Partivänner,
Broderskapare,
Välkomna till Broderskapsrörelsen 62:a kongress!
En kongress på mark som upplevt omvälvningar förr. Det var här i S:t Petri församling som reformationen i Skåne startade. Det var här i Malmö som August Teodor Palm höll det första socialdemokratiska mötet i Sverige. Den 6 november 1881 talade han på Hotel Stockholm på temat ”Vad vilja socialdemokraterna?”
Under gesällvandringar i Tyskland och arbete i Danmark hade den fattige skräddarlärlingen mött kraften i arbetarrörelsen. Han återvände till sin födelsestad för att dela med sig.
Efter några år av hårt arbete med mobilisering och agitation bar arbetet frukt . Den första arbetareklubben bildades i Göteborg 1884. August Palm kastades i fängelse för att ha smädat regering och riksdag 1886, men var med och bildade Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti i Stockholm 1889 – för 120 år sedan.
Drygt 30 år senare samlade Frälsningssoldaten Emil Stålberg kristna socialister till möten i sin hemstad Örebro. Också hans agitation väckte gehör och 1929 – för 80 år sedan – bildade de då tio existerande grupperna Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, som ett hem för arbetarrörelsens och kristenhetens styvbarn. De som var för radikala för församlingen och för religiösa för arbetarekommunen.
Broderskapsrörelsen formades i en brytningstid. Man kämpade med depression och arbetslöshet i steget från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, från Fattigsverige till Folkhem, från omodernt till modernt.
Då var Sverige, åtminstone på ytan, ett homogent samhälle. Vi hade på många decennier inte upplevt någon invandring. Däremot hade en tredjedel av Sverige befolkning lämnat fattigdom, trångsynthet och hopplöshet för att söka ett bättre liv på andra sidan Atlanten.
Idag kämpar vi med permitteringar, uppsägningar och jobb som försvinner med ett krympande industrisamhälle, samtidigt som andra arbeten växer fram.
Idag tar vi emot många fler än som lämnar vårt land. Det ”vi” som bor i Sverige är idag en mycket rikare grupp än det protestantiska Sverige som tog klivet in i industrisamhället.
.
I brytningen mellan jordbrukssamhälle och industrisamhälle växte sig socialdemokratin stark och stod för det nya. Kristenheten var splittrad. Många kristna var konservativa och motsatte sig förändringar mot jämlikhet och demokrati. Det skapade på många håll en spänning mellan kyrka och arbetarrörelse.
Broderskapsrörelsen formade en samhällssyn som gav människor mod att blicka framåt. Varje dag är en ny möjlighet att bli Guds medarbetare för rättvisa, fred och solidaritet.
Då som nu, fanns en tydlig skiljelinje mellan kristen höger och kristen vänster i förkunnelse och teologi. Den tyske filosofen Erich Fromm har definierat skillnaden som:
Höger: Kristendomen som en kraft mig själv till glädje, nytta och evig salighet.
Vänster: Kristendomen som en kraft till att förändra samhälle, strukturer, system, så att de verkar till största möjliga glädje och nytta för hela Skapelsen, människorna och miljön.
Kristna socialdemokrater var del av både arbetarrörelse och kyrka. Tro och politik hängde ihop och drog i samma riktning.
Man ville påverka kristenheten till ökat ansvarstagande i omvandlingen av samhället. Man ville påverka arbetarrörelsen i synen på kyrkan och kristendomen, men också allmänpolitiskt, som i pensionsfrågan och nykterhetsfrågan och för en internationalistisk grundsyn.
I uppbyggande av folkhemmet bidrog Broderskapsrörelsen till att vaccinera mot högerinflytande i svensk kristenhet. Detta har vårt land fortfarande glädje av. Kristenheten i Sverige är en progressiv samhällskraft. Den aggressiva kristna högern är mycket marginell.
Broderskapsrörelsen blev en tydlig del av arbetarrörelsens frihetstradition, som envist betonade betydelsen av personligt ansvarstagande och bildning.
Teologiskt blev vi en del av den världsvida ekumeniska rörelsen, som utvecklades samtidigt med oss. Oikumene – hela den bebodda jorden – har hjälpt oss att se bortom politiska gränser för mänskliga relationer. Alla människor är syskon och skapade till Guds avbilder.
