Avslutningstal av Peter Weiderud

 
 
Avslutningstal av förbundsordförande Peter Weiderud vid Broderskapskongressen 2007 på Ädelfors folkhögskola

 

Kära vänner
Broderskapare,

Vi har haft en fantastisk kongress.

Vi har behandlat 40 motioner - ett levande uttryck för den folkrörelse vi är.

Vi har tagit det historiska steget att låta Broderskapsrörelsen också bli en hemvist för människor av annan tro än den kristna. Och vi klarade att fatta detta beslut enhälligt.

Trots meningsskiljaktigheter har vi än en gång visat att vi i Broderskapsrörelsen klarar av att lyssna till varandra och samlas när det verkligen gäller.

Vi har valt en stark styrelse, som ska leda vår rörelse under en mandatperiod som rymmer många avgörande uppgifter inför framtiden.

• Ett partirådslag som ska övertyga väljarna att socialdemokratin är lika relevant, lika levande och lika statsbärande i kunskapssamhället som i industrisamhället.

• Tre år av opposition, som inte får slösas på resignerat gnäll, utan ska vara ett konstruktivt försvar av välfärdssamhället och kreativt politiska sökande om ger hopp om förändring för de människor som tror på ett jämlikt samhälle och en rättvis värld.

• Ett EU-val, där vårt parti för första gången har möjlighet att övertyga väljarna om att EU kan bli ett vänsterprojekt.

I dessa avgörande skeden för vårt parti ska Broderskapsrörelsen vara den kärleksfulla kritiker eller sten i skon, som vår partiordförande i fredags sa att hon och partiet behöver.

Broderskapsrörelsen har inget egenvärde. Vi finns därför att vi har en central uppgift i svensk politik. Vi är en integrerad del av det socialdemokratiska arbetarepartiet. Vår uppgift är att verka i vårt parti att hjälpa partiet in i framtiden.

I det arbetet måste vi fokusera på det som är Broderskapsrörelsens viktigaste tillgångar i relation till vart parti. Fokusera på de perspektiv där vi kan tillföra partiet ny styrka.

I en tid när globaliseringen lockar till ängslan och slutenhet, ska vi vara internationalisterna som visar på gränsöverskridandets möjligheter.

I en tid när klimatförändringar inger oro och resignation ska vi likt kyrkofadern Augustinus visa att ”Hoppet har två sköna döttrar. De heter ilska och mod; ilska över att saker och ting är som de är, och mod att se till att de inte förblir som de är.”

I en tid när kultur och religion tränger sig på och utmanar det invanda ska vi visa att skiljelinjen inte går mellan utan inom varje religion. Brytningen finns mellan det öppna sanningssökande och det ängsliga självpåtagna sanningsförvaltande som tror sig kunna dela upp Guds folk i renläriga och irrläror.

Vaclav Havel, agnostikern som jag citerade i mitt öppningsanförande, har sagt att ett av 1900-talets stora bekymmer var att vi i skapandet av det rationella samhället kom att utestänga gud.

För vad, menade han, ska människan korrigera sig mot om hon endast är utlämnad till sig själv och sin egen rationalitet? Vad händer när rationaliteten inte längre bär?

Religionen har alltid, när den fungerar som den ska, fungerat som ett samhälleligt korrektiv. Ett politiskt redskap som hjälpt människor att höja blicken och ta ut kompassriktningen i de riktigt avgörande framtidsfrågorna.

Ett av de bästa exemplen på en människa som med hela sin person visat detta är Sydafrikas förste demokratisk valde president Nelson Mandela.

Det är ingen tillfällighet att Mona beskrev sitt möte med honom som en religiös upplevelse. Det sägs att denne metodist aldrig missade en söndagsgudstjänst under sina 27 år i apartheidregimens fängelser.

Detta spelade förmodligen den alldeles avgörande rollen för att han kunde komma ut ur cellen med en plan för försoning istället för hämnd.

Det var två människor som främst gjorde sannings- och försoningsarbetet i Sydafrika möjligt. En djupt troende president och en politisk mycket driven anglikansk ärkebiskop – Desmond Tutu.

Trons samspel med politik kan få politiken att växa så att självaste stjärnorna ler.

Men den kan också öppna de mörkaste avgrunder. Och återigen. Skiljelinjen går inte mellan utan inom religionerna. Den kristna högern i USA har ett avgörande ansvar både för landets krigföring i Irak och för dess tilltagande militarisering. Den ryska ortodoxa kyrkan är en viktig näringskälla till den växande ryska nationalismen.

