Ibland måste det moraliska ansvaret stå högst

En av de frågor som väckte kraftig debatt både under och utanför den socialdemokratiska partikongressen i förra veckan, var vikten av FN-mandat för fredsframtvingande insatser.

I diskussionen har funnits två ytterlighetsståndpunkter. Båda avfärdades av partikongressen.

Bakgrunden till diskussionen är den internationella konsensus som växer fram om det internationella samfundets ansvar för att skydda och värna utsatta civila. Den är ett enormt framsteg jämfört med kalla krigets låsningar, och 1990-talets misslyckande att förebygga och förhindra Folkmordet i Rwanda och massakrer i flertalet inbördeskrig. Huvudansvaret har staterna, men när dessa inte kan, vill eller förmår, måste FN kunna gripa in för att förhindra folkmord eller grova övergrepp av mänskliga rättigheter.

Den ena ståndpunkten har hänvisat till risken för att FN :s Säkerhetsråd kan bli blockerat p g a supermaktsveto. Därför, hävdar man, måste det finnas andra, alternativa beslutsinstanser, som kan gripa in och ta över.

Den andra ståndpunkten har statt stadigt på FN-stadgans våldsförbud, som bara medger två undantag för bruk av militärt våld. Vid självförsvar (artikel 51) och när Säkerhetsrådet på grund av hot mot internationell fred och säkerhet så beslutar (Kapitel VII).

Den första ståndpunkten är så buren av sin aktivism, att den blundar för riskerna med att bryta upp det viktigaste folkrättsliga dokument som världen vilat på sedan Andra världskrigets slut. FN-stadgan har formulerats och tolkats utifrån erfarenheter av två världskrig, ett kallt krig och en kolonial frigörelseprocess. Den bygger på insikten att krig är oerhört allvarligt, och måste regleras mycket strikt.

Den andra ståndpunkten är sa trogen FN-stadgan att den vill säkra att åtminstone inte svenska trupper ska kunna medverka i något som kan anses som folkrättsligt oklart. Inte ens Sveriges riksdag bör ha möjlighet att gå emot ett Säkerhetsrådsveto, oavsett hur situationen ser ut.

Jag haller med om att Sverige av historiska skäl måste stå upp för FN-stadgan. När Kofi Annan, I sin analys av kriget mot Irak beskrev den USA-ledda invasionen som olaglig, kunde han göra det därför att Sveriges stats- och utrikesministrar som få av västliga företrädare hade hävdat samma sak. Om Sverige, och den svenska socialdemokratin, skulle vackla i folkrätten skulle FN försvagas ytterligare.

Det hindrar inte att det finns ett moraliskt dilemma – ett extremt undantagsfall – som vi likväl behöver ha ett politiskt svar på. Situationer kan uppstå där alla möjligheter till förebyggande misslyckats, och det enda som återstår är militär intervention. Alla de kriterier som FN ställt upp för en sådan åtgärd är uppfyllda, med undantag för det legala kriteriet. Det finns länder som utan egna intressen är beredda att också med militära åtgärder förhindra en katastrof, och Säkerhetsrådet trots det blockerar. Vad gör vi då?

I ett sådant läge är det nödvändigt att se detta som ett politiskt och inte ett legalt problem. I det läget bör det politiska och moraliska ansvaret stå över det legala – man måste lyda Gud mer än människor. Är beslutet korrekt kommer den allmänna opinion ge de agerande rätt. Därmed har också Säkerhetsrådet fatt en allvarlig tillrättavisning från sina uppdragsgivare. Det underlättar för ökat ansvarstagande i framtiden.

Detta var den kompromiss som den socialdemokratiska partikongressen efter en intensiv debatt både inför och under kongressen hamnade på.

För Broderskapsrörelsen med en stark trohet till Folkrätten och samtidigt ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter, var beslutet en stor framgång. Att formulera om FN-stadgan för att rymma detta undantagsfall, skulle göra att vi riskerar förlora ett av de viktigaste argumenten för kritik av militär intervention och ockupation – det folkrättsliga.

En uppluckring av FN-stadgan minskar inte lidandet, men öppnar för mer laglöshet och hotar freden.

Peter Weiderud
Ordförande - Broderskapsrörelsen

 

Artikeln är publicerad i Dagen 20051108 www.dagen.se