Samarbeta eller isolera Hamas?

Samarbeta eller isolera Hamas?
 
Läget i konflikten mellan Israel och Palestina är dystrare än på länge. Polariseringen efter de två valen, där palestinierna blir alltmer isolerade, i kombination med situationen på marken, där den Israeliska ockupationen alltmer får karaktären av annektering, lämnar få öppningar för en fortsatt fredsprocess.
Efter Hamas valseger i januari valde Israel, med stöd av USA, att isolera och bestraffa palestinierna. EU, som inledningsvis spelade en avvaktande och modererande roll, beslöt 10 april att fortsätta den politiska isoleringen av Hamas, och inte kanalisera bistånd genom den palestinska myndigheten.

Den omedelbara effekten är kollaps av den palestinska ekonomin, som består av tre huvudsakliga delar. Det första är skatteintäkter, som kontrolleras av ockupationsmakten Israel och återbetalas till den palestinska myndigheten. Det andra är internationellt bistånd, som främst kanaliseras genom myndigheten. Det tredje är det som genereras genom den inhemska ekonomiska aktiviteten. Med den första källan strypt, den andra kraftigt reducerad blir också den tredje haltande.
Omvärldens strategi är att detta antingen ska få Hamas att byta politik – att snabbt erkänna Israel och ta avstånd från allt våld - eller tvinga fram ett nyval så annan och mindre extrem majoritet kan ta vid. Kritiken mot isoleringen av Hamas kommer från ett brett spektrum av röster, allt från förre israeliska utrikesministern Shlomo Ben-Ami till Svenska kyrkans nyvalde ärkebiskop Anders Wejryd.

Hamas nådde majoritet genom ett fritt och demokratiskt val. Valresultatet är ett uttryck för stigande frustration över en alltmer hopplös vardag under ockupation, samt ett svar på korruption och oförmåga att förmedla ett politiskt trovärdigt alternativ från det sedan många år dominerande partiet Fatah. Det är viktigt att komma ihåg, dels att omvärldens agerande i relation till konflikten också påverkade utgången, dels att det begränsade manöverutrymme som en palestinsk myndighet har under ockupation, motverkar möjligheterna att utkräva fullt politiskt ansvar vid valurnan.
Vid valet till det israeliska Knesset 28 mars förstärktes polariseringen i och med att det nybildade Kadima, som förespråkar ett unilateralt agerande i frågor om gränser, bosättningar, Jerusalems status och andra konfliktfrågor, blev största parti. En sådan lösning, med gränsen dragen vid den nuvarande sträckningen av muren, skulle permanenta konflikten för generationer framåt och dessutom vidga spänningen mellan västerlandet och den muslimska delen av världen.

Det finns idag ingen majoritet, vare sig i Knesset eller bland Israels befolkning, för ett unilateralt agerande. Men den majoriteten kan mycket väl uppstå. Även vänsterflygeln i Labour, som är den viktigaste koalitionspartnern, hävdar att ett unilateralt agerande är ett tänkbart alternativ om det saknas partner att förhandla med. Labour motsätter sig förhandlingar med Hamas-regeringen, och ställer förhoppningarna till förhandlingar via presidenten.
Hos många Fatah-anhängare, och i synnerhet de som varit del av den tidigare ledningen, finns en förhoppning att Hamas ska misslyckas och att ett snabbt nyval kan återföra Fatah till makten. Detta perspektiv blundar dessvärre för behovet att reformera Fatah, varför hoppet att väljarna skulle återvända inte är självklart.
Mot den bakgrunden är omvärldens ovilja att tala med Hamas bekymmersam. EUs diplomatiska representation samtalar idag endast med den gamla palestinska ledningen. EU.s beslutsunderlag får Hamas tolkat av dem som vill att Hamas ska misslyckas.

Den avgörande frågan, inte bara för Israel och omvärlden, utan främst för sekulära och kristna palestinier, är hur Hamas kan utvecklas från en islamistisk befrielseorganisation som använt folkrättsstridigt våld mot civila, till ett ansvarstagande regeringsparti som kan företräda hela det palestinska folket, erkänna Israel, ta avstånd från och motverka terrorverksamhet och ta ansvar för en fredsprocess. För EU handlar det om att bedöma möjligheterna till framgång med isolering och bestraffning, jämfört med kritisk dialog och samarbete. Man måste också vara klar över att om man väljer piskan, kommer Hamas-regeringen att söka morötter på annat håll.
Situationen är inte helt olik den 1983 i relation till PLO, när Olof Palme som första västliga ledare inbjöd Yassir Arafat till samtal i Stockholm. Palme samtalade inte med Arafat för att han delade PLOs syn. Han gjorde det därför att Arafat företrädde det palestinska folket. De kontakterna bidrog till att stärka pragmatiska politiska perspektiv och få PLO erkänd som förhandlingspartner.

Det brev som Hamas nyligen sände till Kofi Annan där man erkände Israel, och sedan i mediakommentarer tog detta tillbaka som ett missförstånd, tyder på att Hamas står i en turbulent intern process för närvarande. Om så är fallet, kan möjligheterna att påverka genom samarbete vara särskilt goda.
Att genom samtal få Hamas att fortsätta den sedan ett år ingångna vapenvilan kan vara ett första steg. Att också nå en överenskommelse om att principiellt ta avstånd från våld riktat mot civila inne i Israel kan vara nästa steg. Att samtidigt tydliggöra att alla regeringar är bundna av de åtaganden deras företrädare gjort är mer framgångsrikt som del i samarbete jämfört med deklarationer i kombination med bestraffningar.

Även om EU:s utrikesministerbeslut 10 april var ett steg närmare isolering och amerikansk position är dörren inte stängd. Och även EU kämpar med olika perspektiv. De nya EU-medlemmarna står i Mellanösternfrågor närmare USA. Tyskland och Storbritannien har speciella historiska relationer som påverkar. Det finns också en tydlig höger-vänster dimension. De europeiska socialdemokraterna har tagit ställning mot att isolera Hamas.
Den svenska regeringen måste inom EU verka för ett byte av taktik från isolering till samarbete med den nya palestinska regeringen. Möjligheter att få stöd för detta ligger förmodligen i att söka närmare samverkan med några nyckelländer, t ex Finland, Holland och Spanien.

Peter Weiderud
Förbundsordförande Broderskapsrörelsen - Sveriges kristna socialdemokrater

Publicerad i Tidningen Broderskap 2006-04-20