Peter Weideruds kongresstal 2007

 
Tal av förbundsordförande Peter Weiderud vid Broderskapsrörelsens förbundskongress 2007 på Ädelfors folkhögskola, Vetlanda.

Inledningstal av förbundsordförande Peter Weiderud vid Broderskapskongressen 2007


Vänner, Broderskapare,

Välkomna till Broderskapsrörelsens 61:a kongress.
En kongress som hålls på en av arbetarrörelsens klassiska bildningsinstitutioner i en arbetarkommun som i år fyller jämt.

För 100 år sedan, i brytningen mellan jordbrukssamhälle och det begynnande industrisamhället formades Vetlanda arbetarekommun.

Vi samlas i en miljö och ett sammanhang där det är lätt att känna stolthet som socialdemokrat. Stolthet över vad vi och våra företrädare åstadkommit under ett sekel av progressivt arbete.

Jag föddes själv mitt i detta sekel. Som barn till en ensamstående deltidsarbetande sjuksköterska.

I det allra flesta sammanhang är det en svår start, utan en far som försörjer familjen.

Även om min barndom var förhållandevis knaper, rymde den mycket av hopp och framtidstro. Tack vare bidragsförskottet, som socialdemokratiska kvinnor drivit igenom några år tidigare var min mor inte ensam. Det gav ingen guldkant, men en möjlighet att kunna försörja den lilla familjen med bevarad värdighet.

Var och en av er kan ge liknande berättelser av vad den svenska modellen betytt för er och möjligheterna att förverkliga era drömmar om ett gott liv.

Sociala och politiska utmaningar som människan brottats med under generationer fick svar inom ramen för folkhemsbygget. Vid tiden för sin höjdpunkt kunde den svenska modellen summeras med:
- små skillnader i inkomst och förmögenhet och full sysselsättning,
- fri utbildning och sjukvård,
- världens lägsta barnadödlighet,
- hög grad av jämställdhet,
- stor delaktighet i det demokratiska samtalet.
- en strävan att skapa trygghet genom gemensamt ansvarstagande,
- ett medvetet framlyftande av den utsatte på den politiska dagordningen.
- men också stor biståndsvilja och generös flyktingpolitik, och starkt stöd för folkrätt och FN.

I folkhemmets Sverige angick allt alla.
Den svenska modellen blev den moderna tidens – industrisamhällets - förverkligade utopi.

Vi var aldrig rikast. Men vi var, och är, det samhälle där den ekonomiskt och socialt mest utsatte har störst möjlighet till ett värdigt liv. Svensk socialdemokrati lyckades förmodligen skapa världens mest framgångsrika politiska modell. Det är nämligen ett samhälles förmåga att svara upp mot de utsattas behov som avgör kvaliteten på den politiska etiken.

Hur kan det då komma sig att vi inte bättre försvarar det vi skapat? Varför kan vi inte låta den svenska modellen fortsätta ograverad till den yttersta dagens eftermiddag?
Och hur kan det komma sig att väljarna sviker? Det senaste valet gav oss ett väljarstöd som vi inte upplevt på nästan 100 år.

Ädelfors folkhögskola och en 100-årig arbetarekommun är sällsynt lämpade för att på allvar fundera över arbetarrörelsens väg framåt i brytningen mellan industrisamhället och det framväxande kunskapssamhället.

Jag vill använda en del av den här stunden för att tillsammans med er fundera över varför några av de lösningar vi utvecklade med sådan framgång inte kan fungera på samma sätt längre. Varför arbetarrörelsen på några punkter bör söka nya vägar framåt, och vilken roll och vilket ansvar vi som broderskapare har i denna process.

Jag skulle vilja koncentrera mig på tre genomgripande samhällsförändringar som har det gemensamt
- att de kommit för att stanna.
- att de går inte att tänka eller önska bort.
- att de utmanar den svenska modellen – inte dess mål och grundläggande idéer, men väl några av dess konkreta lösningar.

De tre förändringarna är:
1. Globaliseringen
2. Tillväxtens begränsningar
3. Värderingsförskjutningar i det postindustriella samhället.

