Kreativ bokföring av bistånd mörkades i valrörelse

De hundra dagarna av orubbat opinionsförtroende som vi varit vana med i samband med regeringsskiften gäller inte denna gång. Redan efter sju veckor har regeringen tappat sitt opinionsstöd.
Svängningen beror främst på de kraftfulla förändringarna av arbetsmarknadspolitiken och är rimligen kalkylerad.

 

Genom att snabbt vidta paketets impopulära delar, räknar regeringens strateger med att opinionen svänger igen när de eventuella positiva delarna av paketet faller ut.
Opinionsdroppet är dock stort mot bakgrund av att jobbpolitiken var så tydligt diskuterad i valrörelsen. Regeringen fick väljarnas mandat att minska och begränsa ersättningsnivåer i ett försök att sätta fler i arbete. Det finns andra länder som kortsiktigt har lyckats med detta. Det har inneburit fler låglönearbeten och större sociala skillnader.
Så även om jag är kritisk till denna väg och själv skulle vilja ha en mer finkänslig förnyelse av arbetsmarknadspolitiken kan jag inte ansluta mig till dem som säger att regeringen sviker. Man genomför faktiskt sina vallöften.

Däremot finns det ett annat område där regeringen genomfört stora förändringar som alliansen mörkade i valrörelsen - enprocentsnivån i det svenska biståndet.
I budgetproposition överger Sverige i praktiken enprocentmålet. Nivån sägs ligga fast, men genom att ge biståndet ett nytt innehåll blir det för första gången sedan budgetsaneringen inga nya pengar till fattigdomsbekämpning. Världens fattiga får stå tillbaka för exportkrediter och svenskt riskkapital.
Den stora skillnaden är att avskrivningarna mot biståndsramen ökar kraftigt, främst genom att alliansen till skillnad från den socialdemokratiska regeringen räknar in ”bilaterala skuldavskrivningar som baseras på multilaterala avtal om avskrivningen undertecknas av båda parter”.
Bakom denna terminologi döljer sig statliga garantier för svenska företags exportkrediter, något som tidigare har finansierats av Exportkreditnämnden. Totalt handlar detta om 1,5 miljarder kronor, eller huvuddelen av den ökning av biståndet som enprocentmålet var tänkt att ge.
När detta tillsammans med en ökning av 400 miljoner till riskkapitalbolaget Swedfund är gjort, finns inga pengar kvar, vilket medför att det internationella utvecklingssamarbetet - det vill säga fattigdomsbekämpningen genom Sida, enskilda organisationer och FN - stannar kvar på samma nivå som tidigare.
Det är, vid en internationell jämförelse, fortfarande en hög nivå. Men en trend är bruten, en princip är offrad och bilden av Sverige som internationell aktör försvagas.

Det som regeringen gjort är förenligt med de så kallade DAC-kriterier OECD-länderna enats om. Men det är ett exempel på en typ av kreativ bokföring som ofta förekommer gentemot biståndspolitiken, där regeringar försöker få in mer och mer av andra politikområden inom ramen - exempelvis flyktingmottagande och fredsbevarande verksamhet.
Vad som hände denna gång var att kreativa tjänstemän på finansdepartementet utnyttjade det politiska vakuum som fanns mellan valet och den nya regeringens tillträde och presenterade ett förslag som vid en första anblick såg ut som en tulipanaros. Förslaget välkomnades först från kyrkor och biståndsorganisationer, som trodde att enprocentmålet låg fast. Men när innehållet klarnat, växer också kritiken.

Det kommer inte att uppfattas som ett svek från moderaterna. Alliansen var inte enig i valrörelsen i denna fråga och moderaterna har aldrig lovat något. Däremot ställde ledande kristdemokrater och folkpartister långtgående löften att inte svika enprocentmålet.
Det är dessa båda partier som kommer att få betala det politiska priset om nu riksdagen inte förmår samlas i den majoritet som faktiskt finns för att värna enprocentmålet.


Peter Weiderud
Förbundsordförande
Broderskapsrörelsen - Sveriges kristna socialdemokrater

Publicerad i Dagen