Anförande om kärnvapenfrågan, Umeå Universitet, 20 mars 2007
Ett stort tack till Olof Palmes Internationella Center, ABF Umeå, Utrikespolitiska Föreningen vid Umeå universitet och Umeå-sektionen av Svenska Läkare mot kärnvapen för att ni tagit detta initiativ.
För 20 år sedan var det vanligt med kärnvapenseminarier vid våra svenska lärosäten. Då, några år före murens fall, var kärnvapenhotet något reellt och påtagligt. Vi hade 70.000 kärnstridspetsar riktade mot varandra med en samlad sprängkraft tillräcklig för att utplåna allt mänskligt liv flera gånger om. Kärnvapenproven skapade enorm miljöförstöring och hälsotragedier i undanskymda delar av Sovjetunionen, i Nevada-öknen och i franska Polynesien.
Varken förr eller senare har mänskligheten varit så nära sin egen förintelse. Varken förr eller senare har så många levt under rädsla och förtryck. Varken förr eller senare har så många människor vädjat till, demonstrerat och krävt att världens mäktigaste skulle ta besinning.
För oss som varit engagerade i kampen mot kärnvapen var Berlinmurens fall och kalla krigets slut en oerhörd befrielse.
De närmaste åren visade också på en fantastisk framgång för kärnvapennedrustningen. På några år halverades kärnvapenarsenalen.
Ickespridningsfördraget, NPT, som är och förblir hörnstenen i arbetet mot spridning av kärnvapen förlängdes på obestämd tid 1995 och fick till slut alla stater utom Indien, Pakistan och Israel som medlemmar. I NPT förbinder sig de fem erkända kärnvapenstaterna att inte sprida teknologin samt att nedrusta och eliminera sina arsenaler. I utbyte lovar alla andra att avstå från kärnvapen och öppnar sig för inspektioner från IAEA.
Även om Indien och Pakistan några år senare officiellt sprängde sina första kärnvapen fortsatte framgångarna vid NPT:s översynskonferens 2000. För att rädda fördraget bekräftade de fem kärnvapenmakterna sina åtaganden till slutlig eliminering av kärnvapnen. Därmed behöll man den avgörande balansen mellan de som lovat att inte skaffa och de som lovat nedrustning och eliminering.
Avgörande för framgången 2000 var det svenska initiativet New Agenda Coalition, där en handfull länder i Europa, Latinamerika, Afrika och Oceanien, kunde agera som konstruktiva, kritiska och kreativa medlare mellan NPT:s motpoler.
Vid översynskonferensen fem år senare var läget ett helt annat och fullständigt låst. NPT:s motpoler stod längre från varandra än någonsin och NAC hade spelat ut sin roll. Länderna lyckades inte producera ens en dagordning trots långa förberedelser och en månad av intensivt förhandlingsarbete. NPT hamnade i en krasch.
Detta blev bekräftelsen på att kärnvapenfrågan igen blivit en brännande politisk fråga och att vapnen åter blivit ett hot. Inte på samma sätt som för 20 år sedan, med hot om nukleär vinter och risken för en ny kärnvapenkapplöpning.
Däremot är risken förmodligen större idag än för 20 år sedan att enstaka kärnvapen kommer till användning, i ett terrordåd mot någon storstad eller i desperation i något av dagens så kallade asymmetriska krig. Även om vapnen är färre idag än för 20 år sedan, sitter betydligt fler personer med fingret på avtryckaren och ännu fler har möjlighet att placera sina fingrar där de inte borde vara.
Krisen i NPT har i grunden tre orsaker.
- Det har inte skett någon överenskommelse om kärnvapennedrustning mellan Ryssland och USA sedan Moskvaavtalet 2002, vilket underminerar hela balansen i NPT. Om de två stater som är konventionellt starkast militärt rustade också insisterar på att de behöver kärnvapen för sin säkerhet, då finns risken att andra, som upplever sig mindre säkra, strävar till samma sak.
- Det finns en tendens hos de fem kärnvapenmakterna att ge en ny politisk och militär roll till kärnvapnen. USA forskar kring mini-kärnvapen och s k earth penetrators, Ryssland utvecklar nya kärnvapenbärare och Storbritannien har nyligen beslutat anslå medel för att modernisera Trident-programmet. Också Frankrike moderniserar aktivt.
- Det sker en spridning. De tre som står utanför NPT har kärnvapen. Nordkorea hävdar att de provsprängt och har tvingat fram en specialöverenskommelse med USA. Iran utmanar IAEA och FN med sina anrikningsprogram och riskerar nu sanktioner. Ickestatliga aktörer, som är beredda att använda terror för att nå sina syften, är i vissa fall idag tillräckligt välorganiserade för att skaffa kärnvapen, genom att stjäla eller köpa. Till skillnad från under kalla krigets dagar, har idag kärnteknologi sålts för vinstsyften.
Det finns bara ett försvar mot kärnvapen – förbud, eliminering och en stark mekanism för att kontrollera efterlevnaden. Detta är den politiska insikten bakom NPT och alla stater – utan undantag – har ett ansvar för att hålla samman NPT.
Indien, Israel och Pakistan måste avstå från sina kärnvapenprogram och utan villkor ansluta sig till NPT.
Nordkorea och Iran måste uppfylla sina åtaganden i NPT, ge upp sina anrikningsprogram och fullt ut samarbeta med IAEA.
De kärnvapenfria medlemmarna av NATO måste uppfylla sina moraliska åtaganden enligt NPT och ta initiativ till en förändring av NATO:s strategiska koncept. Det nu gällande, som formulerades vid Washingtonmötet 1999 beskriver kärnvapen som väsentliga för NATO:s säkerhet.