1. Globalisering
Globaliseringen har inneburit en möjlighet för miljoner människor i tidigare fattiga delar av världen att resa sig ur fattigdom. Den har förfinat arbetsfördelningen mellan länder och folk och ökat den samlade rikedomen i världen, mätt i BNP. Den för länder och folk närmare varandra och minskar risken för krig mellan länder.

Men den har också förändrat förutsättningarna för nationalstaten, som demokratisk form och värdegemenskap. Den har bidragit till att öka avstånden mellan de som har och de som inget har, och den har förstärkt känslan av maktlöshet hos den senare gruppen. Den har ökat risken för konflikter inom länder.

De senaste 30 åren har det internationella ömsesidiga beroendet ökat dramatiskt - av ekonomi, kultur, teknik, värderingar etc. Detta har successivt kastrerat den politiska och demokratiska makten, genom att dess redskap i allt väsentligt förblivit nationella. En traditionell nationell ekonomisk stimulanspolitik för att hantera konjunkturell arbetslöshet fungerar inte, då ekonomin läcker. Kapital och höginkomsttagare låter sig inte beskattas till den grad som är nödvändigt för att hålla ihop ett samhälle socialt.

Globaliseringen gör nationalstaten för liten för vissa politiska uppgifter och för stor för andra. Förverkligandet av det goda samhället kräver både stärkande av den enskilda människan och ökad samverkan över gränser.

Utbildning, bildning och kultur – det som inte kan berövas en människa när samhället förändras, utan som istället gör henne stark att möta förändringarna – blir viktigare.

Internationell solidaritet handlar inte bara om vad vi kan göra för andra utan är en tvingande nödvändighet också för oss själva. I globaliseringen flyter inrikes- och utrikespolitiken ihop.

Fattigdomsbekämpning och folkrätt – de två frågor som tydligast skiljer höger från vänster i utrikespolitiken – blir viktigare. Det är de två frågor där alliansregeringen nu genomför förödande förändringar. Biståndet har urholkats med mer än två miljarder på ett år och regeringen låter relationer till de mäktiga styra snarare än att stå upp för folkrätten i konflikterna i Mellanöstern. Och dessvärre är vår socialdemokratiska opposition på detta område alltför svag för att bjuda relevant motstånd eller alternativ.

Europeiska Unionen och FN blir allt centralare för att möta politiska utmaningar som inte gör halt vid nationens gräns. I en gränslös värld är vår egen välfärd direkt kopplad till gemensamt arbete för ett liv i fred, rättvisa och trygghet också för andra.

Globaliseringen gör också alla öppna samhällen mångkulturella. För Sverige, som inte hade någon invandring mellan 1850 och 1950, innebär detta en dramatisk förändring. Internationalismen, kulturmötet och religionsdialogen är inte längre något vi ägnar oss åt på resor, utan har blivit en rikedom i vår vardag.

För att möta globaliseringen behöver vårt parti
- inte bara likt brittiska Labour konstatera att de tre viktigaste framgångsfaktorena i globalisering är utbildning, utbildning och utbildning, utan också ta konsekvenserna av detta.
- söka den skola där kulturella skillnader är en tillgång och inte ett problem, så att Sverige kan bli bra på globaliseringens spetskunnande - kulturkompetens.
- låta alla människas rätt till bästa möjliga utbildning, snarare än organisationsformen, vara vägledande för utbildningspolitiken.
- fortsätta utveckla det FN-engagemang vi investerat så mycket i under folkhemsåren,
- tydligare stå upp för enprocentmålet och kraven på samstämmighet för fattigdomsbekämpning
- ta steget från avvaktande betraktare till kritisk entusiast i EU-samarbetet
- ta steget från tolerans till full acceptans i mötet med nya religioner och kulturer.

Min förhoppning är att Broderskapsrörelsen – i arbetarkommuner, partidistrikt och nationellt – ska fungera som en katalysator för denna resa.


2. Tillväxtens gränser
Sveriges ekonomi har de senaste 100 åren vuxit med i genomsnitt två-tre procent per år. Genom att tillväxten varit så jämt fördelad och genom de prioriteringar den gjort möjlig har den blivit ett av de viktigaste redskapen för ett människovärdigt samhälle.