Som kristna socialdemokrater ska vi undvika att kasta sten i glashus, men använda vår kompetens att kritisera och vaccinera mot religionens destruktiva roll i politiska skeenden,

Just därför är kongressens beslut om att ge hemvist för de människor av annan tro som så önskar så viktigt. Vi kan bli trovärdiga och lyssnade till.


Broderskapare,

När vi kommer hem börjar vårt viktiga arbete med partiets rådslag.

Vi ska vara aktiva på alla nivåer – i stadsdelsföreningar, arbetarekommuner, partidistrikt och nationellt. Vi ska bidra på alla fyra huvudområden – jobb, välfärd, internationellt och klimat.

Som våra systerorganisationer nämnde har vi talat oss samman i de fyra sidoorganisationerna för att på nationell nivå bli så konstruktiva och kraftfulla som möjligt. Vi kommer att ha fyra gemensamma grupper där var och en av oss känner ett speciellt ansvar för ett arbetsområde. Broderskapsrörelsen tar det speciella ansvaret för det internationella rådslaget.

Dessa grupper kommer att skilja sig från partiets formellt mer representativa grupper, genom att primärt vara sammansatta utifrån kombinationen kompetens, engagemang och vilja att tänka nytt. Partiet måste vara försiktigare. Som kärleksfulla kritiker har ett ansvar att försöka vara lite modigare.

Låt mig på vart och ett av de fyra områdena ge något exempel vad vi kanske kan tillföra.


1. Jobbpolitiken
För 25 år sedan gick Maskinverken i Arboga i konkurs och min styvfar blev arbetslös. Som 58-årig svetsare var det inte enkelt att hitta ett nytt jobb i strukturomvandlingarnas Bergslagen.

Med hjälp av Metalls a-kassa var hans försörjning tryggad tills han kunde växla över till förtidspension och värdigt gå i mål efter en lång karriär.

15 år senare drabbades min bror av Volvo Aeros flytt till Trollhättan. Här blev a-kassan några månaders inkomstförsäkring innan han fick nytt jobb på Volvo i Köping.

De här erfarenheterna gjorde att jag med stor energi kunde försvara den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken, med värnande av a-kassenivåerna i valrörelsen. Trygghet i förändring handlar om värdighet i vår civilisation.

P g a valutgången blev jag själv arbetslös den 6 oktober 2006. Den arbetsförmedling och den politik jag mötte var den som hade räddat min far för 25 år sedan. Problemet var bara att min situation inte var samma som min fars. Samhället har förändrats, men det hade inte arbetslöshetsförsäkringen.

Mitt behov var att omedelbart komma i arbete. Arbetsförmedlingens aktiva åtgärder låg nio-tio månader framåt i tiden, när min tänkta a-kassa skulle börja sina. Man såg inte på a-kassan som en försäkring, utan som en försörjningsåtgärd.

Problemet var att jag på sommaren hade återvänt till Sverige efter att ha jobbat utomlands och min gamla a-kassa SKTF inte tagit emot mig. Min huvudinriktning var att starta eget företag och jag skulle ha haft stor glädje av korta kurser i bokföring, marknadsföring eller andra områden som jag behövde utveckla. Men för arbetsförmedlingen var starta eget något som man tar till först när allt annat har misslyckats, vid slutet av a-kassaperioden.

Det var smärtsamt att upptäcka att den arbetslöshetsförsäkring jag betalat till i mer än 20 år och försvarat i fjolårets valrörelse var värdelös när jag själv behövt den.

Och jag är inte unik. Vår försäkring är inte byggd för den nya tjänsteekonomin – där människor jobbar mer flexibelt, växlar mellan utbildning och jobb, har perioder utomlands och p.g.a. kostnadsläget kan behöva en kraftfullare försäkring, men för en kortare tid. Och en arbetsförmedling som anpassar systemet till individen istället för tvärtom.

Detta är en av förklaringarna varför vårt valbudskap, som gick så bra i Norrbotten och på industriorter, inte bar i storstadsområdena, framför allt i Stockholm.

Därmed hade vår politik tappat en av de grundstenar som formulerades med Per-Albins folkhemsvision – en politik för hela samhället och hela folket. När en grupps intressen ställs mot en annan, blir det självklart de som är mest utsatta som förlorar.

Därför blir det en dyrköpt erfarenhet för oss att vi inte tidigare förmått modernisera och utveckla arbetsmarknadspolitiken. Nu river alliansen sönder också det vi ville värna.

Därför ska vårt budskap till partiet vara inte bara att återställa och försvara det vi byggt upp, utan modernisera och utveckla försäkringen att fungera både för den gamla och för den nya ekonomin.

