Sten Andersson har gått i hamn

Jag reste för några år sedan från Mariehamn till Stockholm med Sten Andersson efter en fredskonferens där vi båda deltagit. Det var en av de märkligaste resor jag gjort. Från biljettkön i Mariehamn till landgången i Stockholm var vi oavbrutet inblandade i politiska samtal.

 Det var lustfyllda, men samtidigt allvarliga samtal. Stens träffande satir, glödande människointresse och politiska passion förde oss i samtal med människor i alla åldrar och inom allt mellan vägarbeten och Jerusalems status. Jag minns att jag efter ett snabbt överslag insåg hur många röster han inbringat, och jag föreslog att vi i fortsatta valrörelser skull placera Sten på en Ålandsbåt.

Denna absolut genuina folklighet kombinerade Sten med banbrytande statsmannavisioner i sitt tålmodiga arbete för fred i Mellanöstern. Han fick som enda västliga ledare så mycket av Arafats förtroende att han kunde förmå honom att ta steget till att erkänna Israel och träda förhandlingens väg istället för det väpnade motståndet.

Han fick det förtroendet för att han förstod båda parters perspektiv i konflikten. Det var samma erfarenhet och insikt som fick honom att också kritisera den socialdemokratiska regeringen när den gick fel i frågan, som t ex vid isoleringen av den valda Hamas-regeringen i början av året.

Sten är saknad av många, inte minst inom Broderskapsrörelsen. Vi var en del av arbetarrörelsen han var mycket lyhörd för.

Peter Weiderud
Förbundsordförande
Broderskapsrörelsen - Sveriges kristna socialdemokrater

Publicerad i tidningen Broderskap 2006-09-20