Minnestal för Anna Lindh den 11 september 2006

Minnestal för Anna Lindh den 11 september 2006
 

För att hedra Anna Lindhs minne den 11 september besökte riksdagsledamot Joe Frans Katarina kyrkogård för att lägga ner en krans vid Anna Lindhs grav från Broderskapsrörelsen.

Senare på dagen öppnade förbundsordförande Peter Weiderud ”Förorternas riksdag” i Kista med ett minnestal för sin vän och kollega Anna Lindh.

 

Anförande av Peter Weiderud vid förortsriksdag i Kista, 11 september 2006

Kära vänner,

Jag är glad och tacksam över möjligheten att få vara med och hedra Anna Lindh på treårsdagen av hennes tragiska bortgång, i slutfasen av en svensk valrörelse och i en svensk förortsmiljö som så tydligt speglar det nya Sverige.

Anna och jag var födda samma år. Det gjorde att jag under många år kunde följa hennes karriär i åldersmässig ögonhöjd, om än på avstånd. Mitt primära engagemang var i Kyrkans Ungdom, hennes i SSU.

Jag såg en rapp och begåvad ungdomspolitiker, som på ett enastående kraftfullt sätt förmådde driva min generations hjärtefrågor. Kamp mot kärnvapen och vapenexport. Engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter. Oro för kärnkraft och växande miljöproblem. Stark tilltro till FN och folkrätt.

Under ett intensivt år fick jag möjlighet att komma Anna nära, som politisk rådgivare och talskrivare till utrikesministern. Hon var ny. Jag var mer luttrad efter fyra år.
Jag fick se en enastående begåvning gå in i den svåraste av politiska uppgifter och snabbt bli omtyckt, respekterad och beundrad
som chef,
som politisk ledare och
som internationell aktör.

Anna var en politisk mångkampare. Medryckande och visionär i talarstolen. Snabb och spetsig i debatten. Kunnig och lyssnande i de bilaterala samtalen. Fast, men samtidigt öppen och dynamisk som chef – en virvelvind med tydlig riktning. Men hennes starkaste gren var den som är svårast att lära – förmåga att läsa och fånga det mogna ögonblicket, att kunna kombinera politiskt volleyspel med stabilitet, säkerhet och ett strategiskt perspektiv.

Nyckeln till denna politiska intuition var värnandet om vanlighet. Anna värjde sig bestämt mot de later och maner som normalt följer uppsatta positioner. Hon tågpendlade och använde kompisarna på tåget som korrektiv. Hon höll stenhårt på rutinen att kunna hämta och lämna på dagis och stod var helst hon var i världen i tät telefonkontakt med barnen för att diskutera smörgåspaket och mattetal. Även efter sena kvällar i Stockholm, åkte hon den dryga timmen till Nyköping för att sova med familjen i Nyköping.

En del av denna vanlighet var att kunna gå och handla med kompisen Eva utan livvakt. Detta beskrevs i internationella medier som naivt. Men det är just detta öppna samhälle – där högt uppsatta politiker i stor utsträckning delar vanliga människors vardag – som i mycket gör den svenska demokratin levande.

Anna var socialdemokrat med hjärtat till vänster. Men också en förnyare. Den politiska kompassen pekade mot framtiden till vänster, med tydliga rågångar både mot högerförnyelsens tro på enkla samband mellan marknad och lycka och vänstertraditionalismens gårdagsnostalgi. Här finns en tydlig politisk linje från ungdomsårens självförvaltarengagemang till hennes sista stora fråga om fullt svenskt medlemskap i den europeiska valutaunionen.

Anna stod för en Sverigebild fast förankrad i ett jämlikt och tryggt folkhem, men samtidigt nyfiket och öppet mot framtiden. Principfast i frågor om folkrätt och MR, men samtidigt öppen för att en förändrad värld kräver nya redskap och nya förhållningssätt. Ett Sverige som generöst delar med sig av goda erfarenheter, utan att för den skull tro sig ha svaren för andra eller för det gemensamma.

Det var detta i kombination med ett starkt rättvisepatos och en personlig värme som gjorde Anna älskad och respekterad även internationellt. Jag nåddes av dödsbudet för tre år sedan i Jerusalem och alla jag talade med var bedrövade och framförde sina kondoleanser – från taxichaufförer och sjukvårdspersonal till ärkebiskopar och palestinska politiska ledare.

Det är ingen tillfällighet att den internationella stiftelse, med säte i Alexandria i Egypten, som skapades för att utveckla relationerna mellan Europa och länderna söder och öster om Medelhavet bär Annas namn – The Anna Lindh Foundation. Hon var banbrytande i att se det politiska behovet av ökat dialog och samspel mellan kulturer och religioner. En motkraft till Samuel Huntingtons teorier om civilisationernas ofrånkomliga motsättningar.

Annas bortgång innebar så mycket mer än förlusten av en vän och utrikesminister. Anna symboliserade för mig framtid för Sverige, för politiken och inte minst för det parti vi båda tillhör. Socialdemokratin förlorade en möjlig partiledare och nationen en blivande statsminister.

Anna hade behövts i den valrörelse där skillnaden mellan höger och vänster – mellan den starkes rätt och människans rätt – är tydligare i utrikespolitiken än någonsin. Kontrasterna lyser om
enprocentmålet för svenskt bistånd
svensk militär alliansfrihet
folkrätt och FN:s reformprogram
klimatfrågan och svenskt oljeberoende
integrationsfrågan och samspelet mellan inrikes- och utrikespolitik

Att den politiska naturbegåvningen Anna rycktes bort så brutalt – så ung med så mycket kvar att ge – gjorde förlusten så stor.

Mina medarbetare i Kyrkornas världsråd, där jag arbetade när hon avled, jämförde Annas bortgång med Sergio De´Mellos. Många av mina svenska vänner jämför med Olof Palme.

Det finns många skillnader, men minst en tydlig likhet. Förmågan att i den svåraste av politiska situationer kunna ta vara på det utrymme som finns för att driva utvecklingen framåt i humanistisk riktning. Det fordrar att man inte räds konflikter och svårigheter. Men det kräver också att man har en stark inre kompass som tar bäring på den svagaste perspektiv och behov.

Den inre kompassen hade Anna.

Det bästa sättet vi kan hedra Anna Lindhs minne är att rösta på söndag. Och att låta de värderingar som Anna så tydligt personifierade vägleda hur vi lägger vår röst:
solidaritet och rättvisa,
kulturdialog och demokrati,
folkrätt och mänskliga rättigheter.