- Rättvisa är ett av bibelns mest vanliga ord. Skulle vi riva bort alla sidor i Bibeln med ordet rättvisa skulle det helt enkelt inte bli mycket kvar, sa förbundsordföranden Peter Weiderud i sitt anförande vid ett möte om Tro och Politik vid Stadsmissionen i Linköping den 4 september 2010.
- Så fort Jesus öppnade munnen, i Bergspredikan eller i liknelser, återkommer han med en dåres envishet till rättvisa. Skulle vi ta bort rättvisan ur bibeln skulle vi få en bibel som inte längre hänger ihop. Ändå är det vad vi kristna – inte minst i västerlandet – ofta valt att göra. Vi har skapat en bibel med hål.
- Medan privatmoraliska krav på vår nästa gärna får vara absoluta och kompromisslösa har de mera politiska kraven om fred, frihet och rättvisa ofta varit svårare att tala tydligt om.
- Jesus krav utmanar makt och rikedom, även våra egna maktstrukturer.
Anförande av förbundsordförande Peter Weiderud i valrörelsen 2010,
Tro och politik i Stadsmissionen i Linköping 2010-09-04
Rättvisa är ett av bibelns mest vanliga ord. Skulle vi riva bort alla sidor i Bibeln med ordet rättvisa skulle det helt enkelt inte bli mycket kvar.
Vi skulle få riva bort alla profeter i gamla testamentet. Evangelierna skulle bli som såll. Så fort Jesus öppnade munnen – i Bergspredikan eller i liknelser återkommer han med en dåres envishet till rättvisa. Apostlagärningarna och Paulus brev är kryddade med rättvisa och Uppenbarelseboken landar i drömmen om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor.
Skulle vi ta bort rättvisan ur bibeln skulle vi få en bibel som inte längre hänger ihop. Ändå är det vad vi kristna – inte minst i västerlandet – ofta valt att göra. Vi har skapat en bibel med hål.
Medan privatmoraliska krav på vår nästa gärna får vara absoluta och kompromisslösa har de mera politiska kraven om fred, frihet och rättvisa ofta varit svårare att tala tydligt om. De kraven utmanar makt och rikedom, även våra egna maktstrukturer.
Kristi gärning börjar och slutar med den upp och nedvända värdeskalan – att ställa de första sist och de sista först.
Tänk bara på de vise män som i samband med vår frälsares födelse inledde sin resa från dagens Irak. Då, som nu, var det naturligt för de politiska och diplomatiska experterna att leta i maktens korridorer.
Efter att under första delen av sin resa följt stjärnan, blev de när de närmade sig målet så gripna av sin egen rationalitet att de tappade kompassriktningen. Det var liksom självklart att den nyfödde kungen skulle finnas i ett slott.
Efter viss reflektion och andlig vägledning fann de så småningom den nyfödde frälsaren i samhällets marginal, inlindad bland djurfoder i en krubba i ett stall.
Vi slutet av sin gärning väljer judarnas konung att rida in i Jerusalem på en åsna – ett arbetsredskap. Han låter sig förnedras och bespottas, för att till sist avrättas tillsammans med några simpla förbrytare på ett kors.
Och under sin gärning så gav Jesus svaret på den fråga troende och sökare slitit med sedan människans begynnelse: Var kan jag möta Gud? Det är på världens och samhällets botten, som Gud kommer oss till mötes: Vad ni har gjort mot dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort mot mig.
Det är också så vi är kallade att som kristna betrakta den värld och det samhälle vi är satta att verka i. Med den mest utsattes ögon och med hans eller hennes bästa för ögonen.
Vår politiska idé är utopisk. Den utgår från kärleksbudet och Guds gränslösa nåd. Varje människa, oavsett vad hon har utsatts för, oavsett vad hon själv har gjort sig skyldig till har rätt till förlåtelse, till upprättelse och ett värdigt liv. Till rättvisa.
Hur kan vi då som troende omsätta denna utopi i vardagen? Hur kan vi bidra till att politiken kan spegla något av en ny jord där rättfärdighet bor?
När vi befinner oss mitt in en valrörelse, där olika regeringsalternativs förslag jämförs med varandra, kan den kristna visionen om rättvisa synas mer utopisk än någonsin. Vägvalen reduceras till plånboksfrågor och politiken till en marknad. Vilket regeringsalternativ är bäst för mig eller de som står mig närmast?
Som Broderskapsrörelse och bärare av utopin om en jord där rättfärdighet bor har vi ett ansvar att inte ryckas med i valrörelsens marknadslika jämförelse.
