I betraktarens öga - religion och politik i Mellanöstern

I betraktarens öga - religion och politik i Mellanöstern

- Det uthålliga hyckleri som Västerlandet ägnat sig åt har folken i Mellanöstern länge sett. Det kristna västerlandet har utrotat flera miljoner av Europas judar och vill ändå framstå som de mänskliga rättigheternas försvarare, något som självklart är en välkommen ambition. Det säger Ulf Carmesund, internationell sekreterare i Broderskap, i en artikel om Västs syn på Mellanöstern och relationen mellan religion och politik.

Olika utgångspunkter gör att vi bedömer religion och politik i Mellanöstern olika. Det som för många var demokratiska val i Palestina i januari 2006 innebar att Hamas vann en majoritet av platserna i det palestinska lagstiftande rådet. Carl Bildt kallade de palestinska valen demokratiska. Nu är han utrikesminister, och verkar inte vilja stå vid sitt ord. Sveriges regering har inga officiella kontakter med den politiska majoritet som folket i Palestina valde. Däremot har Sverige kontakter med många andra regeringar i Mellanöster, som t.ex. Saudiarabien och handlar vapen med dem. Saudiarabien är inte känd för sina demokratiska val. Inte heller USA har kontakter med demokratin i Palestina och säljer gärna vapen till Saudiarabien. Det finns flera religiösa partier i Knesset i Israel. En del av dess ledande medlemmar bygger bosättningar på ockuperat område med Uzi i händerna. De bär inte maskingevär för att de är judar utan för att de är ockupanter. De kristna som deltar i Ku Klux Klan gör inte detta - enbart - för att de är kristna, utan de har något annat i kikaren. Muslimer som spränger sig själva i luften i terrorattacker gör det inte för att de är just muslimer, utan för att de är desperata och förmenas framtid.

En lösning på problemet är att vi andra - alla vi trogna och klentrogna i olika religioner - börjar betrakta religioner som ett gytter av konstformer, ungefär som kollektiva litteraturcirklar där poesins icke-regler gäller. Religionerna gestaltar förtätningar i tiden av allmänmänskliga erfarenheter som är svåra, kanske omöjliga att formulera utanför den poesi som religionernas texter, höga rop och tysta böner erbjuder. För alla utan en relation till någon Gud kan det vara svårt att se poesin i den heliga texten. För alla som relaterar till en Gud är det mycket enkelt. Och det är, eller borde vara enkelt att respektera dem som läser poesi eller suckar tungt rakt ut i rymden.

Men inte för alla
Under de senaste veckorna har Sverige sett en bitvis hetsig offentlig debatt om religion och politik, i Sverige såväl som i Mellanöstern. Lars Vilks teckningar är en del i detta samtal. Men den yttrandefrihet Vilks försvarar är tämligen förutsägbar i hans tappning, liksom annan ideologiserad konst. Eftersom hela västerlandet och flera statsmakter försvarar yttrandefrihet är Vilks förevändning inte särskilt väl vald. Vi kan genomskåda friheten när den missbrukas. Hans tilltag andas unken förakt för andras poesi, och han ger sig på en liten ganska försvarslös grupp i Sverige, troende muslimer. Hans tilltag liknar antisemitiska teckningar som hånar judar för att de är judar. Men likheten skall inte överdrivas, det finns viktiga skillnader. Men yttrandefriheten har i Vilks teckningar förfelat ett av sina syften, att ge den svagare rätt att yttra sin mening. Nu beter sig Vilks som om han vore den svagare. Eller menar verkligen Vilks att han är hotad av dem i Sverige och i världen för vilka profeten Muhammad är Guds sändebud? Kanske finns det en världsomspännande muslimsk konspiration mot honom? Den tanken är svår att ta på allvar. Han verkar snarare vilja bli martyr utan Gud. Vilks val av symbol i teckningen prövar inga gränser, men befäster gränser. Hans bilder förstärker den vanliga vanföreställningen att det finns ett motsatsförhållande mellan yttrandefrihet och islam. Efter den 11 september 2001 har andra redan grävt i de diken där Vilks rotar runt.

För arbetarrörelsen och Sveriges kristna är Sveriges historia i Mellanöstern en kluven berättelse. Vi har dels Sten Anderssons bevingade ord på Olivberget i Jerusalem en dag under våren 1988 på trappan utanför Makassed-sjukhuset. Sten Andersson hade sett unga förlamade palestinier som fått ryggrad, händer, ben och armar söndertrasade av glaskulor, gummikulor, dum-dum-kulor, batongslag och annan tortyr - utförd på order från den judiska statens armé. Detta är för djävligt, sa Sten Andersson och Sverige tog en alltmer aktiv roll i arbetet för rätt och fred och för att PLO skulle erkännas som legitim part i en process för fred. Denna linje går tillbaka till ett idogt svenskt politiskt arbete under tidigt 70-tal som resulterade i att Arafat talade i FN 1974.

Många kristna i Sverige stödjer denna linje, och menar att Gud skapat alla människor lika som just människor - judar, kristna, muslimer och alla andra. Alla medborgare skall ha samma mänskliga rättigheter och skyldigheter. Den andra berättelsen i arbetarrörelsen såg en ideal socialism ta form i de kibbutzer som den judiska staten byggde för dess judiska invånare. Det var i bästa fall en naiv socialism med nationell preferens, som bortsåg från att den judiska staten byggdes för judar, och att andra invånare i staten inte behandlades lika. En tredje berättelse bland kristna i Sverige såg Guds hand bakom Israel. Och därmed såg både de naiva socialisterna och de naiva kristna Israel som uppfyllelsen av just sina utopier.

Svenska Israelhjälpen är numer en bortglömd kampanj som pågick under åren 1951 och 1952. Initiativet togs av Carl Albert Andersson, stadsfullmäktiges ordförande i Stockholm och KFs starke man, i samarbete med folkpartisten Waldemar Svensson. Kampanjen hade stöd från Axel Strand på LO, ärkebiskop Yngve Brilioth och en rad ledare för alla frikyrkorna. Ingrid Segerstedt-Wiberg ledde arbetet i Göteborg. Israelhjälpen samlade in pengar som blev 75 trähus i moshaven Kfar Achim i Israel på mark där den palestinska byn Qastina legat. I juli månad 1948 hade dess invånare drivits bort av Givati brigaden inom Israel Defence Force.

Det kristna västerlandet vill vara demokratins försvarare men drev igenom att Palestina skulle delas 1947, mot viljan hos en majoritet av befolkningen i Palestina. Ännu 2006 ignorerar man åter deras vilja, nu uttryckta i demokratiska val. Det finns en överhängande risk att de stora orden gör att vi uppfattas som hycklare och att vi drar löje över oss och våra ideal, som t.ex. demokrati och yttrandefrihet. Hela världen vet att tomma tunnor skramla mest.

Religion kan fungera som gränsöverskridande poesi men kan också utnyttjas till att dra gränser mellan civilisationer. Och politik kan vara arbete för solidaritet, demokrati och alla människors lika värde. Vad människan ser eller inte ser avgörs av betraktarens öga.

ULF CARMESUND
Internationell sekreterare, Broderskap
Doktorand i missionshistoria, Uppsala Universitet

 

 Publicerad till Olof Palmes Internationella Center 2007-10-11