Evangeliets radikalitet, som ställer de första sist och de sista först, har hjälpt oss att se att vi måste bygga ett samhälle och en värld som inte bara rymmer de 99 präktiga fåren, utan också ser till att det hundrade får plats.
I vissa skeden av livet kan vi själva ta det hundrade fårets gestalt. Solidaritet är i grunden delat egenintresse. Solidaritet är stort, men kan inte utgöra den yttersta gränsen för Broderskapsrörelsens samhällsengagemang.
Vår politiska idé, som malts och formats under 80 år, är utopisk och ska spegla den gudomliga nåden. Varje människa, oavsett vad hon har utsatts för, oavsett vad hon själv har gjort sig skyldig till, har rätt till förlåtelse, till upprättelse och ett värdigt liv.
Det är den grund vi står på när vi som kristna socialdemokrater blickar mot ett nytt Sverige och en ny värld.
Broderskapare,
Som 80-åring verkar Broderskapsrörelsen i en annan brytningstid, från
industrisamhälle till kunskapssamhälle, från
monokulturellt till mångkulturellt, från
modernt till postmodernt, från
nationellt till globalt och regionalt, från
sekulärt till ett samhälle med andligt sökande.
Detta är omtumlande för en 80-åring. Men också för en 120-åring.
Efter att ha varit den dominerande och statsbärande politiska kraften från det att vårt land fick allmän rösträtt, måste vi idag vinna väljarnas förtroende genom att möta dem i ögonhöjd.
Vi är visserligen alltjämt Sveriges största parti och i de delar av landet där industrisamhället dominerar värderingar och tänkande är vi ohotade.
Men i storstäder och på universitetsorter, där det kunskapsbaserade tjänstesamhället växer fram, är vår ställning inte lika stark. I EU-valet blev vi fjärde största parti i Stockholms klassiska arbetarstadsdel – Södermalm. Efter miljöpartiet, moderaterna och folkpartiet.
Förlusten beror inte på att hyresrätter ombildats till bostadsrätter eller att anställda i kunskaps- och tjänstesektorn blivit så välutbildade och välavlönade att de nu fått andra intressen.
Frågan är istället om vi som parti ska vara så knutet endast till den epok i svensk historia som stavas industrisamhället. Det är en viktig epok, som kommer att prägla oss under lång tid framåt. Men det är en begränsad period av historisk mänsklig erfarenhet, och dess logik är vare sig ofelbar eller längre allenarådande.
Kan vi förnya vår politik och bli en kraft för solidaritet, rättvisa och jämlikhet i ett mångkulturellt Sverige som är en aktiv medaktör i EU.
På Södermalm hade storstadsmajoriteten kommit till insikten att vi som medlemmar av EU behöver göra det bästa möjliga också av den europeiska politiska nivån och man sökte partier som svarade upp mot den insikten. Miljöpartiet, som inte bara tagit ett tydligt ansvar för industrisamhället miljöpåverkan, utan också gjort en tydlig resa från nej-sägare till kritisk aktör i EU, belönades.
Vi socialdemokrater, som haft makten under industrisamhället, vaknat sent med miljöfrågan och alltjämt framstår som avvaktande betraktare i relation till EU, bestraffades.
De som bor i storstaden eller på våra universitetsorter är inte en tillfälligt förvirrad eller isolerad grupp. De representerar ett sätt att tänka och förhålla sig, som kommer att bli allt tydligare och vanligare i det kunskapsbaserade tjänstesamhället.
Människor tänker nytt när samhället förändras. Dessa värderingsförskjutningar är lika genomgripande som när vi gjorde resan från jordbrukssamhälle till industrisamhälle.
Folkhemmets uppbyggnad innebar ett uppbrott från ett stagnerat jordbrukssamhälle med rigida sociala strukturer. Tradition, religion, daglig överlevnad, familj och hierarki var viktiga. Socknen var den dominerande arenan.
Industrisamhällets modernism kom att bygga på rationalitet, legalitet, sekularism, materialism och kollektiva lösningar. Nu blev nationen den dominerande arenan.
I dagens brytningstid finns en berättigad kritik av industrisamhällets svagheter, framför allt de hot som skapats mot miljö och klimat.
Det finns en därför en skepsis mot ett alltför snävt materiellt och kortsiktigt ekonomiskt tänkande.