De länder som har haft kapacitet och möjlighet att skaffa kärnvapen, men valt att avstå för både sin egen och andras säkerhet måste använda sin moraliska styrka på ett mer övertygande sätt. I den här gruppen finner vi Brasilien, Japan, Kanada, Kazakstan, Libyen, Sverige, Sydafrika, Tyskland och Ukraina.
Länderna i Mellanöstern, den mest laddade av de regioner som är direkt drabbade av kärnvapen, kan ta sitt ansvar och förverkliga den kärnvapenfria zon som det nått enighet om i FN sedan 1980.
Men huvudansvaret ligger hos de officiella kärnvapenmakterna och i synnerhet de två som sitter på de flesta vapnen. Kravlistan på dem är lång på åtgärder som skulle stärka, istället för att försvaga NPT. Låt mig stanna vid tio:
- stopp för all ytterligare forskning och utveckling av kärnvapen
- ratificering av CTBT
- avstå från strategisk ballistisk missilförsvar
- bindande åtaganden att aldrig först använda kärnvapen
- fullfölj åtagandet till fullständig nedrustning i NPT § 6
- bindande löften att aldrig använda kärnvapen mot ickenukleära NPT-medlemmar
- ta alla kärnvapen ur beredskapsläge
- ta hem alla kärnvapen från andras territorier
- gör alla nedrustningsåtaganden oåterkalleliga
- börja förhandla om s k avtal mot förbud mot klyvbart material för vapenändamål, s.k. cut-off treaty
Sverige har ett unikt ansvar och speciella möjligheter att spela en konstruktiv roll i kampen mot kärnvapen. Det går tillbaka till den speciella politiska resa vårt land gjorde. Den politiska och militära eliten var länge övertygad om att Sverige skulle skaffa kärnvapen. Vi hade forskningsreaktorer, kunskap och resurser.
Men genom ett folkligt opinionsarbete växte insikten fram att kärnvapen skulle göra oss mindre säkra, och inte mer. Det mobiliserade en politisk energi som gjorde oss till en tung aktör inom FN, företrädda av Alva Myrdal, Inga Thorsson och Olof Palme. Den kompetens som var avsedd för att bygga kärnvapen ställdes i nedrustningens tjänst och gjorde det politiska arbetet trovärdigt.
Samtidigt har det politiska arbetet och engagemanget i huvudsak varit socialdemokratiskt, vilket jag beklagar. När den borgerliga regeringen tillträdde 1976, bad man dåvarande socialdemokratiska statssekreteraren Inga Thorsson fortsätta arbetet. Med den borgerliga regeringen 1991 avstannade arbetet, men det märktes mindre eftersom nedrustningsarbetet omedelbart efter murens fall inte krävde något större politiskt energitillskott.
Den förra socialdemokratiska regeringen tog två viktiga initiativ. Lena Hjelm Wallén initierade det dynamiska samarbetet med New Agenda Coalition och Anna Lindh tog initiativet till Blix-kommissionen.
Sedan dess har vi gått i väntans tider. Det finns ett pliktskyldigt omnämnande i regeringens utrikesdeklaration från 14 februari, men ännu ingen konkret politik.
Mona Sahlins tydliga omnämnande av kärnvapenfrågorna i sitt linjetal i söndags kan förhoppningsvis inspirera Carl Bildt att ta upp den handske som Blix-kommissionen har kastat.
Där finns många krav som kan omsättas i handling. Och det finns många spännande allianser att skapa för att kunna driva dessa krav.
- Utveckla kontakterna med kretsen av länder som haft tekniken, men frivilligt avstått. Här finns några av NAC-länderna, men också Japan, flera tunga och progressiva NATO-länder och tidigare Sovjetrepubliker. Detta skulle kunna vara en grupp som kan bryta ny mark.
- Fördjupa diskussionen om reform av FN:s säkerhetsråd genom att klargöra att endast länder som uppfyller NPT kan komma ifråga som permanenta medlemmar i ett utvidgat FN:s säkerhetsråd. Det skulle ställa Indien inför ett viktigt val och hjälpa Tyskland till att göra upp med de amerikanska vapen man härbärgerar.
- Klargör för vännerna i EU, som också är ickenukleära NATO-medlemmar, att de har ett moraliskt ansvar att uppfylla sina åtaganden i NPT och därför inte kan bygga sin säkerhetspolitik på kärnvapenavskräckning.
Också mitt eget parti – socialdemokraterna – har ett stort ansvar, framför allt genom att driva frågorna inom den europeiska socialdemokratin. Inte minst några av de gamla kolonialmakterna behöver bearbeta sina imperiedrömmar. Frankrike har lång väg att gå till en modern, realistisk och global syn på kärnvapen. Det brittiska labour är delat i sin syn på Trident, precis som man var i relation till Irak-invasionen.
Här handlar det om att erbjuda solidaritet till en liknande demokratisk resa som vi gjorde för 50 år sedan.
Detta är också frågor som måste hanteras mycket mera offensivt inom Socialistinternationalen.
Men det finns också ett viktigt opinionsbildande ansvar hos såväl partier, som folkrörelser och universitet. Det är att fostra en ny engagerad generation.
De som är födda efter mitten av 1970-talet har inte själva upplevt kalla kriget och det påtagliga kärnvapenhotet. Och eftersom frågan var borta från den allmänpolitiska agendan mellan 1989 och 2005 har vi en generation som behöver hitta sin väg in i detta komplex.
Men vi begår ett misstag om vi tror att det är samma väg som jag själv tog. Även om vapenteknologin är densamma, är den politiska situationen helt annorlunda.
Därför är jag särskilt glad över Utrikespolitiska föreningens engagemang och deltagande i seminariet.
Tack för ordet
.