Denna tillväxt har gjort svenskarna i snitt drygt 10 gånger så rika, jämfört med för 100 år sedan. Men den stadiga BNP-tillväxt som burit upp utvecklingen i industrisamhället har tärt på skapelsen. En svensk, liksom andra västerlänningar, förbrukar i genomsnitt 50 kilo råvaror per dag. Skulle den mängden överföras till global nivå fordras 10 planeter – av Tellus storlek - för att försörja jordens befolkning och ta hand om soporna.

Senare års ekonomiska tillväxt har varit mindre råvarukrävande. Men fortfarande är den utvecklade världens produktions- och konsumtionsmönster oförenligt med hållbar utveckling. Vi använder i huvudsak förbättringarna till att öka vår konsumtion.

Det växande klimathotet har drivit fram en insikt hos många socialdemokrater om att det krävs en massiv satsning på ny miljövänlig teknik. Detta är ett oerhört framsteg som Broderskapsrörelsen har en viktig del i. Men det är fortfarande det enklare av stegen. Ska vi klara av också kraven på global rättvisa och fattigdomsbekämpning kommer det också att behövas en politik för avstående. En global fördelningspolitik där vi utmanas, inte att dela med oss av vårt överflöd, utan lämna tillbaka vad vi tagit från andra.

”Den jag sätter min tro och lit till och förväntar mig allt gott utav, den är i sanning min gud”, skrev Martin Luther i sin katekes.

Riktigt så stark ställning har kanske inte strävan till ökad BNP haft, men insikten om tillväxtens begränsningar och behovet av övergång från volymtillväxt till hållbar utveckling är politiskt svårsmält eftersom den utmanar industrisamhällets grundläggande utvecklingstänkande.

Som kristna socialdemokrater har vi teologiska redskap som kan göra oss extra lyhörda för dessa utmaningar. Inte så att vi blir utvecklingsfientliga, för i negativ tillväxt väntar bara kaos, stagnation och förtvivlan.

Men väl så att vi kan förflytta det politiska fokuset och göra tillväxten till ett politiskt medel och inte ett mål. En resa där utvecklingen inte främst är materiell och där också avstående är ett uttryck för framsteg. Där en hungrande människa mindre, liksom för Stig Dagerman, betyder en broder mer.


3. Värderingsförskjutningar i det postindustriella samhället.
Vi socialdemokrater var mästare i att tolka industrisamhället. Vi fick med oss människor i uppbrottet från ett stagnerat jordbrukssamhälle präglat av värderingar som tradition, religion, familj och hierarki. Där socknen var den dominerande arenan.

Industrisamhällets modernism kom istället att bygga på värderingar som rationalitet, legalitet, sekularism, materialism och kollektiva lösningar. Nationen blev den dominerande arenan.

Idag rör vi oss i snabb takt mot ett tjänstesamhälle där, delvis för att välfärden tas för given, värderingarna blir immateriella snarare än materiella. De är andligt sökande, snarare än sekulära, frihetliga och antihierarkiska snarare än kollektiva. Rättvisan är moralisk snarare än legal. Arenan är glokal, både mer lokal och global.

Dessa värderingsföreskjutningar märks mer hos yngre än hos äldre. Mer hos storstadsbor än landsbygdsbor. Mer hos kvinnor än hos män. Mer hos välutbildade än lågutbildade.

Idag är en klar majoritet av 30-åringarna bärare av postmoderna värderingar. Om tio år kommer en majoritet av 50-åringarna tänka postmodernt. Ska socialdemokratin hitta rollen som statsbärande parti i denna nya tid, krävs en omtumlande inre resa.

Socialdemokratins svårigheter att politiskt möta dessa värderingsförskjutningar hänger inte bara samman med att vår medlemsbas tydligare speglar det moderna än det postmoderna. Det beror också på att vi som rörelse var så framgångsrika att formulera de politiska visionerna och praktiska lösningarna för industrisamhället.