Informationsteknologin gör att vi kan kommunicera med vänner på andra sidan jorden snabbare än vad vi gjorde med grannsocknen för hundra år sedan. Vi kan också följa viktiga händelser var som helst i världen, minut för minut.
Religionsmöte är inte längre något som bara forskare ägnar sig åt på våra lärosäten, utan något som vi alla berikas av, på Konsum, i tvättstugan eller föräldramötet på dagis.
Människor i kunskapssamhället är mer jämlika, toleranta och internationellt orienterade.
Nationen och socknen är inte längre viktiga som identitetsbärare för ett visst folk, utan som strukturer för att erbjuda alla människor som bor där demokratiska och mänskliga rättigheter. Vi rör oss bortom både nationen och det snäva materialistiska tänkandet i industrisamhället.
Nationen är viktig, men nationalismen alltmer obsolet.
Ekonomin är viktig, men ekonomismen alltmer obsolet.
Moralen är vikig, men moralismen alltmer obsolet.
Den sekulära staten är viktig, men sekularismen alltmer obsolet.
Individens integritet är viktig, men individualismen alltmer obsolet.
Det kollektiva ansvaret för helheten är viktigt, men kollektivismen alltmer obsolet.
Vår uppgift är att formulera en politik som svarar upp mot den nya tidens utmaningar. En frihetsälskande socialdemokrati som kan erbjuda den moderna människan upprättelse och kraft att orka ta itu med dagens problem.
Vi behöver bidra med politiska tankar gentemot de människor som vill söka en frihet, som inte förverkligas på andra bekostnad;
Gentemot de människor som vill ha plats för en sökande andlighet snarare än en snäv sekularism som snöper fantasin;
Gentemot de människor som vill vara kreativa och skapande själva, snarare än att följa de kollektiva lösningar som gav frihet i industrisamhället;
Gentemot de människor som vill värna integritet och tolerans, men i ett samhälle som håller ihop ekonomiskt och socialt.
Det finns en risk att en sådan frihetlig socialdemokrati krockar med en del praktiska lösningar som var nydanande och framgångsrika i industrisamhället. Men de krockar inte med grundläggande vänsterideal, utan fångar snarare upp den nya tidens vänster.
Majoriteten i våra storstäder, och i synnerhet yngre välutbildade storstadskvinnor, är vänster i den meningen att de vill ha ett jämlikt och solidariskt samhälle. Men många känner osäkerhet om socialdemokratin är mogen för den nya tidens utmaningar.
Vi framstår som så stolta över vad vi åstadkom i en annan tid, att det överskuggar längtan och hoppet till framtiden.
Yngre välutbildade kvinnor i storstäder är en medveten och kritisk grupp. De återfinns sällan på våra listor. Den logik för partikarriär, som var så framgångsrik i industrisamhället: att vara trogen det lokala sammanhanget, arbetarkommunen och valkretsen under lång tid, fungerar inte för denna grupp.
När de lämnar sin hemort för studier, förlorar de den lokala bas de hade. Byter de stad eller land några år för att utvecklas i sitt yrke, gör de en politisk karriärförlust som är omöjlig att ta igen. Liknande bekymmer uppstår om de gör uppehåll i det politiska arbetet några år för att ägna mer tid åt barnen.
Dessutom har de begränsat tålamod med maktstrider och intriger, som ibland drabbar våra arbetarkommuner. De söker sig till politik för idéerna, inte för att få sidoinkomster.
De vill tänka själva. De vägrar acceptera en sakfråga som sann eller given bara för att partiet tycker så. En politisk tillrättavisning utan saklig grund, kan få deras tålamod att tryta.
I sin förlängning kan det innebära att partiets företrädare har andra erfarenheter än väljarna. Det gör att man ibland riskerar att tala förbi varandra.
Svensk socialdemokrati har varit unikt framgångsrik i att förstå och läsa väljarnas värderingar, önskemål och längtan. På många håll i landet, och framför allt där industrisamhället alltjämt är intakt, är vi fortfarande mycket lyhörda mot väljarna.
Detta förtroende ska vi inte släppa eller äventyra. Socialdemokratin är det enda parti som kan formulera en politik som håller ihop hela landet och samhället.
