En kritisk dialog med Hamas är bättre än isolering

En kritisk dialog med Hamas är bättre än isolering 
 
Morot eller piska? Samtal eller bestraffning? Dialog eller isolering? Frågan om hur vi bäst möter en oliktänkande diskuteras allt flitigare i vårt land under senare tid, framför allt i relation till islam och muslimer. Det började med Muhammedkarikatyrerna och fortsatte med förhållandet till den nyvalda palestinska Hamas-regeringen.


Tilltron till bestraffning och isolering på bekostnad av samtal och kritisk dialog med dem som har avvikande uppfattning bryter mot både svensk diplomatisk och demokratisk tradition.

När många andra länder haft nära till att dra in sina ambassadörer vid politiska konflikter, har Sverige envist stått för principen att det är när skillnader finns, som behovet av samtal är som störst.
Dialogen innebär inte att hålla med eller förutsätta att man ska vara överens. Men det kan vara en metod för att klarlägga vissa reella meningsmotsättningar som finns, vad dessa beror på, respektive vad som är missuppfattningar eller fördomar.
Dialogen är en möjlighet att påverka motparten med goda argument. Det är samtidigt en möjlighet för mig själv att växa och utvecklas – att bättre lära känna ett komplext sammanhang, en tidigare okänd bakgrund och därmed bli mer sofistikerad i mitt eget agerande.
Samtidigt får dialogen inte vara naiv. Det är nödvändigt att vara trygg i vem man själv är och veta vilka avgörande värden man står för. Att bli överens om var man är oenig kan vara en av de viktigaste förutsättningarna för en fungerande samexistens och integration.

Dialog innebär att erkänna den andre som motpart, inte att legitimera det han eller hon står för. Därför är det främst den egna kompetensen som sätter gränser för när dialog inte är möjlig. Att inse att man själv inte klarar av en svår dialog är en sak. Att döma ut någon som ovärdig att ens tala med är något helt annat.
Broderskapsrörelsen har uppmanat den svenska regeringen och EU:s utrikesministrar att byta taktik från isolering till kritisk dialog i relation till Hamas.
Den avgörande frågan här, inte bara för Israel och omvärlden, utan främst för sekulära och kristna palestinier, är: Hur kan Hamas utvecklas från en islamistisk befrielseorganisation som använt folkrättsstridigt våld mot civila, till ett ansvarstagande regeringsparti som kan företräda hela det palestinska folket, erkänna Israel, ta avstånd från och motverka terrorverksamhet och ta ansvar för en fredsprocess? EU måste mer genomtänkt än hittills bedöma möjligheterna till framgång med isolering och bestraffning, jämfört med kritisk dialog och samarbete. Man måste också vara klar över att om man väljer piskan, kommer Hamas-regeringen att söka morötter på annat håll.

Av liknande skäl har Broderskapsrörelsen sedan mer än tio år haft goda kontakter med svenska muslimska organisationer. Detta är ett sätt att motverka utanförskap, bidra till integration och vaccinera mot den, i synnerhet efter den 11 september 2001, växande islamofobin i vårt land. Genom vårt arbete har vi fördjupats i insikten om att islam har mycket att tillföra vårt land, inte minst vad gäller andlighet och värderingar.

Denna dialog väcker kritik från vissa grupper av kristna, som ser den egna övertygelsen som så absolut, men samtidigt paradoxalt nog så skör, att man upplever dialog med det annorlunda som ett hot.
En annan kritik kommer från sekulärt håll som ängslas över att diskutera religion kopplat till samhällsfrågor och politik. Här finns en ängslan för att släppa ut religionen ur den privata box som skapats genom upplysningstid, sekularism och modernitet.
Sekularismen har bidragit till omistliga värden i vårt samhälle, inte minst i form av demokrati och mänskliga rättigheter. Men i en alltmer globaliserad värld och ett mer mångkulturellt samhälle räcker det inte längre att betrakta religion som privatsak.

Peter Weiderud
Förbundsordförande Broderskapsrörelsen - Sveriges kristna socialdemokrater

Publicerad iDagen 2006-04-25