Hamas måste erkänna staten Israel

Hamas måste erkänna staten Israel
 
För socialdemokrater, och inte minst de kristna socialdemokraterna, blev Israel det goda exemplet på att idealism, kollektiv samverkan och vetenskaplig framstegstro kunde förenas. Myntet sken från vilket håll det än betraktades, men gradvis växte insikten om att där även fanns ytterligare en sida.

1971 genomförde Broderskapsrörelsen en första studieresa till regionen som även inkluderade besök i de palestinska lägren. Man upptäckte att det också fanns ett annat folk och en annan verklighet.

 

FN hade redan med sina beslut och delningsplanen tagit ställning för tvåstatslösningen. Men det fanns bara en stat Israel, men inget Palestina. PLO talade fortfarande för en sekulär stat med lika rättigheter för alla medborgare oberoende av religion, språk eller annan tillhörighet. Det fanns också en demografisk balans som gjorde att tanken på en stat-två folk inte behövdes ses som allt för utopisk. Efter sexdagarskriget 1967, som likt tidigare och senare krig mot den unga staten Israel startades av arabstaterna, behöll Israel kontrollen av Västbanken, Gaza och Golanhöjderna.
För palestinierna ändrades villkoren från flykt till att också leva under ockupation. Ur ockupationen utvecklades både en tydligare palestinsk identitet och ett mer beslutsamt motstånd. Från Israel utvidgades samtidigt bosättningar i ett mönster som för många bättre stämde överens med ett önskat Stor-Israel.

Ockupationen bäddade tydligare än FN:s delningsplan för tvåstatslösningen. För omvärlden kunde det ses som ”i princip klart”. Israel till israelerna och de ockuperade områdena som Palestina för palestinierna. Camp David, Oslo-avtalet och alla initiativ därefter har också haft den grundläggande logiken – två stater, fred och lösning av delfrågor om Jerusalem som delad stad, de etablerade bosättningarna, flyktingarna från Israel, vattenfrågan, ekonomi med mera Hur går det? Tvivlen växer i takt med år av misslyckanden. Samtidigt finns på såväl israelisk som palestinsk sida tröttheten och rädslan för våldet och bristen på genuin trygghet.

Nu sker en politisk omgruppering och styrkeförhållanden förändras på såväl israelisk som palestinsk sida. Från Likud och från Arbetarpartiet går ledande personer över till det av Sharon nybildade partiet. På den palestinska har Hamas gradvis vunnit politisk terräng och vann nu en överraskande stor seger i parlamentsvalet. Sprickan inom Fatah blir allt tydligare. Vad kommer nu att ske?


Broderskapsrörelsen tar bestämt avstånd från Hamas våldshandlingar mot civila människor i Israel. Omvärlden bör med kraft uppmana Hamas att fortsätta sin ensidiga vapenvila. Hamas bör också erkänna Israels rätt till existens inom 1967 års gränser.


Men kraven på Israel måste vara lika tydliga att på motsvarande sätt erkänna 1967 års gränser, avveckla muren och de folkrättsstridiga bosättningarna och dra sig tillbaka från de ockuperade områdena. Våldshandlingar måste bekämpas på båda sidor. Men de möjligheterna till lösningar och avtal kan inte bortse från den långsiktighet och det historiska bagage som färgar konflikten och styr handlandet. På israelisk sida har sedan statens bildande grannstaternas angrepp och senare självmordsbombarnas terror rest krav på säkerhet som samspelat med territoriella anspråk. Eftergifter och delvisa reträtter har skett samtidigt med nya steg för att befästa och etablera fakta på Västbanken.

På palestinsk sida finns lika långsiktiga perspektiv. Man pekar på hur födelsetal och befolkningsutveckling talar till deras fördel och om Israels beroende av ett USA, vars globala dominans inte heller är evig. I de islamistiska rörelserna, som Hamas, idealiseras dessutom bilden av tidigare muslimska välden där judar, kristna och muslimer levt lugnt tillsammans och fredade. De historiska erfarenheterna och de nationella framtidsföreställningarna finns och kan endast på lång sikt förändras, men en avtalad fred och ömsesidigt erkännande kräver att de överges. Det tog mer än två decennier efter sexdagarskriget innan PLO 1988 uttalade sig för tvåstatslösningen och erkännandet av Israel. Efter ytterligare nära 20 år och Oslo-avtal, Färdplan med mera tycks freden lika avlägsen.


Fungerar modellen – erkännande och sedan fred – i den historiska och politiska situation i vilken parterna befinner sig i? Är alternativet för att lösa ekvationen, med två folk på ett stycke mark, en långsiktig vapenvila som ger tid att visa att en jämbördig israelisk-palestinsk samexistens är möjlig – och där parterna långt senare, och med våldet på tillräckligt avstånd, slutligt avgör formerna.


Ola Johansson
Internationell sekreterare Broderskapsrörelsen.

www.dagen.se 2006-01-31