Men arbetet med att vinna den postmoderna storstadsmänniskans förtroende i ett samtal om vardagen och framtiden ligger däremot framför oss.
Vi behöver se dagens solidariska, frihetstörstande och integritetsvärnande individer som medaktörer i vårt arbete med att skapa världens mest jämlika och moderna land.
Då kommer vi att återvinna väljarnas förtroende också på Södermalm.
Broderskapare,
Sveriges kristna socialdemokraters förbund är en integrerad del av arbetarrörelsen och det socialdemokratiska arbetarepartiet, men också rotad i den kristna ekumeniska rörelsen.
Vi måste i varje tid fundera över vad som är vår viktigaste roll, vår speciella uppgift och viktigaste tillgångar i relation till vårt parti. Fokusera på de perspektiv där vi kan tillföra partiet ny styrka.
Broderskapsrörelsen uppgift att hjälpa partiet in i framtiden handlar om att formulera visionen av det nya folkhemmet.
Vi berörde tidigare den spänning som fanns i arbetsrörelsens ungdom mellan nyttotraditionen och frihetstraditionen.
Nyttotraditionen som hävdade att arbetaren var ofri för att han eller hon var fattig.
Ge arbetaren bröd sa att han kan skapa sin frihet.
Frihetstraditionen sa tvärtom att arbetaren är fattig för att han är ofri.
Ge arbetaren redskap, frihet i form av utbildning och bildning, att själv resa sig ur sin fattigdom.
Nyttotraditionens fokus på rationalitet, materiella behov och kollektiva lösningar var mycket kraftfullare i resan från Fattigsverige till industrisamhälle och folkhem.
August Palm var en förgrundsgestalt i frihetstraditionen. Han starka tilltro till arbetarnas självorganisering och kritik av den lydnad som krävdes i det mer paternalistiska och representativa parti som växte fram, var ett av skälen till att han ganska snabbt kom att marginaliseras.
I dagens post-industriella informationssamhälle finns det skäl att återvända till frihetstraditionens tänkande:
• Ett ökat fokus på individens integritet, ansvar och möjligheter.
• Ett tydligare bejakande av ett självständigt och samhällskritiskt tänkande. Den politiskt engagerade människan vill påverka partiets politik, inte bara förverkliga det andra beslutat.
• Ett klart bejakande av människors frihetslängtan – en önskan hos varje människa att få utvecklas och förverkliga sina drömmar.
• En starkare betoning av utbildning, kultur och andra immateriella världen. De saker som aldrig kan berövas en människa när samhället eller livet förändras, utan istället befriar henne till att hantera förändringarna.
Broderskapsrörelsen har en stark förankring i frihetstraditionens idéarv. Vi har ett särskilt ansvar att formulera de politiska lösningar som idag behövs för att befria människor till ett liv i värdighet, i vår kommun, i vårt land, i Europa och i vår värld.
Det är framför allt på tre punkter där vi som kristna socialdemokrater har tillgångar som partiet idag – i ett postmodernt, globaliserat, mångreligiöst kunskapssamhälle – behöver mer av:
1. Internationalismen. Vårt parti har alltid levt i spänningen mellan den nationella identiteten och den internationella. Den spänningen såg ut på ett sätt när de flesta politiska utmaningar kunde mötas på nationell nivå. Då kunde vi se på utlandet som ett missionsfält för solidariska handlingar och goda samhällslösningar. Som kristna socialdemokrater närmar vi oss politiken från ett universellt perspektiv. Det är omistligt i globaliseringens tid och när den globala och europeiska arenan blir allt viktigare för att förverkliga det goda samhället.
2. Ideologin. Vårt parti har alltid levt i spänningen mellan ideologi, intresse och förvaltande. Broderskapsrörelsen är primärt en idérörelse. Vår närmar oss politiken från Kristi ord i Matteus – vad ni har gjort mot dessa minsta, det har ni gjort mot mig. När partiet fastnar i intressefrågor och politiskt förvaltande är Broderskapsrörelsens uppgift att lyfta idéerna så att politiken kan skapa hopp, lust och tro att förändra vårt samhälle.