En a-kassa och en arbetsmarknadspolitik för hela folket och hela samhället.


2. Välfärd
För att klara att formulera en politik för hela folket och hela samhället måste tre perspektiv ständigt leva och brytas mot varandra. Idéperspektivet – om det jämlika samhället och den rättvisa världen. Intresseperspektivet – om att företräda dem som ska kräva rättvisa. Och förvaltandet av makt och ansvar. När dessa tre befruktar varandra på ett positivt sätt, är vi oslagbara.

En viktig skillnad mellan dagens situation och uppbyggnaden av folkhemmet är att arbetarrörelsen som intresseorganisation inte självklart företräder de mest utsatta.

De nya svenskarna. Ungdomar som ännu inte har fått fäste på arbetsmarknaden. Småföretagare. Äldre som har haft svag pension.

Broderskapsrörelsen är till skillnad från partiet i stort primärt en idérörelse. Vår ingång i politiken utgår från Kristi ord i Matteus - vad ni har gjort mot dessa minsta, det har ni gjort mot mig.

Det perspektivet blir allt viktigare för att hitta lösningar om en fungerande välfärd för dem som har de största behoven.

Vi har i den här kongressen tagit det oerhört viktiga principbeslutet att öppna Broderskapsrörelsen för en grupp som rymmer många som inte är företrädda – människor av annan tro än kristen.

Vi har också fattat viktiga principbeslut att också gömda asylsökande ska ha rätt till akutsjukvård. En rörelse som är vägledd av liknelsen om den barmhärtige samariten kan och ska inte göra något annat.

Självklart måste vi bygga på den principen med trovärdiga resonemang om hur detta skall betalas. Om vi bara slarvigt förutsätter att det får någon annan göra, kan vi framstå som om vi inte läst hela texten.

Men den grundläggande principen om att se på samhället med de mest utsattas glasögon är oerhört viktig för att komma rätt i förnyelsen av välfärden.


3. Internationellt
Jag nämnde i mitt inledningstal att den avgörande skillnaden mellan höger och vänster i utrikespolitiken avspeglas i synen på fattigdom och folkrätt.

Högern ser fattigdom som något nödvändigt ont, medan vänstern är grundad på utmaningen att bekämpa den.

Högern tycker folkrätt är bra, så länge det inte utmanar den mäktige på ett sätt som gör det politiska priset för kännbart. För vänstern är folkrätten den utsattes viktigaste vän och ett uttryck för civilisation.

Det här är inte bara de områden vi måste värna i de förändringar som alliansen nu genomför. Det är därför naturligt att det är just de två områdena som vi gjort uttalanden om från kongressen.

Det här är också de områdena där vi kan koppla ett politiskt grepp på regeringen. Men det kräver en betydligt mer alert opposition än vad vi sett hittills.

Vi har en unik situation så till vida att alla de ledande företrädare som burit ansvar för utrikes- och biståndspolitiken under de gångna tolv regeringsåren inte återfinns i riksdagen eller i partiets ledningsfunktioner.

Vid valförlusten 1991 var läget ett helt annat. Då gick alla ledande företrädare direkt in i en oppositionsroll och kompetensen och engagemanget kunde komma till uttryck.

Detta ställer speciella krav framför allt på de delar av arbetarrörelsen som förenar kompetens och engagemang i utrikespolitiken. Jag tänker inte minst på Broderskapsrörelsen och Palmecentret. Vi måste här ta ett större ansvar.


4. Klimat
I sin rapport i februari konstaterade FN:s klimatpanel att de senaste femtio årens globala uppvärmning till 90 procent beror på mänsklig påverkan. Medeltemperaturen vid jordytan kommer att stiga med 2-4,5 grader till nästa sekelskifte, kanske rentav med så mycket som 6 grader.

Läget är uppfordrande. För att klara 2-gradersnivån, som enligt forskarna är den gräns vid vilket klimatet riskerar att tippa, måste utsläppen till år 2100 minska till i snitt 2 ton per år och världsmedborgare – samma nivå som Indien och Afrika har idag, mätt som utsläpp per person.

Det innebär enorma förändringar för alla i-länder: USA måste ner från dagens 22 ton per person och år, EU från 8 och Sverige från ca 6 ton utsläpp per person och år. För att åstadkomma detta krävs en revolution vad gäller både teknik och livsstil.

Klimatfrågan i grunden är en social, ekonomisk och politisk fråga. Den handlar om kampen för rättvisa i världen. Om utjämning mellan rik och fattig, om solidaritet. Om fundamentala mänskliga rättigheter till vatten, mat, om hälsa, välfärd och ett gott liv. Om fred!


