I valtider ökar motståndet mot samerna

I valtider ökar motståndet mot samerna
 
I sin kamp för de svartas rättigheter i USA för 40 år sedan konstaterade baptistpastorn Martin Luther King Jr: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad.”
I de svenska samernas historia finns jämfört med andra urfolk förhållandevis få inslag av brutalt våld och genuin ondska.


Undanträngningen av samer och samiska perspektiv har skett smygande, successivt och inte sällan av ren omedvetenhet. Skolstyrelser, socialnämnder, länsstyrelser, skogsbolag, domstolar, riksdagar, regeringar och många andra har fattat beslut – inte sällan i all välmening – som när de summerats haft förödande inverkan för samisk kultur, samiskt liv och samisk identitet.

Jag fick under FN:s urbefolkningsårtioende 1994–2004 som ordförande i regeringens urbefolkningsdelegation förmånen att bättre lära känna det samiska. För en svensk uppväxt i Bergslagsmiljö var det en fascinerande resa på i hög grad okända marker.
Till en början var det förvirrande att i någon slags myndighetsroll möta samer och få stå till svars för århundraden av förtryck och marginalisering. Jag har alltid sett mig själv som god och politiskt korrekt i rättvisefrågor. Rätt snart insåg jag dock att det var relevant att få stå till svars. Jag som alla andra svenskar dragit nytta av många av dessa beslut, som gett oss svenskar billig energi, råvaror, rekreation och nationell stolthet. Samtidigt som den samiska kuluren trängts tillbaka.

Självklart hade det varit tydligare om vi haft en situation som den efter apartheid i Sydafrika eller den pa Nordirland. Då hade vi med hjälp av domstolar och kommissioner kunnat identifiera förövarna och efter klarläggande av ansvar, kunnat vända blad och gå vidare mot rättvisa, förlåtelse och försoning. Vi har en lättare, men otydligare situation. Vi är befriade från oförsonligt hat och allvarliga MR-kränkningar. Men inte från personligt och kollektivt ansvar och behovet av försoning mellan samer och svenskar.

Den sydafrikanske anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu, som ledde sitt lands Sannings- och Försoningskommission, har konstaterat att försoning är lika mycket en kollektiv som en individuell process. För att individen ska finna försoning krävs en gemenskap som strävar mot och arbetar för försoning. Först då är det möjligt att nå alla de delar som krävs för att verkliga försoning ska bli möjlig – erkännande av ansvar, återupprättelse och gottgörelse – en möjlighet att kunna starta på nytt i en fredlig samexistens.

Samefrågorna har under senare år gjort stora framsteg. Genom sametinget har samerna fått en egen kollektiv röst. Med hjälp av internationellt konventionsarbete, främst inom FN och Europarådet, har både minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter stärkts. Samernas cirkulära utvecklingstänkande, som under århundranden betraktades som fullständigt naivt i relation till majoritetssamhällets linjära, har genom modernismens kris och en ökad insikt om skapelsen begränsningar, kommit att mötas med ny respekt.

I den meningen har vinden vänt för vindarnas folk. I Umeå tingsrätt fick nyligen samebyarna rätt i tvisten om vinterbete. Domen är visserligen överklagad och i Härjedalen är läget fortfarande låst för samebyarna. Men Umedomen indikerar en vindkantring.
Regeringen har också tagit en rad initiativ som på sikt kan stärka samernas situation – gränsdragningskommission, rovdjursutredning och nordisk samekonvention. Viktigast av alla dessa är svensk ratificering av ILO konvention 169.
Den utredning som Sven Heurgren ledde för sju åtta år sedan föreslog en ratificering inom fem år. Jordbruksminister Ann-Christin Nyqvist hade ambitionen att nå en ratificering under innevarande mandatperiod.

Men det politiska motståndet, framför allt i riksdagen och Norrlands inland, har varit för stort. Och när vi närmar oss ett val ökar motståndet. De som ser på samefrågorna som ett nollsummespel är så många fler än den samiska folkspillran.
Och så länge som vi övriga är tysta fortsätter valrörelser att vara perioder då de gamla, snåla och kalla vindarna återvänder.

Peter Weiderud, ordförande i Broderskap och kolumnist i Dagen

Publicerad i Dagen 2006-03-28