När dessa lösningar utmanas av nya värderingar, har det funnits en tendens att avfärda dem som uttryck för en önskan att driva samhället mot höger. Vi biter oss fast vid industrisamhällets praktiska lösningar, och framstår som konservativa snarare än framåtsträvande.

Men värderingsförskjutningarna har i grunden inte med höger och vänster att göra. Skillnaden mellan höger och vänster handlar inte om organisationsformer utan om strävan till jämlikhet och solidaritet. Inget av dessa har blivit omodernt, tvärtom.

Vårt ansvar som socialdemokrater är att formulera relevant vänsterpolitik som svarar upp mot värderingsförskjutningarna.

Det är en positiv utmaning. Postmoderna värderingar är mer jämlika, mer miljömedvetna, mer självständiga, mer toleranta och mer internationellt orienterade, jämfört med industrisamhällets värderingar.


* * *

Broderskapare,

”Historien straffar den som kommer för sent”, sa Michail Gorbatjov när han besökte DDR-kommunisternas sista partikongress och öppnade för den process som fällde Berlinmuren.

En viktig orsak till att vi socialdemokrater, trots vår historiska framgång och trots att vi befann oss på toppen av en högkonjunktur, i fjol inte fick väljarnas förtroende att fortsätta regera landet var att vi inte uppfattades vara i fas med tiden.

Jag talar inte om de väljare som önskar ett mer ojämlikt samhälle eller en mindre rättvis värld. Det finns röster som vi inte ska sträva efter att få. Att kliva till höger är att politiskt resignera.

• Jag talar om de nya svenskar som inte uppfattade att socialdemokratin erbjöd en väg till jobb och möjlighet att stå på egna ben.

• Jag talar om den ansvarskännande medelklass som är vill betala för ett solidariskt samhälle, men som ställer hårda krav på fungerande lösningar i sin egen vardag.

• Jag talar om de svenska muslimer som inte kände att socialdemokratin var tillräckligt lyhörd för deras religiösa och kulturella behov.

• Jag talar om de unga akademiker som trots att de är den mest välutbildade generationen någonsin, inte upplever att de får fäste på arbetsmarknaden.

• Jag talar om de engagerade internationalister som besväras av att många ledande socialdemokrater 12 år efter EU-medlemskapet och i en galopperande globalisering fortfarande talar om EU som ett hot och inte en möjlighet.

Tillräckligt många av dessa väljare gick förra hösten till andra partier, därför att man uppfattade att miljöpartiet och alliansen stod mera i fas med några av tidens utmaningar.

Många av dem har i opinionsundersökningar kommit tillbaka till oss. Men det är av missnöje med alliansen snarare än en bekräftelse på vår politiska förnyelse. Det kan räcka över nästa val, men inte längre.

Ambitionen måste vara större än så. Vi måste återta rollen som statsbärande politisk kraft också i kunskapssamhället. Annars kommer vi få en politisk jenka, med korta regeringsperioder där borgarna hela tiden river ned, det som vi försöker bygga upp.

De väljare som svek kommer bara att stanna om de upplever att socialdemokratin inte bara är bäst på gårdagen, utan också på framtiden. Och de är tillräckligt många för att ge oss en trygg bas att fortsätta utveckla ett solidariskt samhälle. Svenskarna vill ha en socialdemokratisk politik. Det man sade nej till var en socialdemokratisk regering.


Broderskapare,

Att bli i fas med tiden kräver en resa i de tre avgörande samhällsförändringar som vi berört.
1. Globaliseringen
2. Tillväxtens begränsningar
3. Värderingsförskjutningar i det postindustriella samhället.

Broderskapsrörelsen har ett ansvar att bistå partiet i den spännande resan.

Vi ska bidra med vår internationalism, vår vana att diskutera värderingar, vårt långsiktiga perspektiv och vårt frihetliga arv. Precis de egenskaper som gör att vi känner oss mer hemma, jämfört med partiet i stort, i de samhällsförändringar vi nu står i.

Den kongress vi har framför oss ska rusta Broderskapsrörelsen för denna uppgift.