Idag tar USA men även EU orimligt ”stor plats”. En amerikan bidrar i snitt 10-15 gånger mer till den globala uppvärmningen än en genomsnittsafrikan. Ändå drabbas Afrika ofantligt mycket värre med knallhetta och torka eller extrem nederbörd och översvämningar samt ökning av tropiska sjukdomar.

Den stora huvudvärken är transportsektorn där utsläppen fortsätter att öka. Enstaka projekt för att främja hållbart resande och satsningar på alternativa drivmedel räcker inte så länge trafikvolymerna samtidigt växer. Varje månad etableras nya köpcentra som i princip förutsätter att vi konsumenter tar oss dit per bil. Och alltjämt uppförs nya bostadsområden och näringsverksamheter utan att man i god tid planerar för att garanterat kunna försörja dem med klimatvänlig kollektivtrafik.

Slutsatsen är uppenbar: Klimatfrågan måste ges högsta prioritet i samhällsplaneringen. Många företag är redo att tänka nytt – men vilken beredskap har vi politiker? Vårt agerande är avgörande både för samhällsplanering och för enskilda människors vardagsbeslut

Personligt ansvarstagande.
Avstående i solidaritet med andra.
Långsiktighet.

Detta är klassiska grenar för Broderskapsrörelsen. Vi behöver upp på banan igen i klimatfrågan.


Broderskapare,

Alliansen lyckades förra året övertyga väljarna att den inte tänkte äventyra den svenska modellen. Det räckte, framför allt för de som lever ganska bra liv, men upplever socialdemokratin som förstelnad av långt maktinnehav. Här stod alliansen för något nytt.

Det är samma taktik som Bush försökte i USA. Han talade om medkännande konservatism i valet. Men när han blivit valt fanns endast råkonservatism och en högerpolitik som vidgar klyftorna, både i landet och i världen.

Ett kortsiktigt gynnande av de redan välbeställda, på bekostnad av utsatta grupper och framtidens generationer. Vi känner igen mönstret från det svenska högerexperimentet i början av 1990-talet och vi ser samma mönster träda fram redan efter ett år med regeringen Reinfeldt.

Under fernissan av de nya moderaterna finns samma gamla höger som varit socialdemokratins huvudmotståndare ända sedan demokratin började ta form i vårt land. Högerns meritlista i riksdagen de senaste 90 åren är en konsekvent kamp mot sociala reformer, mot demokrati och mänskliga rättigheter och mot möjligheterna till ett värdigt liv för de som är mest utsatta i vårt samhälle.

Låt mig bara ta några exempel:
Mot allmän olycksförsäkring i arbetet år 1916
Mot allmän och lika rösträtt år 1918
Mot 8 timmars arbetsdag år 1919
Mot dödsstraffets avskaffande år 1919
Mot kvinnlig rösträtt år 1921
Mot allmänna folkskolan år 1927
Mot statsstöd till sjukkassan år 1931
Mot beredskapsarbeten år 1933
Mot statsstöd till a-kassorna år 1934
Mot två veckors semester år 1938
Mot sänkt rösträttsålder år 1941
Mot fria skolmåltider år 1946
Mot allmän sjukförsäkring år 1946
Mot allmänna barnbidraget år 1947
Mot arbetsskyddslagen år 1948
Mot tre veckors semester år 1951
Mot fri sjukvård år 1953
Mot ATP år 1959
Mot fyra veckors semester år 1963
Mot 40-timmarsvecka år 1970
Mot Lagen om anställningsskydd år 1973
Mot fem veckors semester år 1976

Den nya högern är den gamla högern i ny dräkt. Likt vargen i berättelsen om Rödluvan finns de stora ögonen, öronen och tänderna kvar. Vår uppgift är att driva en konsekvent opposition och tydligt peka på de grundläggande ideologiska skillnaderna.

Vår ambition ska inte bara vara att återta regeringsmakten 2010. Det kan vi klara enbart med hjälp av alliansen misslyckande.

Vår ambition är att återta den statsbärande roll vi hade i industrisamhället också i dagens och morgondagens kunskaps- och tjänstesamhälle.

Därför ska siktet redan nu vara inställt på att vinna valet 2014, så att vi tar 2010 hungriga och på uppåtgående.

Vi ska göra det fyllda av optimism. Inte för att vi gläds åt opinionsmätningar. Vår optimism går på djupet och handlar om det ansvar vi känner för människor runt omkring oss.

Nu mina vänner är det dags att åka hem och kavla upp ärmarna.

Än en gång,
Tack för att ni finns
Och tack för att vi får jobba tillsammans.