3. Långsiktigheten. Vårt parti har en tidshorisont som är präglad av 100 år av industrisamhälle. Som kristna socialdemokrater ser vi på samhället ur ett flertusenårigt perspektiv. Det ger oss andra möjligheter att formulera prioriteringar mot framtiden. Det gäller i synnerhet i miljöfrågor, rättvisefrågor och människovärdesfrågor. Den trofasthet som vi Broderskapare bär är omistlig i alla de frågor som inte kan få snabba lösningar. Vi tappar inte sugen vid bakslag och vi låter oss inte styras av dagsländor.
Broderskapare,
En viktig orsak till att vi socialdemokrater förlorade det senaste riksdagsvalet och EU-valet för några veckor sedan var att vi för stora grupper inte uppfattades vara i fas med tiden.
De väljare som svek kommer tillbaka och är beredda att stanna om de upplever att socialdemokratin inte bara är bäst på gårdagen, utan också på framtiden. Och de är tillräckligt många för att ge oss en trygg bas att fortsätta utveckla ett solidariskt samhälle. Svenskarna vill ha en socialdemokratisk politik. Det man sade nej till var en socialdemokratisk regering.
Broderskapsrörelsen har ansvar att fortsätta bistå partiet i den spännande och förnyande resan.
Vi ska bidra med vår internationalism, vår vana att diskutera värderingar, vårt långsiktiga perspektiv och vårt frihetliga arv. Precis de egenskaper som gör att vi känner oss hemma i de samhällsförändringar vi nu står i.
Den kongress vi har framför oss ska rusta Broderskapsrörelsen för denna uppgift.
Det gör vi genom att ta ställning i konkreta sakfrågor om vapenexport och a-kassa. Om fred i Mellanöstern och familjerätt. Om mångfald och social rättvisa. Om rätt till asyl och det gröna folkhemmet. Om restriktiv alkoholpolitik och starkare engagemang för samhällets utsatta. Om erkännande av folkmordet mot armenierna och religionsfrihet.
Det är och förblir i sakfrågorna som skillnaden mellan socialdemokratisk politik och högeralliansens blir tydlig. Låt mig kort stanna upp vid två av dessa.
Broderskapsrörelsen har tagit stort ansvar genom åren för att begränsa svensk vapenexport. Att se till att vi har en restriktiv lagstiftning och att den följs. Vi har aldrig motsatt oss att svenska vapen kan göra nytta i FN:s fredsbevarande insatser eller i länders berättigade självförsvar.
Men vi kan aldrig acceptera att svenska vapen blir redskap för kränkningar av mänskliga rättigheter, förlänger och förstärker väpnade konflikter eller bidrar till organiserad brottslighet.
Uppgifterna i veckan att svenska vapen hamnat hos FARC-gerillan i Columbia via Venezuela är ett nytt tydligt exempel på vikten att vi fortsätter att hålla i denna fråga politiskt. Inte genom orealistiska krav som ställer oss vid sidan av diskussionen, utan genom en tydlig och realistisk politik som står upp för fred och mänskliga rättigheter.
Frågan om folkmordet mot armenierna är äldre än Broderskapsrörelsen, men har växande aktualitet, inte minst därför att de fruktansvärda övergrepp, som skedde vid det ottomanska rikets sönderfall och där 1,5 miljoner armenier dödades, aldrig fick ett ordentligt politiskt erkännande, vare sig av Turkiet eller av det internationella samfundet i sin helhet.
Det gör att de drabbade folken i generationer tvingas bära och bearbeta sin smärta alltför isolerat, men med ett växande stöd idag från enskilda länder och organisationer.
Det gör också att dagens Turkiet fastnat med osund lagstiftning vilket försvårar Turkiets inträde i EU – framför allt paragraf 301 som gör det olagligt att uttala sig nedsättande om turkiskheten och som användes mot Hrant Dink efter att han skrivit om folkmordet.
Jag är glad över motionen från Stockholms län, som gör det möjligt för Broderskapsrörelsen att bryta mark i denna viktiga fråga. Det handlar ytterst om att förebygga framtida folkmord genom att bidra till att allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter inte ska kunna ske opåtalat. ”Vem talar idag om armenierna”, var ett av de argument Adolf Hitler använde när nazisterna fattade beslutet om Förintelsen av judar och andra folkgrupper.