Ett politiskt val handlar om vilken typ av samhälle och gemenskap vi vill se i framtiden. Det handlar om ideologi och grundläggande vägval. Det handlar om färdriktning.
Sverige brukar ofta beskrivas som ett av världens mest sekulariserade länder. Det är rätt så tillsvida att kyrkans och religionens maktställning har minskat och att färre människor firar gudstjänst.
Men det innebär inte att svenskarna är mindre troende eller ens mindre religiösa än andra människor. Den viktigaste orsaken till den svenska sekulariseringen är att det svenska samhället inom ramen för det svenska folkhemmet har förmått svara upp mot kristenhetens – och andra religioners - viktigaste utmaning och uppgift – att ta ansvar för samhällets utsatta – utan kyrkan.
Det är visserligen kyrkan som initierat såväl sjukvård, som utbildning och socialvård. Och kyrkorna – idag även moskeer och synagogor – spelar alltjämt en viktig roll för att komplettera och nydana arbetet, vilket inte minst vi ska påminna oss i Stadsmissionens lokaler.
Men jämfört med andra länder, så har samhället tagit ett unikt ansvar för att skapa jämlikhet, trygghet och förutsättningar för ett värdigt liv för alla – inte bara de som föds med guldsked.
Krister Stendahl, tidigare Dean vid Harvarduniversitet och biskop i Stockholm, har beskrivit det sekulära Sverige att på sätt och vis vara det mest kristna landet vi kan föreställa oss, eftersom våra välfärdslösningar har svarat upp mot de frågor som kristna slitit med i århundraden.
Men Sverige, världens modernaste land, förändras. Flera av våra stolta lösningar blir ihåligare. Klyftorna ökar. Vi har gått från fyll sysselsättning till en arbetslöshet på nära tio procent och en ungdomsarbetslöshet på 30 procent.
Allt är inte borgarnas fel. I en globaliserad värld är förändringar ofrånkomliga. Utvecklingen är snabb. Jobb försvinner nya skapas. Lösningar som var perfekta för 20 år sedan, kan idag vara omoderna.
Då krävs det en politik som hela tiden söker nya vägar att skapa ökad jämlikhet och ett värdigt samhälle för alla.
De senaste åren har vi istället haft en regering som medvetet ökat ojämlikheten, klyftorna och orättvisorna. Och det är detta valet handlar om den 19 september. Vilken ideologisk riktning skall vi gå för att möta framtiden?
I en global värld krävs flexibilitet hos både samhället och den enskilda människan. Då finns det två mycket olika politiska vägar att gå.
Den till höger handlar om att öka det ekonomiska trycket på enskilda människor, genom växande löneskillnader och minskad trygghet tvinga fram flexibilitet.
Den till vänster handlar om att hålla ihop samhället, bära förändringarna gemensamt och ge människor trygghet att möta förändringen. Skapa broar mellan gamla och nya jobb. Göra det möjligt att behålla huset, även om jag blir långtidssjuk.
Vägen till höger kan vara en lockande väg för de starka, om man vill sköta sig själv och strunta i andra.
Den till vänster kan värna och utveckla ett människovärdigt samhälle. Ett samhälle där den ekonomiskt och socialt mest utsatte har störst möjlighet till ett värdigt liv.
Här går den grundläggande skillnaden mellan höger och vänster i svensk politik idag. Den borgerliga regeringen ser inte ökade klyftor som ett problem, utan som en del av lösningen.
Därför skär de ner på Komvux och yrkesutbildning - istället för att möta arbetslöshet med utbildning och omskolning. Så växer klyftan mellan dem som har eller inte har arbete.
Därför inför de en stupstock i sjukförsäkringen - istället för att satsa på rehabilitering och trygghet. Så växer klyftan mellan sjuka och friska.
Därför lämnar de stora delar av landet åt sitt öde, istället för att satsa på jobb och utveckling i hela vårt land. Så växer klyftorna inom Sverige.
Därför sänker de skatten med lånade pengar och öppnar upp för gräddfiler i vården. Så växer klyftan i tillgång till en bra vård.
Vi kan inte sudda ut de senaste fyra åren. Men vi kan övertyga väljarna att det är bättre att möta framtiden med ett samhälle som håller ihop och satsar på framtiden, genom investeringar i miljövänliga jobb, genom offensiva satsningar på välfärden, genom att bygga en arbetsmarknadspolitik och försäkringssystem som förmår bära alla svenskar under livets svårigheter.
