Bilden av Sverige försvagas

"Subtila skillnader mellan den gamla och den nya regeringens biståndsbudget kan få långtgående konsekvenser. Bland annat riskerar man att få en militarisering av biståndet, skriver Urban Ahlin och Peter Weiderud."

 Med regeringens budgetproposition överger Sverige i praktiken enprocentmålet. Nivån sägs ligga fast, men genom att ge biståndet ett nytt innehåll blir det för första gången sedan budgetsaneringen inga nya pengar till fattigdomsbekämpning. Världens fattiga får stå tillbaka för exportkrediter och svenskt riskkapital.

Huvuddelen av den svenska biståndsbudgeten för 2007 följer den tidigare regeringen politik. Analysen av utvecklingens drivkrafter liksom vikten av kvalitet och effektivitet i biståndet är desamma. Det är heller inte annat att vänta mot bakgrund av att den nya regeringen bara hade en vecka på sig att presentera sin första budget.

De stora skillnaderna är subtila, men kan få långtgående konsekvenser i synnerhet för dem som ytterst är målet för utvecklingssamarbetet - världens fattiga.
En sådan är att avskrivningarna mot biståndsramen ökar kraftigt, främst genom att alliansen till skillnad från den socialdemokratiska regeringen räknar in "bilaterala skuldavskrivningar som baseras på multilaterala avtal om avskrivningen undertecknas av båda parter".

Bakom denna terminologi döljer sig statliga garantier för svenska företags exportkrediter, något som tidigare har finansierats av Exportkreditnämnden. Totalt handlar detta om 1,5 miljarder kronor, eller huvuddelen av den ökning av biståndet som enprocentmålet var tänkt att ge.

Den andra aktiva handling som regeringen gör är att öka kapitalet med 400 miljoner till Swedfund, det statliga riskkapitalbolag som erbjuder finansiering för investeringar i utvecklingsländer och i Östeuropa.

När detta är gjort finns inga pengar kvar, vilket medför att det internationella utvecklingssamarbetet - det vill säga fattigdomsbekämpningen genom Sida, enskilda organisationer och FN - stannar kvar på samma nivå som tidigare.

Det är, vid en internationell jämförelse, fortfarande en hög nivå. Men en trend är bruten, en princip är offrad och bilden av Sverige som internationell aktör försvagas.
Hur allvarligt trendbrottet blir beror dels på hur riksdagen tar emot och behandlar budgetförslaget, dels på hur regeringen följer upp några av de övriga tankegångar som framskymtar i budgetförslaget.

I riksdagen finns - genom de tidigare beskeden från främst folkpartiet och kristdemokraterna - en tydlig majoritet för att värna enprocentmålet och till och med stärka fattigdomsinriktningen. Den närmaste tidens arbete kommer därför att visa hur djupt mittenpartiernas engagemang för enprocentmålet och fattigdomsbekämpningen är.

Det går också att utläsa en ökad betoning på säkerhet och tillväxt, jämfört med den socialdemokratiska prioriteringen av arbete och jämställdhet i fattigdomsbekämpningen. I budgetens förlängning finns därför risken att vi får se fortsatt urholkning.
I avsnittet om säkerhet och utveckling talar regeringen om behovet av ökat bistånd i väpnande konflikter och att förbättra civil-militär samverkan. Samma avsnitt talar också om att "förebygga grogrunder för rekrytering till terrorism".

I detta ligger inte bara en risk för en militarisering av biståndet och en konflikt med de kriterier för bistånd som OECD-länderna enats om.

Den viktigaste avvägningen handlar om att undvika en förändring av det svenska internationella engagemanget från en betoning av att förebygga och hantera konflikters grundläggande orsaker, till mer av sen symtombekämpning.

Här har Sverige, inte minst med vår tydliga folkrättsliga tradition, varit en viktig motpol gentemot andra länder i västvärlden.
Den traditionen har riksdagen nu ett ansvar att värna.


Urban Ahlin
riksdagsledamot, gruppledare för socialdemokraterna i utrikesutskottet

Peter Weiderud
förbundsordförande
Broderskapsrörelsen - Sveriges kristna socialdemokraters förbund
 

Publicerad i UNT 20061115