Utrikesfrågor splittrar de borgerliga

Utrikesfrågor splittrar de borgerliga
 
Moderaterna vill som överlägset största parti i den borgerliga alliansen förändra svensk utrikespolitik radikalt – både när det gäller biståndet, alliansfriheten och folkrätten. Samtidigt finns starka skiljelinjer inom det borgerliga blocket.

De borgerliga partierna är mer splittrade inom utrikespolitiken än inom kanske något annat politikområde. I första hand är det moderaterna som avviker, genom kravet på besparingar inom biståndet, avskaffande av alliansfriheten och en lättvindig inställning till folkrätten. Kan vi givet moderaternas starka ställning i en eventuell borgerlig regering också förvänta oss en förändrad svensk utrikespolitik?

Ända sedan 1960-talet har svensk utrikespolitik betonat vikten av solidaritet med de fattiga och de förtryckta. Sveriges alliansfrihet har skapat handlingsfrihet att med kraft driva frågor om en stark folkrätt och internationell kärnvapennedrustning. Betoningen på solidaritet med de fattiga, alliansfrihet och folkrätt associeras kanske fortfarande främst med Olof Palme. Men faktum är att även de tidigare borgerliga regeringarna prioriterade dessa frågor. Under det borgerliga regeringsinnehavet 1991–1994 nådde till exempel det svenska biståndet nya rekordnivåer.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. I dag är de borgerliga partierna djupt splittrade i de utrikespolitiska frågorna. Splittringen är störst i just de frågor som tidigare kännetecknat svensk utrikespolitik oavsett regeringsinnehav, det vill säga solidariteten med de fattiga, alliansfriheten och folkrätten. Genom moderaternas starka ställning– de är i dag större än sina tre tänkta koalitionspartners tillsammans – finns det för första gången förutsättningar för att en borgerlig regering skulle medföra en förändrad utrikespolitik.
Oavsett vad som sägs före valet kommer de borgerliga partiernas inbördes styrkeförhållanden att ta sig politiska uttryck. När det gäller biståndet kan det ge drastiska konsekvenser. Moderaterna vill sänka det svenska biståndet med åtta miljarder i förhållande till socialdemokraterna och de övriga borgerliga partierna, fram till år 2008. Enligt regeringens budgetprognos kommer Sverige redan 2007 bli det enda landet i världen som uppnår det så kallade enprocent-målet (en procent av den svenska bruttonationalinkomsten, BNI, går till bistånd). Folkpartiet, kristdemokraterna och centern delar regeringens bedömning om vikten att värna enprocent-målet. Men moderaterna vill inskränka det svenska biståndet till 0,7 procent.

Moderaterna vill också, tillsammans med folkpartiet, överge alliansfriheten och föra in Sverige i kärnvapenalliansen Nato. Den moderata partiledningen driver visserligen inte frågan öppet. Men moderaternas partistämma röstade 2003 igenom en motion som utan förbehåll yrkade för att ”moderaterna aktivt skall verka för ett svenskt medlemskap i Nato”. Det vore naivt att tro att moderaterna och folkpartiet i regeringsställning skulle avstå från att driva frågan framåt. Visst har grundvalarna för Nato förändrats genom det kalla krigets slut. Men det säkerhetspolitiska landskapet kan förändras fort och Natos kärnvapen finns kvar. Natos kärnvapendoktrin bygger på möjligheten att använda kärnvapen i ett förstahandsläge.

Även i synen på folkrätten är den borgerliga alliansen splittrad. Splittringen visar sig exempelvis i synen på Irakkriget.
I Svenska Dagbladet (25/3 2003) fördömde Maud Olofsson det amerikanska angreppet mot Irak. Olofsson menade att angreppet ”måste kallas vid sitt rätta namn: ett brott mot folkrätten”. Hon beklagade att moderaterna och folkpartiet inte fördömde angreppet och gick till och med så långt som att kräva att Sverige skulle avge en formell protest till USA.
En vecka senare (2/4) fick Maud Olofsson mothugg av folkpartiets Carl B Hamilton som i en riksdagsdebatt raljant talade om det olämpliga i att ”slaviskt följa folkrätten” och av dåvarande moderate partiledaren Bo Lundgren som i Svenska Dagbladet argumenterade för varför det var moraliskt riktigt av USA att gå in i Irak, oavsett om det innebar ett brott mot folkrätten eller ej.

I samtliga dessa tre frågor – biståndet, alliansfriheten och folkrätten – finns det således starka skiljelinjer inom det borgerliga blocket.
Moderaterna, det överlägset största partiet i den borgerliga alliansen, vill i samtliga dessa tre frågor se en förändring bort från den utrikespolitik som profilerat Sverige som en stat som står för internationell solidaritet, nedrustning och en internationell rättsordning. Vågar väljarna verkligen lita på att moderaterna i regeringsställning inte kommer att ta tillfället i akt och driva igenom sin politik?

Ulf Bjereld
Professor i statsvetenskap
Förbundsstyrelseledamot, Broderskapsrörelsen - Sveriges kristna socialdemokrater

Publicerad i Dagen 2006-07-04