Ingen rättvis kritik mot religiösa friskolor

 
Stora delar av det politiska Sverige formerar sig nu i ett entydigt motstånd mot konfessionella friskolor. Folkpartiet har länge varit kritiska, framför allt mot muslimska skolor. Centerpartiet har krävt hårdare tag. Nyligen annonserade moderaternas skolpolitiske talesperson behov av förändringar.

I mitt eget parti – Socialdemokraterna – finns också ett starkt motstånd. Partikongressen 2005 uttalade om friskolor att all undervisning ska vara ickekonfessionell. I valmanifestet i fjol var vi mot religiösa friskolor och förra veckan ville partisekreterare Marita Ulvskog ta bort statliga bidrag till religiösa skolor, som hon i värsta fall liknar vid ett slags barnfängelse.

Det är starka politiska känslor i rörelse. Några av de förslag som fällts av ledande partiföreträdare rör sig i gränslandet för att gå emot Europarådskonventioner, samtidigt som de strör salt i politiska sår. En disputation i Linköping i fredags, grundad på fältarbete från en muslimsk friskola, genomfördes med polisbevakning efter att hot framförts på nätet.

Visst kan det finnas problem i religiösa friskolor. Och de som inte följer grundreglerna vad gäller läroplan, gemensam värdegrund och öppenhet för inspektion ska självklart inte ha tillstånd och ekonomiska bidrag. Sekterism, fundamentalism eller bristande kvalité måste självklart motarbetas alldeles oavsett om den är kristen, muslimsk judisk eller sekulär.

I en internationell jämförelse är den svenska debatten udda. Den brittiska regeringen vill t ex se fler statligt finansierade konfessionella skolor.

Labourregeringen har i dialog med företrädare för olika religiösa riktningar arbetat fram en deklaration som med avsikt att skingra de vanligaste myterna och missförstånden om skolor med religiös prägel. Cirka en tredjedel av de statligt finansierade skolorna i Storbritannien drivs i religiös regi, de flesta av dem kristna.

- De utgör en vital del av vårt utbildningssystem – från medeltiden, över reformationen och till idag, sade Labours skolminister Ed Ball när han presenterade deklarationen.

I de flesta länder har utbildningsväsendet haft eller har nära koppling till kyrkor och motsvarande religiösa organisationer. Vårt universitetsväsende har rötter från den tidiga medeltidens moskéer i Medelhavsområdet. Hela vårt svenska skolväsende har historiskt utvecklats i nära koppling till kyrkan. På den svenska landsbygden var prästgårdarna ända in i närtid lokala bildningscentra. Folkbildningen och folkhögskolorna har ännu idag betydande koppling till olika trossamfund.

När det gäller dagens svenska skolväsen är de konfessionella skolorna få, i synnerhet i jämförelse med det utrymme de ges i debatten. Vi har totalt drygt 150 konfessionella skolor vilket utgör c:a 10 procent av de fristående grundskolorna. Av totalt cirka en miljon grundskoleelever går knappt 8 000 i någon form av konfessionell skola. Av dessa går ungefär 6000 i skolor med kristen profil med knytning till Svenska kyrkan, Katolska kyrkan eller något av de fria trossamfunden. 2000 elever går i muslimska och några hundra i judiska.

Antalet konfessionella skolor har legat still de senaste åren. Några nya har startat, men andra har stängt. Grundmotivet för de religiösa organisationerna att starta egna skolor har i regel varit att söka bättre alternativ för ”egna” elevgrupper som på olika sätt mött svårigheter i den gemensamma skolan – marginalisering, språkliga problem, problem i relation till kulturell eller religiös identitet osv.

Glesbygdsskolorna har liknande motiv. Föräldrakooperativ eller byalag tar saken i egna händer när det erbjudna kommunala alternativet innebär skolskjuts och långa resor.

Här skiljer sig de religiösa huvudmännen markant från de kommersiella skolföretagen som i första hand riktar sina utbildningsalternativ till elever från socialt väletablerade grupper. I synnerhet de stora skolföretagens gymnasieskolor har i många fall drag av äldre tiders avgränsade elitskolor. De inriktar sig i huvudsak på de teoretiska programmen, som samtidigt är de ekonomiskt minst kostnadskrävande. Målgrupper, rekrytering och ekonomiska intressen går således här hand i hand.

Huvuddelen av de konfessionella skolorna lyckas med sina intentioner. S:t Eriks katolska skola i Enskede i Stockholm, som rekryterar många invandrarelever från Stockholms södra förorter förmår t ex att studiemässigt lyfta elever från utsatta områden. När muslimska skolor – på ett öppet sätt - förmår förmedla trygghet i den egna identiteten bidrar de till en positiv integration som sällan den kommunala skolan förmår.

