Fel att sälja vapen till diktatur

Överenskommelsen mellan Sverige och Saudiarabien om ett fördjupat militärt samarbete har följts av stark politisk kritik mot regeringen och mot försvarsminister Leni Björklund. Inom socialdemokratin har Broderskapsrörelsen formulerat ett starkt kritiskt uttalande. Protester har även hörts från Svenska Freds (Dagen 29/11), från socialdemokratiska och liberala ledarkommentarer samt från enskilda riksdagsledamöter.
Kritikerna menar att Saudiarabiens grova brott mot de mänskliga rättigheterna gör en svensk vapenexport dit både omoralisk och olaglig. Den skulle heller inte vara gynnsam för fredsprocessen i Mellanöstern. Sammantaget finns det bland kritikerna en stark oro för att det restriktiva regelverk som omgärdar svensk vapenexport riskerar att luckras upp.


Svensk vapenexport har på senare år ställts inför allt svårare utmaningar. Utvecklingskostnaderna för nya vapensystem har stigit i höjden och den svenska försvarsmakten håller inte längre svensk krigsmaterielindustri under armarna. Det fördjupade europeiska samarbetet inom krigsmaterielindustrin ställer krav på samordning också när det gäller villkor för vapenexport. Den så kallade krigsmaterielutredningens slutbetänkande (SOU 2005:9) – med centerpartisten Anders Svärd som enmansutredare – föreslog i våras flera åtgärder som om de skulle genomföras innebär en urgröpning av de strikta villkoren för svensk försäljning av vapen till andra länder.

Sverige står därför inför ett vägval. Antingen börjar Sverige föra en mer liberal vapenexportpolitik, som möjliggör en stark och därmed sannolikt växande krigsmaterielindustri. Eller så håller Sverige fast vid sin restriktiva politik, där svensk vapenexport bland annat ska överensstämma med svenska utrikespolitiska hörnstenar, som främjande av fred, demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling. Det är i ljuset av detta vägval som den aktuella frågan om svensk vapenexport till Saudiarabien blir extra kontroversiell.
När försvarsminister Leni Björklund i mitten av november 2005 gästas av en stor officiell delegation från Saudiarabien, ledd av landets vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan bin Abdulaziz Al Saud, är det inte bara besöket i sig och den överenskommelse besöket utmynnade i som väcker oro.
Man kan leva med att prins Khaled och hans delegation fick ett furstligt mottagande och togs emot av såväl kung Carl Gustaf som riksdagens talman Björn von Sydow. Man kan också leva med att prins Khaled i en intervju i Svenska Dagbladet (18/11) uttryckte sin odelade uppskattning över avtalet, och menade att det kunde innebära utbyte av forskning, underrättelseuppgifter och kunskaper om militär träning.
Men det är sorgligt att se Leni Björklund så oförblommerat entusiastisk inför överenskommelsen, och fullständigt tondöv inför den kritik som riktas mot det svensk-saudiska samarbetet och mot en eventuell vapenförsäljning.
Regeringen gör inte fel när den eftersträvar en politisk dialog även med diktaturer. Endast i undantag är isolering och bojkott verkningsfulla utrikespolitiska medel. Saudiarabien spelar en central roll i Mellanösternkonflikten. Dess oljetillgångar och nära samarbete med USA har stor betydelse för världspolitiken. Att genom samtal och överläggningar försöka påverka den saudiarabiska politiken i rätt riktning är därför en viktig uppgift för den svenska regeringen.

Men det finns inget som talar för att ett fördjupat svenskt militärt samarbete med och en omfattande vapenförsäljning till Saudiarabien på något sätt skulle vara positivt för händelseutvecklingen i Mellanöstern eller för de krafter som modigt och ihärdigt arbetar för demokrati i Arabvärlden.
Saudiarabien är i dag otvivelaktigt en av världens mest hårdföra diktaturer och där de mänskliga rättigheterna kränks i förskräckande omfattning. Den politiska repressionen och kvinnoförtrycket kombineras med halshuggningar, spöstraff och stympningar. Ett fördjupat svenskt militärt samarbete med Saudiarabien bidrar till att legitimera förtrycket och innebär ett svek mot det saudiarabiska folket.
En omfattande svensk vapenförsäljning till Saudiarabien gynnar heller inte den politiska utvecklingen i Mellanöstern. Ju mer vapen som säljs till diktaturer och andra stater i området, desto större risk för kapprustning och ökad instabilitet.
Inom ramen för lagen om svensk krigsmaterielexport är vapenexport till Saudiarabien djupt tvivelaktig.
För Sveriges framtid är en framgångsrik högteknologisk industri självklart viktig. Men det finns en anständighetens gräns för vad vi i inrikespolitisk välvilja kan acceptera. Och näringspolitiska skäl får aldrig användas som tillståndsgrund för svensk krigsmaterielexport.

Den restriktiva svenska vapenexportpolitiken ifrågasätts i dag av vapenindustrin och av den politiska högern. Men såväl utrikespolitiska som moraliska skäl talar för att svensk vapenexport även fortsättningsvis bör omgärdas av stark restriktivitet, inte minst krav på efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Därför bör regeringen värna den restriktiva politiken och bestämt avvisa alla planer på svensk vapenexport till Saudiarabien.


Ulf Bjereld
professor i statsvetenskap och förbundsstyrelseledamot för Broderskapsrörelsen.


Publicerad på www.dagen.se 20051216