Förvalta Palmes solidaritet

Förvalta Palmes solidaritet
 
Regeringen måste tydligare ta till vara arvet efter Olof Palmes rakryggade engagemang.
Det är allt för tyst i svensk utrikespolitik, framhåller de förra utrikesministrarna Sten Andersson, Lena Hjelm-Wallén och Broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud i SvD:s Brännpunkt 2006-02-27

 

Det är idag 20 år sedan Olof Palme dog. Hans arv lever fortfarande starkt i stora delar av freds- och arbetarrörelsen, såväl i Sverige som internationellt.

Vi minns honom främst för hans internationella engagemang, där han orädd med stor intellektuell skärpa och integritet kritiserade de starka staternas behandling av de svagare, fattiga staterna. Olof Palmes engagemang kände inga nations- eller religions- eller kulturella gränser. Orättvisor i vår närhet berörde och engagerade lika mycket som de i Sydamerika, Afrika och Asien.

Världen ser annorlunda ut idag än när Olof Palme verkade. Men, förtryck och orättvisor är inte mindre vanliga idag, de har bara antagit nya former och nya ansikten. Gamla terroriststämplar som av ANC och PLO gäller inte längre, och vi har nya stater som hotar freden i världen. Arvet från Olof Palme påminner oss om att alltid leta efter fredliga lösningar ur konflikter och att ständigt ta de svagas parti. Vi måste lika rakryggat som då säga ifrån när vi ser de svaga förtryckas.

En konflikt som är lika aktuell nu som for 20 år sedan är konflikten i Mellanöstern. Trots beskyllningar för att stödja terrorister, fortsatte Olof Palme sin strävan efter fred i Mellanöstern, och bjöd in den terroriststämplade PLO-ordföranden Yasser Arafat för dialog. Palmes logik var enkel. Arafat företräder det palestinska folket, och vi måste tala med företrädaren, även om vi inte håller med om allt han står för. På samma sätt anklagas dagens fredssträvare för att liera sig med terrorister när de protesterar mot indraget bistånd till Palestina efter Hamas valseger.

Det kan aldrig bli fred om vi demoniserar den andre parten. Vi måste vilja dialog och söka förstå den andres argument. Först då kan fredssamtal bli aktuella. Samtidigt måste vi vara tydliga i vårt fördömande av ockupation, förtryck och terrorism. Israel har rätt att skydda sin befolkning, men inte att ockupera eller begå övergrepp på palestinskt område. Palestinierna har rätt att försvara sig mot Israels ockupation, men inte med våld mot civila på israeliskt område.

Vår kritik ska i Olof Palmes anda grundas på folkrätten och följas upp av ett ansvarstagande och engagemang, genom att alltid ta initiativ till samtal. Om parterna i Mellanöstern har svårigheter att hitta forum och fredliga lösningar måste vi ta ansvaret att hjälpa dem på fredens väg.

Arvet från Olof Palme innebär även att veta när det är dags för tyst diplomati och när det är dags att fördöma övergrepp. Han kunde skickligt hantera båda situationerna, och backade inte undan i sin nödvändiga kritik av USA under Vietnamkriget. Olof Palme verkade under det kalla kriget. Det var en tid med stora spänningar och mycket befogad oro för vad politiska missförstånd kunde leda till. Det var oansvarigt för ett militärt alliansfritt land som Sverige att luta för mycket till väst eller öst.

Idag har vi ett politiskt klimat där vi kan förhålla oss kritiska till ockupation, förtryck och orättvisor, både när de begås av demokratier och diktaturer. Vi har dessutom en fördel genom den europeiska gemenskapen där vi tillsammans och med så många redskap kan verka för demokratisering och mänskliga rättigheter.

Men vi behöver bättre leva upp till ambitionerna vi hade med EU-medlemskapet, nämligen att få gehör för våra synpunkter gällande nedrustning, bistånd och solidaritet med tredje världen.

Det internationella engagemanget är inte mindre idag hos svenskarna. Det ser bara annorlunda ut. Svenskarnas massiva demonstrationer mot USA:s invasion av Irak för tre år sen var på samma nivå som Vietnamdemonstrationerna. Detta folkliga engagemang måste åtföljas av ett tydligare politiskt engagemang från regeringens sida. Sverige och EU måste våga uttala tydlig kritik och protestera mot USA:s utrikespolitik i frågor som invasionen av Irak, Guantanamolägret och Abu Ghraibfängelset.

USA:s dominans och ovilja att samarbeta har fått till följd att FN:s legitimitet har underminerats. Under Olof Palmes tid var Sverige en tydlig aktör i FN, och Sveriges insatser uppskattades i det internationella forumet. Genom FN var Olof Palme engagerad i nedrustningsfrågan, som är lika aktuell idag eftersom kärnvapenhotet har förstärkts. Regeringen måste bättre använda den stora trovärdighet som Sverige och socialdemokratin fortfarande har i kampen mot massförstörelsevapen.

Arvet från Palme rymmer en vilja att förändra världen så att den blir än en mer rättvis, fredlig och säker att leva i. Vårt engagemang grundas i en solidaritet med dem som lever under sämre förhållanden än vi, oavsett deras etnicitet, religion eller kultur. Behovet av internationell solidaritet är detsamma idag.

Peter Weiderud
Förbundsordförande, Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen

Sten Andersson
Utrikesminister 1988-1991

Lena Hjelm-Wallén
Utrikesminister 1994-1998

Publicerad i SvD www.svd.se 2006-02-27