Det gör vi genom att ta ställning i konkreta sakfrågor om vapenexport och a-kassa. Om fred i Mellanöstern och familjerätt. Om rätt till asyl och det gröna folkhemmet. Om bevarat enprocentmål och religionsfrihet. Det är och förblir i sakfrågorna som skillnaden mellan socialdemokratisk politik och högeralliansens blir tydlig.

Men det gör vi också genom att diskutera och bearbeta Broderskapsrörelsens egen roll och identitet.

Broderskapsrörelsen bildades för 80 år sedan som ett hem för arbetarrörelsens och kristenhetens styvbarn. De som var för radikala för församlingen och för religiösa för arbetarekommunen.

Spänningen mellan kyrka och arbetarrörelse skapade en inre dragkramp hos många kristna arbetare. Man var del av både arbetarrörelse och kyrka. Tro och politik hängde ihop och drog i samma riktning.

Man ville påverka kristenheten till ökat ansvarstagande i omvandlingen av samhället. Man ville också påverka arbetarrörelsen i synen på kyrkan och kristendomen, men också i allmänpolitiska frågor som pensionsfrågan och nykterhetsfrågan.

I uppbyggandet av folkhemmet bidrog Broderskapsrörelsen till att vaccinera mot högerinflytande i svensk kristenhet. Detta är något som vårt land och parti fortfarande har glädje av. Kristenheten i Sverige är en progressiv samhällskraft. Den aggressiva kristna högern är mycket marginell.

Broderskapsrörelsens roll är alltjämt att vara ett uttryck för kristen vänster i vårt land, att finnas i brytningen mellan tro och politik, att vara en integrerad del av arbetarrörelsen och det socialdemokratiska arbetarepartiet, men också rotad i den gränsöverskridande kristna ekumeniska rörelsen.

Men frågorna i dagens samhälle är inte desamma som på 1930-talet. Vi måste i varje tid fundera över vad som är vår speciella uppgift.

Vår politiska idé är utopisk. Den utgår från kärleksbudet och Guds gränslösa nåd. Varje människa, oavsett vad hon har utsatts för, oavsett vad hon själv har gjort sig skyldig till, har rätt till förlåtelse, till upprättelse och ett värdigt liv.

Vår uppgift är att bidra till att skapa politiska förutsättningar för denna upprättelse. Vår ambition är att gå vidare och i varje ny tid identifiera de politiska åtgärder som behövs och ta strid för dem.

Vi har kommit långt när det gäller att vaccinera mot avoghet från partiet gentemot kyrka och kristen tro. Ledande partiföreträdare talar öppet om som kristna tro. Vi har fler Broderskapsmedlemmar i riksdagen än någonsin tidigare.

I detta post-sekulära samhällsklimat är Broderskapsrörelsens möjligheter till påverkan och inflytande bättre än någonsin. Suget efter etiska perspektiv på politik och religionens inflytande på politik, konflikter och politiska skeenden har vuxit kraftigt de senaste åren.

När detta missbrukas kan religionen bli ett politiskt gift. Politiserad religiös fundamentalism delar upp en komplex värld i onda och goda, gör tillvaron mer svart-vit och kan därigenom till och med legitimera våld och maktpolitik. Det blir tydligast när politiska ledare säger sig företräda en syn där gudomlig rätt, i deras egen tolkning, anses stå över demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter. Vi ser skräckexempel från i princip alla religioner i dagens värld, bland dem kristenheten i världens enda supermakt.

Men vi ser också motsatsen. När religionen lyfter fram grundläggande värdefrågor, som fred, förståelse och rättvisa samt öppnar för förståelse också av andra trosriktningar, blir den ett viktigt och fördjupande komplement till politiken i en komplex värld. Ett bra exempel är kyrkornas roll i sannings- och försonings-arbetet i Sydafrika. Där har religionen bidragit med redskap som de politiska strukturerna saknar.

Skillnaden mellan en konstruktiv och destruktiv roll för religionen i relation till samhället handlar om två olika sätt att förhålla sig till sanning.

Antingen ser vi sanningen som något exklusivt som vi själva erövrat och ängsligt vill skydda mot alla utmaningar. Det ger den typ av fundamentalism som utmärker den kristna högern. För den kristna högern blir dialog och det annorlunda ett hot.

