett ansvar att påminna tingsrätten om att dessa större perspektiv måste vägas samman med den olagliga handling de begått. Först då kan Annas och Martins handling, liksom tingsrättens bearbetning av deras handling, bidra till att utveckla den etiska och politiska kompass som är alldeles nödvändig för ett människovärdigt samhälle.
Den kompass vi kallar samvete.