Politik kan aldrig ensam leda fram till försoning

Det teologiska begreppet försoning har under senare år också blivit alltmer ett politiskt begrepp. De som framför allt bröt den marken var Sydafrikas förre president Nelson Mandela och den anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu genom arbetet med Sanning- och försoningskommissionen.

 

Den djupt kristne politikern Mandela och den politiskt mycket drivne ärkebiskopen insåg att Sydafrika kan bara läka och gå vidare om man kan bearbeta smärtan av apartheid både på bredden och på djupet och med hjälp av redskap som de politiska strukturerna saknar.

Demokrati kan bidra med strukturer och metoder för att lösa sakfrågorna i en konflikt. Försoning handlar om relationen mellan de som ska implementera lösningen.

Det spelar ingen roll hur sofistikerade system vi erbjuder. Om det saknas förtroende går det ändå inte att komma framåt. Den mycket avancerade Annan-planen för lösning av konflikten på Cypern är ett talande exempel. Duktiga advokater jobbade i åratal och fann ett mycket balanserad teknisk lösning, grundad på den schweiziska modellen. Men man missade att ta på allvar såväl platser av speciell historisk och symbolisk betydelse. Och processen berörde bara samhällets toppar.

En försoningsprocess måste vara genuin. Den måste gå på djupet, så att den kan förändra människors sinnen. Den måste gå på bredden - ytterst handlar det om processen måste beröra hela befolkningen.

Det finns inga genvägar till försoning. Den måste få ta tid. Processen måste se till att det utkrävs ansvar från dem som begått övergrepp. Inte för att utkräva revansch, utan för att klarlägga missgrepp och kunna söka sanningen. Minnena och hur minnen förvaltas är avgörande för om försoning är möjlig.

Förlåtelse är också en nödvändig byggsten i en försoningsprocess. Förlåtelse kan inte påtvingas. Det är den drabbades privilegium att förlåta. Förlåtelse kan komma som en konsekvens av upprättelse. Det är också viktigt att komma ihåg att förlåtelsen har både en individuell och en kollektiv dimension.

Förlåtelsen måste vara genuin. När jordbruksminister Annika Åhnberg för några år sedan bad samerna om förlåtelse för det förtryck och de övergrepp mot samerna som staten svarat för under århundraden, var det djupt och uppriktigt från hennes sida. Ursäkten hade det goda med sig att alla riksdagspartier senare ställde sig bakom ursäkten och att det nu inte går att vrida den klockan tillbaka. Samtidigt var steget inte förankrat i riksdagen innan det togs, varför det inte har lett till de uppföljningar som skulle ha gjort en försoningsprocess möjlig. Risken finns därför att besvikelsen och bitterheten på samisk sida växer i takt med att Riksdagen släpar benen efter sig.

Försoning är ett teologiskt begrepp också i den meningen att det går bortom rationalitet. Det handlar i konflikter ytterst om oersättliga saker – såsom liv eller identitet – som berövats.

Detta är också skälet till att på de platser som försoningskommissioner skapas, spelar kyrkorna och kyrkoledare en nyckelroll – i Sierra Leone, Peru, Colombia och andra ställen. Politiken har redskap för att stoppa en konflikt eller återuppbygga infrastruktur som en konflikt raserat. Det handlar främst om resurser och politiskt vilja. Men att få människors hjärtan att öppnas mot varandra, kräver betydligt mer sofistikerade instrument.

Det ligger samtidigt en styrka i att begreppet nu fångats upp av politiker och statsvetare och systematiserats och politiserats. För även om ingången i begreppet är moraliskt, så finns det många rationella argument för försoning genom att frukten blir ett positivt samhällsklimat och ett effektivare samhälle.

Peter Weiderud
Förbundsordförande
Broderskapsrörelsen - Sveriges kristna socialdemokrater

Publicerad i Dagen 20061101