Den massiva politiska kritiken mot konfessionella skolor hugger tag i vissa udda företeelser – Plymothbröderna, Livets ord eller nystartade muslimska exempel – och generaliserar sedan kritiken att gälla en hel kategori. Skälen till detta kan vara flera.

För det första finns hos många svenska politiker en sekulär aktivism och en svårighet att på ett mer förfinat sätt förstå hur religion positivt och negativt kan samspela med det omgivande samhället. Närt av debatter om rondellhundar och religiös fanatism ser man ett politiskt behov att markera mot religion som fenomen och förpassa religion till den privata sfären. Udden är här främst riktad mot islam.

För det andra finns det en berättigad oro för att antalet friskolor växer och allvarligt undergräver förutsättningarna för den gemensamma skolan. Samtidigt famlar man efter redskap att möta problemet. Att slå mot de konfessionella skolorna blir då ett uttryck för handlingskraft.

Att lagstifta om att inte ge statlig stöd till konfessionella skolor löser inte de reella problem som gett näring åt kritiken. Tvärtom finns en risk för att problemen ökar. Drivkraften för att starta en skola kan vara mycket stark, och det finns risk för att vi t ex får muslimska wahabistiska skolor med extern finansiering från Saudiarabien. Dessutom skulle vi på köpet slå igen en rad skolor som fyller sin uppgift väl, och i vissa fall är pedagogiska föredömen.

Det krävs ett mer sofistikerat angreppssätt. Den första och viktigaste frågan att ställa är hur vi kan utveckla den kommunala skolan till att bli mer känslig för minoritetskulturer, både etniska och religiösa. Kan skolan på ett bättre sätt än idag möta alla elevers behov, upphör det viktigaste grundmotivet för att starta konfessionella skolor.

För det andra behöver de religiösa centralorganisationerna – Sverige Kristna Råd, Sveriges Muslimska Råd och Judiska Centralrådet – bistå de politiska partierna att bättre förstå vad som är en bra respektive en dålig konfessionell skola. Det behövs en slags uppförandekod för konfessionella friskolar så att man på ett mer sofistikerat sätt kan motverka sekteristiska tendenser och säkra att de konfessionella skolorna blir ett konstruktivt bidrag till en sammanhållen skola. En sådan uppförandekod kan bidra till både bra kriterier för tillståndsgivning, men också redskap för en förbättrat dialog, där så behövs, mellan de konfessionella friskolorna och respektive kommuner.

För det tredje är det nödvändigt att se de konfessionella skolorna som en del av hela friskolesystemet. Friskolorna har kommit för att stanna. De är ett nödvändigt komplement till den kommunala skolan för att ge den typ av pluralism och pedagogisk dynamik som krävs i ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle. Men de måste vara en integrerad del av en sammanhållen skola och bidra till att hålla samman vårt samhälle.

För att komma rätt i denna balansgång är det viktigt att inte minst närmare analysera finansieringen. Skolfinansiering via skolpeng bör snarast utvärderas och kostnaderna för olika utbildningar noggrannare granskas. Resurstilldelning måste ske utifrån dels bättre kostnadsanalyser och efter behoven hos de barn och de områden en skola betjänar. Den måste styra mot en sammanhållen skola och inte bidra till att bryta sönder skolsystemet.

För många barn, och i synnerhet barn som kommer från annan språklig, kulturell och religiös miljö, kan det behövas fler steg till integration och sociala möten. Därför är det både noterbart och rimligt att de fristående skolorna med etnisk, språklig och religiös bakgrund främst etablerats för grundskolans lägre årskurser.

I dialogen med invandrargrupper som driver fristående skolor finns det förmodligen anledning att förespråka integration från högre årskurser och söka att motverka planer att etablera konfessionella eller etniskt baserade fristående gymnasieskolor.

Den nu så heta politiska diskussionen om konfessionella friskolor stimulerades av Plymothbrödernas önskan att öppna en friskola. Paradoxalt fick de nej att öppna en konfessionell friskola, vilket visar att systemet i huvudsak fungerar. När de överklagade och begärde att få öppna en ickekonfessionell ”vanlig” friskola, fanns så vitt jag förstår inga rättsliga skäl att neka.

Det visar återigen att det inte är religionen som är problemet, utan sekterism och fundamentalism. Och det är fundamentalismen, inte religionen, som samhället måste hitta ett mer kritiskt förhållningssätt till. Det gäller vare sig den är kristen, muslimsk, judisk eller sekulär.

Peter Weiderud
Ordförande
Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund - Broderskapsrörelsen