Vi ska ta vårt beslut i solidaritet
- med armenierna och andra orientala ortodoxa kristna som länge vädjat till oss om detta,
- med den mördade Hrant Dink, Orhan Pamuk och andra turkiska vänsterintellektuella som behöver vårt stöd,
- med dagens och framtidens Turkiet som vi snart vill se som fullvärdiga medlemmar av EU.
Denna fråga är alltför viktig för att lämnas att driva till kristdemokrater och islamofobiska krafter, som inte vill se Turkiet som medlemmar i EU. De orientala kristna i Sverige uppgår idag till cirka 100.000 människor. De ska känna sig hörda av Broderskapsrörelsen.
Vår kongress ska också ta ställning i mera principiella frågor. Kongressen för två år sedan beslöt att inrätta ett nätverk för människor av olika trosriktningar. Det var ett steg mot att bättre förstå och förhålla oss till ett mångreligiöst samhälle.
Muslimer och judar som vill engagera sig politiskt och ha med sig sin tro som inspiration i det arbetet, möter idag en liknande oförståelse som Emil Stålberg och hans vänner gjorde för 80 år sedan. Här behövs Broderskapsrörelsen som brygga och stöd.
Varje uppriktigt möte förändrar dem som möts. Därför är också hela Broderskapsrörelsen, samtidigt som vi berikas, på väg att bli något nytt - genom engagemanget från hängivna, troende människor som vill kämpa för ett mer rättvist, jämlikt och tolerant samhälle. Vi får del av rikedomen från muslimska och judiska idétraditioner.
Vid året kongress har vi möjlighet att ta ställning till ett Manifest för kristen vänster.
Suget efter etiska perspektiv på politik och religionens inflytande på politik, konflikter och politiska skeenden har vuxit kraftigt de senaste åren. När detta missbrukas kan religionen bli ett politiskt gift. Politiserad religiös fundamentalism kan förenklat dela upp en komplex värld i onda och goda, göra tillvaron mer svart-vit och legitimera våld och maktpolitik.
Allra tydligast blir detta när politiska ledare säger sig företräda en syn där gudomlig rätt, i deras egen tolkning, anses stå över demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter. Vi ser skrämmande exempel från alla religioner i dagens värld.
Men vi ser också motsatsen. När religionen lyfter fram grundläggande värdefrågor om fred, försoning och rättvisa samt öppnar för förståelse också av andra trosriktningar, blir den ett fördjupande komplement till politiken i en komplex värld.
Skillnaden mellan en konstruktiv och destruktiv roll för religionen i relation till samhället går inte mellan utan inom religionerna och tillbaka på den skillnaden som Erich Fromm beskrev mellan kristen höger och kristen vänster. Vi kan också beskriva det som två olika sätt att förhålla sig till sanning.
Antingen ser vi sanningen som något vi själva erövrat och ängsligt vill skydda mot alla utmaningar. Det ger den typ av fundamentalism som utmärker den kristna högern. För den kristna högern blir dialog och det annorlunda ett hot.
Eller så ser vi sanningen som något bara Gud äger till fullo. Vår uppgift är att söka. Då blir dialog också med andra religioner och oliktänkande en tillgång. Detta nyfikna sanningssökande utmärker den kristna vänstern.
Broderskapsrörelsen är den kristna vänstern i Sverige. Vi är radikala troende. Vår politiska huvudmotståndare är den kristna högern.
Religionens ökade betydelse är ett tydligt resultat av globalisering och samhällets växande komplexitet. Det gör att polariseringen mellan religiös höger och vänster kommer att växa.
Vi ser också en växande spänning med en fundamentalistisk sekularism som i ett förment försvar av det sekulära samhället uppträder religionsfobiskt.
Förbundsstyrelsens förslag till Manifest för en kristen vänster är ett försvar för en sekulär stat, men ett försök att fördjupa det sekulära samhällskontrakt som vi i Sverige formulerade i uppbyggandet av det svenska folkhemmet.
I det gamla – industrisamhällets – sekulära samhällskontrakt kom religionen att ses som en privatsak, skiljt från frågor om ekonomi och politik. För oss Broderskapare, som alltid sett vår tro som inspiration för politisk handling, var detta ett i grunden otillräckligt förhållningssätt. Men samhället och de svenska religiösa företrädarna, i huvudsak Svenska kyrkan och de traditionella frikyrkorna, fann sig i huvudsak tillrätta.
