"Berit Andnors hållning tragisk"

Barn- och familjeminister Berit Andnors hållning att det är mot barnens intresse att individualisera föräldraförsäkringen är närmast tragisk. Att växa upp i ett ojämställt hem och inte få likvärdig kontakt med båda föräldrarna kan knappast gynna barnen. Berit Andnor anser att barn skulle börja på daghem i mycket ålder om papporna tar ansvar för dem. Detta synsätt uppvisar en fördomsfull, nästan uppgiven, syn på män. Det skriver ordförandena i socialdemokaternas samtliga fyra sidoorganisationer, Ardalan Shekarabi, SSU, Anna Berger Kettner, Broderskapsrörelsen, Nalin Pekgul, S-kvinnor och Eric Sundström, S-studenter, inför partiets extrakongress i helgen.
 

Sedan partikongressen 2001 är socialdemokraterna ett feministiskt parti. Det innebär att vi är medvetna om den ordning som tar sitt uttryck i att kvinnor är underordnade män i samhället och att vi vill upphäva denna ordning. För att feminismen i partiprogrammet inte bara ska bli tomma ord krävs att partiet självt och hela den socialdemokratiska politiken genomsyras av en insikt om samhällets könsmaktsordning. Det innebär också att vi måste våga vara kritiska även mot det som socialdemokratin själv har skapat. Trots insikten om att kvinnor som grupp är underordnade på alla områden i samhället går förändringarna långsamt. I hemmen, arbetslivet och i politiken dröjer sig ojämlikheten kvar.

Vid samma partikongress tog vårt parti också tydligt ställning för barnens rättigheter. I partiprogrammet skrevs in att vårt parti kämpar för ett barnvänligt samhälle. I debatten om föräldraförsäkringens utformning har barn- och familjeministern tagit positionen att föräldraförsäkringen främst ska ses mot bakgrund av barnens bästa inte som ett verktyg för att skapa ett mer jämställt samhälle. Vi håller självklart med. Barnets bästa måste alltid komma i första rummet. Kommer detta bästa i strid med vuxnas behov får de vuxna maka på sig.

När det gäller föräldraförsäkringen ser vi däremot ingen konflikt mellan dessa två mål. Det kan knappast ligga i barnens intresse att inte få likvärdig kontakt med båda sina föräldrar och att växa upp i ett ojämställt hem. En ny offensiv krävs för att värna barnens bästa och komma till rätta med ojämnställdheten och därför är Berit Andnors hållning närmast tragisk.

Det finns många goda argument i vuxenperspektivet för en mer jämställd ordning i föräldraskapet där en individualisering av föräldraförsäkringen är ett viktigt verktyg. Det svenska arbetslivet karaktäriseras av stor ojämlikhet mellan könen – kvinnor har lägre lön och saknar männens möjligheter att nå chefspositioner, trots att kvinnor generellt är bättre utbildade. Mycket av detta beror på att 80-85 procent av föräldraledigheten utnyttjas idag av kvinnor. Det här gör kvinnor till en mer osäker arbetskraft för arbetsgivaren. Arbetsgivare räknar med att kvinnor kommer att vara borta mer från arbetet och svarar med att erbjuda mindre kvalificerade arbetsuppgifter och lägre lön.
Det finns flera orsaker till att föräldraförsäkringen utnyttjas starkt ojämlikt. Mycket har med attityder att göra. Dessa kommer inte att ändras i en handvändning. Men politiska beslut kan på sikt förändra de strukturer som ligger bakom att förlegade könsroller och tankemönster stärks och lever kvar.
Vi menar att det är alldeles klart att jämställdheten mellan vuxna kräver förändringar i denna fråga. Mot detta verkar inte heller familjministern argumentera. I den här artikeln vill vi därför utforska och ställa frågor till argumentet att det är mot barnens intresse att förändra föräldraförsäkringen.
Tanken att det är tveksamt att dela vården av mycket små barn underbyggs ofta av argumentet att små barn behöver anknyta till endast en person. Det påståendet kräver förtydligande i åtminstone två riktningar:
För det första. De erfarenheter man ofta hänvisar till jämför knappast barns förmåga att knyta an till en vuxen med förmågan att knyta an till två vuxna som gemensamt tar ansvar för barnet. Istället ställs alternativet av en stabil vuxenkontakt mot situationer där barn haft ett flertal, inte på samma sätt känslomässigt engagerade, vuxna vårdare.
För det andra betyder slutsatsen att barn har förmåga till endast en enastående vuxenrelation i tidig ålder att det absolut överväldigande flertalet av barn i världshistorien haft fel förutsättningar. En mamma som kan ägna kraft och tid enbart åt vård av det senaste spädbarnet i drygt ett år efter födseln är en ovanlig mänsklig situation. I nästan alla tider och kulturer har barn vårdats och fostrats av mamman och någon annan. Kanske inte så ofta pappan – där skymtar patriarkatets strukturer igen, men av någon annan vuxen, ofta kanske en mor- eller farförälder eller ett äldre syskon. Man skulle mycket väl kunna hävda att det för människan mest naturliga är att små barn tas om hand av och knyter an till några närstående vuxna som samarbetar nära.

