Vi måste lära av folkmorden

 
Vi måste lära av folkmorden och förebygga upprepning


Häromdagen – 27 januari – högtidlighölls minnet av Förintelsen. I skuggan av andra världskriget upplevde 1900-talet sitt andra folkmord. Det första – folkmordet av 1,5 miljoner armenier – genomfördes av Turkiet i skuggan av första världskriget.
Trots det internationella samfundets utrop ”aldrig mer” skulle 1900-talet uppleva ytterligare två folkmord – i Kambodja för ungefär 30 år sedan och i Rwanda 1994.

Det rättsliga och politiska efterspelet till 1900-talets folkmord varierar kraftigt. Folkmordet mot armenierna möttes med tystnad. Ännu i dag förnekar Turkiet sitt ansvar. I takt med Turkiets närmande till EU ökar dock den politiska belastningen, förutsatt att EU-länderna, däribland Sverige, står tydliga och politiskt stadiga i frågan.

Tyskarnas folkmord av judar och romer hanterades framför allt i Nürnbergrättegången. Det var krigets vinnare som ansvarade för rättsskipningen.
Efter Kambodja följde ett intensivt arbete, med mycket begränsad framgång, under FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. För Rwanda tillsattes en särskild tribunal för att hantera de högsta ansvariga. Denna kompletterades med traditionella byprocesser på lokal nivå.
Folkmord skapar sår som aldrig riktigt läker. Om dessutom offren inte ges möjlighet att göra sig hörda, ansvariga inte ställs till svars för sina handlingar, och bästa möjliga sanning kan presenteras, förblir såren infekterade. Det försvårar möjligheterna för försoning och framtida samexistens.
Risken finns också att nya konflikter uppstår eller att vi undviker att ta rätt lärdom av historiska misstag, som är nödvändigt för att skapa det vaccin som behövs för att undvika folkmord i framtiden. Det internationella samfundets oförmåga att uppmärksamma och utkräva ansvar för folkmordet mot armenierna var till exempel en ursäkt som Nazityskland använde för att genomföra Förintelsen.

Sedan några år tillbaka finns Internationella brottmålsdomstolen, som ländernas gemensamma instrument för att utkräva ansvar vid folkmord och grova övergrepp av mänskliga rättigheter. Det är ett avgörande steg, även om vissa nyckelländer fortfarande saknas bland dem som ratificerat, däribland USA.
Ett annat viktig steg för att förhindra framtida folkmord var ländernas gemensamma anammande av principen ”Responsibility to Protect” – åläggande att skydda – vid FN-toppmötet i september i fjol. Den slår fast att varje land har ett ansvar att skydda sin civilbefolkning mot grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Om inte länderna gör detta – för att de inte kan, inte vill eller själva förbryter sig – är det internationella samfundet skyldigt att ta över ansvaret. Även om det kan innebära att kränka ett lands suveränitet.
När och hur detta ska ske är en kontroversiell fråga, även i kyrkorna. Jag har haft förmånen att under senare år arbeta med en studieprocess inom Kyrkornas Världsråd för att söka gemensamma etiska och teologiska riktlinjer i relation till ”Responsibility to Protect”.
Olika kristna traditioner i relation till krig och fred, från de som omfattar läran om det rättfärdiga kriget till de historiska fredskyrkorna, har lyssnat till varandra och kommit fram till en rapport som om två veckor läggs fram för Generalförsamlingen i Porto Alegre, Brasilien.
Den punkt där kyrkorna tydligast skiljer sig från språket i FN-toppmötet är en starkare betoning av ansvaret att förebygga.

Även om varje folkmord är unikt i sin vidrighet, finns vissa mönster för 1900-talets fyra folkmord som går igen: De har alla skett i skuggan av krig. Att förhindra krig är därför ett sätt att förebygga folkmord.
De har alla planerats och genomförts av odemokratiska regimer. Att stödja demokrati är därför ett sätt att förebygga folkmord.
De har alla burits av nationalistisk retorik med skuldbeläggande och hetsjakt av folkgrupper. Att motverka hets mot folkgrupper är därför ett sätt att förebygga folkmord.


Peter Weiderud, ordförande i Broderskap och fristående kolumnist i Dagen

Publicerad i www.dagen.se 2006-01-31