Eller så ser vi sanningen som något bara Gud äger till fullo. Vår uppgift är att söka. Då blir dialog också med andra religioner och oliktänkande en tillgång. Detta nyfikna sanningssökande utmärker den kristna vänstern.

Broderskapsrörelsen är den kristna vänstern i Sverige. Vår politiska huvudmotståndare är den kristna högern.

Och det är här skiljelinjen går i frågan om religion och politik. Den går inte mellan kristna och muslimer eller judar. Den går inte mellan sekulära och religiösa.
Skiljelinjen går emellan det öppna sanningssökandet och det intoleranta sanningsförvaltandet, vare sig det är kristet, judiskt, muslimskt eller sekulärt.

För Broderskapsrörelsen är detta inte bara teoretiska frågor, utan ett solidaritetsarbete i vardagen. Vi ska gå i främsta ledet i kampen mot antisemitism eller islamofobi. Vi ska stå upp för att varje människa kan vara fullt accepterad, med sin tro eller otro, med sina förtjänster eller tillkortakommanden, avsett ras eller sexuell läggning.

Det är inte sällan Broderskapsgrupper går i bräschen för att muslimer ska ha goda möjligheter att fira gudstjänst genom att få bygga sin egen moské.

Broderskapsrörelsen har tillsammans med Judiska centralrådet och Sveriges muslimska råd arbetat hårt för att finna en balans med djurrättsprinciper och religionsfrihetsprinciper i frågan om Halal- och Koscherslakt.

Broderskapsrörelsen bidrog till att upprätta dialog mellan Sveriges kristna råd, Sveriges muslimska råd samt riksdag och ambassadörerna från muslimska länder under den s k karikatyrkrisen. Det bidrog till att Sverige inte drabbades på samma sätt som Danmark och även Norge under krisen.

Broderskapsrörelsen är den vänsterpolitiska kraft som bättre än någon annan förstår det positiva samspelet mellan religion och politik och som samtidigt förstår att på ett kvalificerat sätt adressera det negativa.

Det har gjort att inte bara kristna, utan också människor av annan tro känner samhörighet med oss och vill engagera sig som socialdemokrater. Vi har också en växande grupp agnostiker och andligt sökande som tyr sig till oss, därför att vi bär på de frågor man tycker är viktiga. I detta ligger ett fantastiskt förtroende.

Det är samtidigt naturliga uttryck för de samhällsförändringar vi står i. Vårt ansvar som rörelse är att fundera över hur vi kan svara upp mot den nya tiden.

Vår identitet handlar idag väldigt lite om den yttre gränsen för vilka som kan vara med eller ska stå utanför. Vår identitet utgår från ett tydligt centrum, format av vad vi står för i de avgörande politiska frågorna.
Det styrs och får näring, men ska inte behöva låsas av, våra historiska rötter.

Men frågor om identitet är känsliga och vi har olika erfarenheter i olika distrikt. Detta kräver att vi lyssnar ordentligt till varandra. Detta har Broderskapsrörelsen alltid varit bra på.
När andra delar av arbetarrörelsen fastnat i fraktionsstrider, har vi haft förutsättningar att lyssna på varandra och gå framåt. Det ska vi visa att vi klarar också denna gång.

För om vi lyckas, ger vi inte bara nya människor en möjlighet att engagera sig i progressivt politiskt arbete. Vi kan också bidra till att Broderskapsrörelsen, med sina trygga rötter av historia och identitet, kan växa och utvecklas idémässigt.
Det kan ge Broderskapsrörelsen ett fördjupat redskap att hantera den svåra och växande frågan om hur kulturer och civilisationer måste mötas. Eller uttryckt med Vaclav Havels ord:

”Vi lever i en värld där vara öden är mer knutna till varandra än någonsin förut, i en enda planetär civilisation. Det är samtidigt en värld med många kulturer som alltmer motsätter sig en civilisationernas förening. Detta alltigenom farliga tillstånd måste vi förändra… Endast ur en nyfödd känsla av globalt ansvar kan växa ett system av instrument att möta alla hot som mänskligheten själv har skapat…Ett stilla liv på randen av en vulkan är illusoriskt…..
I dagens värld angår allt alla.”