Barn- och familjeministerns menar också att barn skulle börja på dagis i mycket tidig ålder om papporna tar ansvar för dem. Detta påstående är lika dåligt underbyggt som alla farhågor om att barn skulle gå betydligt längre dagar på dagis när maxtaxan infördes. Med facit i hand vet vi att så blev det inte. Ett sådant synsätt uppvisar en fördomsfull, nästan uppgiven, syn på män.

Svenska föräldrar, mammor som pappor, vill inte slippa ta ansvar för sina barn. Vi litar på deras vilja att se till sina barns bästa – men inser samtidigt att regelsystem och traditionella könsmönster begränsar deras val.
Att ta barnets intresse på allvar, att ställa barnet i absolut första rummet kräver att man sätter sig in i barnets verklighet och ställer några frågor:
Kan man verkligen säga att det är i barnets intresse att vara beroende av en enda vuxen, med vilken man byggt all trygghet och allt förtroendefullt samspel under den första tiden? Vad händer om denna enda måste ”svika” under en period? Om hon eller han blir sjuk? Om hon eller han har förpliktande ansvar för någon annan som måste få hennes eller hans närvaro och uppmärksamhet – ett syskon, en gammal människa? Är det mot barnets intresse att ha två vuxna att luta sig mot och knyta an till? Är den basen inte snarare starkare än den som bygger helt på en enda människas möjligheter och förmåga?
Vi vet också idag, genom aktuell forskning, att familjer där båda föräldrarna delat mer lika på föräldraledigheten har stabilare strukturer. Separationer och skilsmässor är helt enkelt ovanligare i familjer där båda föräldrarna varit hemma under spädbarnstiden. Hur kan det vara mot barnets intresse att skapa strukturer som gynnar denna stabilitet?
Barn är dessutom, som alla människor, av två kön. Vi vet att hela deras liv kommer att präglas oerhört starkt av detta. Hur kan det vara i små flickors intresse att tidigt lära sig att kvinnor passar för omvårdnad, men kanske helst inte ska ta ansvar utanför hemmet och den lilla världen? Hur gynnas små pojkar av att se att män duger sämre till att ta hand om barn och att bygga starka och hållbara relationer?

Barnen är viktigast. Deras behov ska gå före vuxnas om dessa står i konflikt med varandra. Självklart är det fullständigt oacceptabelt att ha former för föräldraförsäkringen som inte tar barns bästa på största allvar. Det är just därför vi måste se till så att pappornas andel av föräldraledigheten ökar drastiskt. Det är just för barnens skull det måste hända någonting nu!


Ardalan Shekarabi, ordförande i SSU
Anna Berger Kettner, ordförande i Broderskap
Nalin Pekgul, ordförande i s-kvinnor
Eric Sundström, ordförande i s-studenter


Artikeln publicerades i DN den 15 april 2004