Ett jämlikt samhälle är bäst för alla – även de rika. I ett jämlikt samhälle lever alla längre. I ett jämlikt samhälle är alla lyckligare. Det har vi Broderskapare vetat länge. Nu finns det också empiriskt stöd för denna utopi i modern forskning.
En annan konsekvens av globalisering är att religionen har kommit tillbaka på den politiska arenan. Det är en utveckling som kan vara på både gott och ont.
Det moderna västerlandets försök att under 1900-talets modernisering och sekularisering begränsa religion till att enbart vara något privat, var möjligen välvilligt men inte särskilt genomtänkt.
Det finns delar i religion som är privat – mina personliga andliga upplevelser t ex. Men religion är också uttryck för kulturell identitet och radikal etik. Och detta är frågor som bara kan förstås i mänsklig gemenskap och därför självklart är politiska.
Titta bara på vad som hände i Schweiz för några månader sedan när 57 procent av landets befolkning beslöt att förbjuda byggandet av minareter.
Det intressanta var dock att i de kantoner där det bor många muslimer, var befolkningen mer tolerant. Det var främst i de konservativa alpkantonerna, där det inte bor några muslimer och där det inte behövs några minareter, som intoleransen var störst.
Det var det okända som skrämde och fick befolkningen att uttrycka religionsfriheten i den typen av termer som vi tidigare främst hört från Saudiarabien. Skillnaden här var att Schweiz till skillnaden från Saudiarabien har anslutit sig till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och nu kommer att tvingas välja – tillåt minareter eller kliv av från det europeiska regelsystemet för mänskliga rättigheter som vi gemensamt byggde upp efter erfarenheterna från nazismens härjningar innan och under Andra världskriget.
Liknande diskussioner kommer att föras med Belgien och Frankrike efter deras parlamentsbeslut om att kriminalisera täckande muslimsk klädsel. Bland de etablerade partierna i Sverige är det Folkpartiet – den tidigare bäraren av den svenska religionsfrihetsdebatten – som vill börja skära bort vissa bitar i mänskliga rättigheternas tårta.
Religion blir allt mer politiskt. I takt med att 1900-talets bärande sekulära ideologier – både den individorienterade liberalismen och den kollektiva socialismen – tappat i tolkningskraft, har religionen blivit mer synlig, så även i den svenska vardagen.
När suget efter etiska perspektiv på politik och religionens inflytande på politik missbrukas kan religionen bli ett politiskt gift.
Politiserad religiös fundamentalism kan bidra till att förenklat dela upp en komplex värld i onda och goda, göra tillvaron mer svart-vit och därigenom till och med legitimera våld och maktpolitik.
Allra tydligast blir detta när politiska ledare säger sig företräda en syn där gudomlig rätt, i deras egen tolkning, anses stå över demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter. Vi ser skrämmande exempel från i princip alla religioner i dagens värld.
Men vi ser också motsatsen. När religionen lyfter fram grundläggande värdefrågor, som fred, förståelse och rättvisa samt inklusivt öppnar för förståelse också av andra trosriktningar, blir den ett viktigt och fördjupande komplement till politiken i en komplex värld.
Det kanske tydligaste exemplet på detta är kyrkornas roll i sannings och försoningsarbetet i Sydafrika. Där har religionen bidragit med redskap som de politiska strukturerna normalt saknar.
Skillnaden mellan en konstruktiv och destruktiv roll för religionen i relation till samhället kan beskrivas som två olika sätt att förhålla sig till sanning.
Antingen ser vi sanningen som något exklusivt som vi själva erövrat och ängsligt vill skydda mot alla utmaningar. Det ger en fundamentalism som undviker dialog med oliktänkande och ser det annorlunda som ett hot. Vi sätter oss själva i Guds ställe och sluter oss.
Eller så ser vi sanningen som något bara Gud äger till fullo. Vår uppgift är att söka. Då blir dialog också med andra religioner och oliktänkande en tillgång.
Religionens ökade betydelse är ett tydligt resultat av globalisering och samhällets växande komplexitet. Det gör att polariseringen mellan öppen och en sluten hållning kommer att växa. En polarisering mellan en religiös höger och en religiös vänster.
Mitt i denna komplexitet behöver vi ta vårt ansvar, be om vägledning och söka ta vara på de fantastiska möjligheter som ett ökat intresse för religion och andlighet erbjuder.
Eller uttryckt med hjälp av Britt G Hallqvist och Johannes Kirkegaard i svensk psalm 90.
Blott i det öppna har du en möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.
Leva i världen omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet.
Blott i det öppna ligger din möjlighet.