Broderskapare,

De drömmar som min mor hade när hon bar på mig sommaren för 50 år sedan handlade både om att förmedla det hon var så stolt över i sitt eget liv, och samtidigt genom utbildning ge mig en bas att kunna gå vidare.

Hennes far var Konsumaffärsföreståndare i Hedared och hennes högkyrkliga mor hade blivit föräldralös tidigt. Gården såldes när Vetlanda arbetarekommun bildades. De små togs om hand av fattigvården och de äldre emigrerade till Amerika. Mina morföräldrar hade bara råd att ge två av sina fyra barn utbildning, och min mor fick möjlighet att gå sjuksköterskeskolan.

Jag fick som ung den bästa tänkbara coachning så långt min mors horisont räckte. Jag var den förste i familjen som tog studenten och den tog mig till Journalisthögskolan. Hon stödde mig att engagera mig i föreningsliv och att ta nya steg. Hon grät när jag bestämde mig för att vägra vapen, eftersom hon trodde att det skulle försvåra min karriär. Men hon stödde mig.

Hennes horisont hade dock sina begränsningar. När jag som 21-åring berättade att jag fått ett jobb som assistent i sjömanskyrkan i Marseille rådde hon mig att stanna hemma. Det var för långt borta. Jag lydde rådet, men ångrade mig senare och förstod att där någonstans var det dags för mig att flyga själv.

Mina barns horisonter är i sin tur annorlunda än mina. De tre äldsta har tillbringat delar av sin tonårstid med en ensamstående pappa i Genève och ser på världen ungefär som min mor såg på Sverige och mina morföräldrar på Västergötland. En dotter bor på Irland, en annan har nyss återvänt efter tre år i Kanada.

Min fru kommer från Cypern och är armenisk ortodox. Vår gemensamma dotter kommer att växa upp med fyra levande språk – armeniska, grekiska, engelska och svenska. Hon växer upp med två hemländer, döps ortodoxt, får konfirmeras i Svenska kyrkan och har möjligheter att som tonåring vara mer språkligt och kulturellt kompetent än båda sina välutbildade föräldrar.

Politik handlar om att vidga horisonter och att få människor att växa. Vi har förmånen att få arbeta med politik i den bästa tänkbara av tider och sammanhang.
Som broderskapare och socialdemokrater i ett postmodernt, mångkulturellt och globaliserat Sverige.

Därför vilar det ett stort ansvar på oss som samlats i denna klassiska miljö. Kongressen 2007 ska öppna dörrar mot framtiden.
- Den ska se till att Broderskapsrörelsen är en relevant aktör i partiets rådslags- och förnyelsearbete inför kongressen 2009.
- Den ska hjälpa Broderskapsrörelsen att bidra till att partiet inte bara snävt siktar på att återta makten i riksdagen 2010, utan på djupet söker rollen att bli lika statsbärande i kunskapssamhället som i industrisamhället.
- Den ska se till att Broderskapsrörelsen blir ett exempel på ett förnyelsearbete som är öppet och nyfiket mot framtiden.
- Den ska visa att genuin förnyelse handlar om att vara trogen idealen om ett jämlikt samhälle, solidaritet och en rättvis värld, men ständigt öppen när det handlar om att söka formerna för hur idealen bäst kan förverkligas.

Vi är glada att vi kan göra det tillsammans med representanter från våra viktigaste vänner.
Jag tänker på representanter från våra nordiska systerorganisationer som är med oss under kongressen.
Jag tänker på representanter från övriga sidoorganisationer som också deltar.
Liksom partiordföranden och LO:s avtalssekreterare och övriga representanter från arbetarrörelsens olika grenar.
Och jag tänker alldeles särskilt på partidistriktet och broderskapsdistriktet i Jönköping som är de som mer än några andra gör vårt samtal möjligt.

Med det, Broderskapsvänner,
Ber jag att förklara Broderskapsrörelsens 61:a kongress för öppnad.