Kyrkorna frånträdde sina politiska ambitioner och samhällsfunktioner – främst utbildning och vård – och sökte en roll som förvaltare av individuell fromhet.
I dagens komplexa och mångreligiösa samhälle blir detta förenklade sekulära samhällskoncept alltmer banalt.
I sin iver att frigöra sig från konservativ, patriarkal och förtryckande religiositet har många så kallade humanister kastat ut barnet med badvattnet så att de idag inte känner igen en sund religiositet när de ser den.
Muslimer och kristna ortodoxer har aldrig gått igenom den upplysningstid som banade väg för det gamla sekulära kontraktet. För dem har tron och samhället alltid hört samman. Katoliker från Latinamerika och protestanter från Afrika har gjort andra erfarenheter som kopplar samman tro med samhällsansvar.
Även traditionella svenska protestanter, som under lång tid fann sig i ett förenklat sekulärt samhällskontrakt, ser allt oftare behovet att engagera sig i sakpolitiska frågor – rätt till asyl, bistånd eller socialpolitiska frågor. Den rösten blir viktigare i ett mer komplext samhälle.
Men det finns delar av det sekulära samhällskontraktet som måste försvaras med kraft. Dit hör kravet på att alla ska behandlas lika, oavsett vilken tro man har eller ingen tro alls. Det finns också delar av religion som är och ska förbli privata – dit hör andliga erfarenheter och själavårdande teologi.
Men religion är också uttryck för radikal etik och människors identitet. Dessa politiska frågor måste hanteras och diskuteras i det politiska samtalet.
Ett spännande exempel är den senaste amerikanska valrörelsen. För fem år sedan förlorade Kerry som valde att lämna sin katolska tro utanför kampanjarbetet. Obama valde att delta med hela sig och visade på en tro som inte begränsar sig till abortmotstånd och homofobi, utan att kristen etik framför allt handlar om rättvisa och möjligheter till ett värdigt liv för alla. Och att en kristen tro måste vara öppen för andra trosriktningar. Med detta lyckades han bryta den kristna högerns framgångar under senare år.
Han har följt upp denna hållning med sitt tal i Kairo till den muslimska världen. Detta är den mest konstruktiva nyorientering på det utrikespolitiska området som en amerikansk president gjort sedan Franklin D. Roosevelt för snart 70 år sedan tog initiativet till inrättandet av FN.
I jämförelse med Obamas tal är formulerandet av ett Manifest för den kristna vänstern blygsamt. Men det tydliggör vad ett kristet vänsterperspektiv innebär idag – i kontrast både mot en kristen höger och mot torftigheten i en militant sekularism.
Ett Manifest för kristen vänster ska hjälpa troende människor att se behovet av en vänsterregering efter nästa riksdagsval. Det är en grupp av nära en miljon väljare, som Broderskapsrörelsen har ett särskilt ansvar att nå, lyssna till och övertyga. Jag talar om aktiva i Svenska kyrkan, medlemmar i frikyrkorna, romersk katolska och kristna ortodoxa bekännare, troende muslimer och judar.
Manifestet för kristen vänster är formulerat under rubrikerna glöd, solidaritet, öppenhet och hopp. Nyckelord som knyter an till den idétradition som burit arbetet i Broderskapsrörelsen under de senaste 80 åren, men som idag innebär nya viktiga utmaningar.
Låt oss anta dessa utmaningar tillsammans under dessa viktiga dagar i Malmö.
Låt oss glädjas över att vi får göra det tillsammans med våra viktigaste vänner.
Jag tänker på de internationella gäster som medverkar och berikar vårt samtal.
Jag tänker på representanter för våra nordiska systerorganisationer som är tillsammans med oss under dessa dagar.
Jag tänker på representanter från de övriga sidoorganisationer som också deltar.
Jag tänker på representanter från partistyrelse och LO som också är med oss, liksom representanter från arbetarrörelsens olika grenar.
Och jag tänker särskilt på partidistrikt och broderskapsdistrikt i Skåne samt arbetarekommun och broderskapsgrupp i Malmö som mer än några andra göra våra samtal möjliga.
Med det, Broderskapsvänner,
Ber jag att förklara den 62a kongressen för Sverige Kristna Socialdemokratiska Förbund för öppnad.